Tittarnas reaktioner på Rapports granskning:

"Jag har HVB-hemmet att tacka för mitt liv"

Publicerad 12 oktober 2009 - 13:11 Uppdaterad 14 oktober 2009 - 16:54

Reaktionerna fortsätter att strömma in till redaktionen efter granskningen av den privata ungdomsvården. Och det är både ris och ros. Här är några utdrag:

Jag blir så trött på rapporteringen om Sisyphos! Jag var inskriven i deras verksamhet i 7 år och har dom att tacka för mitt liv!
Idag, 5 år efter utskrivning, har jag barn, tar snart läkarexamen och mår hur bra som helst. Det är så knasigt att tro att det är friska, välmående människor som blir "överfallna" och nedhållna med tvång. Jag var enbart tacksam över att de tog över ansvaret för mitt liv när jag själv inte orkade det!

/Eva

Såg inslaget om HVB-hem det är bra, jobbar själva som Behandlingsassistent och har jobbat på en del olika hem både privat och kommunal och statligt ,det som är skrämmande är att dom privata vill verkligen tjäna pengar ,på våra ungdomar ,man tar inte hänsyns till detta bara man får dom att stanna kvar och tjäna pengar

Har upplevt ett skräckexempel på ett privat HVB-hem där det är ok att ungdomarna slår sönder inredning och hotar personalen och det händer inte något ,konsekvens finns inte med i bilden .

Jag hoppas att Ni gör mer program och granskar ordentligt dom privata hemmen runt om i Sverige

/Patrik

Jag såg ert inslag igår kväll ang. HVB-hem och tänkte skicka in min erfarenhet av just dessa boenden.

För det första vill jag understryka att jag är evigt tacksam för att jag fick möjligheten att hamna på ett HVB.hem, det räddade bokstavligen livet på mig och ibland känner jag att man kanske fokuserar för mycket på de dåliga exempel som faktiskt finns i den branschen, jag tror inte att det finns fler rötägg i den branschen än andra men att det kanske blir mer tydligt när man pratar om unga människor, det är lättare att bedrövas över vavård av yngre än att bli blåst på 3000 pm året för ett dåligt internetabbonemang.

Min erfarenhet av HVB-hem kommer från att jag mellan 16-19 år bodde på ett hem i Västernorrland. Ett litet HVB-hem med 6 platser som allt som oftast var fullt. Från börja var det en blandning mellan killar och tjejer men förvandlades till slut till ett behandlingshem för killar. Vi som bodde där hade först och främst droger som vår största problematik men just knarkare är kanske den grupp som behöver mest hjälp, åtminstone när man är 16 år och har missbrukar i flera år. Det handlade inte så mycket om att sluta knarka som att lära sig de saker som man hade missat.

När jag kom till behandlingshemmet så var jag som sagt 16 år. Jag visste inget om städning, om normer, om ärlighet eller vad ett samvete var, Alltid handlade om att lära sog om detta på nytt eller lära sig det från början. Jag minns de tre första veckorna på hemmet som kanske de värsta. Man isolerades ganska mycket från verkligeheten för att man skulle lära känna sin nya omgivning så medens de andra gick i plugget fick satnna kvar på hemmet för att lära känna personalen, för att lära känna rutinerna och framför allt inleda en resa som innebar att jag var tvungen att lära känna mig själv.

Det behandligshemmet som jag bodde på hette Bergegården, som idag är nedlagt, och det låg i kramfors kommun, som för övrgt kallas för världens största behandligshem eftersom det kryllar av behandligshem och utan att veta om det stämmer så skulle jag säga att det är kommunens största arbetsgivare inklusive kommunen själv.

Idag är jag 27 år och bor i Östergötland tillsammans med min sambo och mina två döttrar. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig hade fått chansen att bilda fmilj om det inte vore för det behandligshem som jag fick komma till. Jag kan också säga att den här typen av behandliong inte passar alla ungdomar och att nyckeln till sitt eget tillfrisknande handlar om motivation och därför är bra personal A och O. Jag har idag, nästan 10 år senare och 80 mil bort, kontakt med majoriteten av personalen från behandlingshemmet, dock inte med någon som satt där tillsammans med mig.

Tack för att ni uppmärksammar detta.

/Toni

Jag arbetade på ett behandlingshem för 10 år sedan. Arbetar idag med unga inom en församling.
Mina tankar om det vi gjorde då är att vi gjorde att jättejobb för dessa ungdomar. De kom från familjer med olika missbruksproblematik och övergrepp av olika art. Men uppgiften att hjälpa ungdomarna till insikter av sk normala regler och förhållningssätt var inte så enkelt. Många av ungdomarna hade olika diagnoser och eftersom dessa ofta är genetiska och/eller socialt ärvda så arbetade vi i motvind hela tiden.

Önskvärt skulle vara att att större resurser sattes in tidigt i skolan, så att ungdomarna och familjerna fick hjälp. Då skulle samhället hjälpa människor innan det går överstyr.

/Erica N.

Jag tycker att ni kan undersöka nepotismen i branchen. Jag har under flera år jobbat på ett behandlingshem där man anställer släktingar helt utan utbildning. Behandlare, assistenter osv. och vilka löner dessa har. Ett barn eller ungdom kan helt plötsligt behöva assistent när ägarens son blir arbetslös etc.

Har under flera år arbetat på behandlingshem och har sett mycket. Väldigt mycket. Min personliga uppfattning är att det inte borde finnas privata behandlingshem.

Människor som tror att dom gjort en klassresa för att dom blivit rika på utsatta barn och ungdomar.

/Anonym

Min son blev blev satt på hvb-hem i några år något han fortfarande e väldigt bitter på mig för.

Där va inget som va som det sades vara utan det va som vi ser det bara en förvaring för att just tjäna pengar på dom barn som inte hade det bra.

Jag ville från det att han kom dit att han skulle få någon psykologkontakt och ville själv köra honom om nu det va det som va problemet men svaret va alltid det samma;
-Vi har psykolog knuten till hemmet så det va helt onödigt och skulle bara ställa till det för deras sk "vård"
Inte en gång fick han nån samtalskontakt på dom nästan 3 år han va där.

Många gånger fick jag oxå bli arg ringa socialförvaltningen för att han ens skulle få kläder och skor som passade. Vi skulle tex på min morfars begravning och då tyckte dom på fullt allvar att han skulle ha byxor som va 10cm för korta på sig och som inte gick att knäppa för det va ju en engångsföretelse. Det slutade med att jag fick köpa kläder till honom för att sen via socialförvaltningen kräva pengar av dom...

Han har många gånger pratat om hur hemskt det va där och har oxå kontakt med några av dom andra pojkarna som va där och alla har upplevt det på samma sätt. Han säger dom va som slavar och att det kopplades ofta polisgrepp mmm om man inte gjorde det som dom sa att man skulle.

Så att tjäna pengar på barns olycka i Sverige det fungerar utmärkt bra!!

/Malin

Såg inslaget om hvb ikväll och tänkte att jag har lite och säga om detta. Jag arbetar som socialsekreterare och använder dessa hem i mitt arbete, men jag har också sett "vården" inifrån genom att min äldste son (idag 25 och drogfri sedan 3 år) har vårdats jml LVU på en del av dessa institutioner.

På ett av ställena togs det in droger, ungdomarna sprang ute på nätterna och den hjälp som min son behövde fanns iaf inte där. Hans socialsekreterare lyssnade inte på hans klagomål utan tyckte att han skulle stanna. Tills sist slog han sönder sitt rum och blev körd till psykakut. Då ville de inte ha honom kvar längre. Ägarinnan levde gott på kommunernas placeringar men stället är idag stängt tackolov.

En del av institutionerna kanske gör det dom säger att de ska göra, men jag tror inte de är i majoritet. När jag varit ute på besök i tjänsten och fått veta att inget av det som skulle göras blivit gjort, har det hänt att det blivit gjort mitt i lunchen eftersom jag reagerat kritiskt. Det finns en oerhörd tröghet inbyggd i verksamheterna.

Jag är väl medveten om att det inte är några små gullungar som ska "behandlas" men tror inte att det är rätt miljö att sätta en massa av samma sort på ett ställe tillsammans. Jag tror att familjehem är en lämpligare form - fast vilka hem vill ta emot dessa ungdomar? Vad dessa killar och tjejer behöver är att komma ifrån miljön med droger och kriminalitet, vilket de inte gör på ett hem där allt snack kretsar kring detta.

Ungdomarna är också väl medvetna om att hemmen tjänar pengar på dem och tar rikligt betalt för att ha dem där. Detta alienerar de intagna från de som borde vara deras "morsor och farsor". I familjehem tjänar man inte så mycket och det är också en skillnad att familjen faktiskt öppnar sitt hem för ungdomen och de kan inte gå hem till sitt efter arbetsdagens slut. Det är dock ytterst viktigt att hemmet blir grundligt utrett för det finns gott om exempel där det inte varit så bra...

Ett bra initiativ ni tagit! Lycka till!

/Christina

Under tonårstiden hade jag svårt att fungera hemma med min syster och mina föräldrar. Det gick inte ens att umgås. Jag är adoptivbarn och har AD/HD + Aspergers syndrom. Dessa diagnoser har jag fått först på sena år, men skulle ha fått mer stöd om det hade upptäckts tidigare.

I början av 90-talet bodde jag på Vemyra ungdomshem, sk. paragraf 12-hem, det ligger i Västernorrland i Sollefteå kommun. Vården skedde enligt LVU och jag vantrivdes där. Det var än värre än att bo hemma; det var en jobbig period. Under 2 års tid vårdades jag med LVU. Räddningen blev psykologen Henrik, en finlandssvensk man som var intresserad av min syn på saken. Vi pratade 1 h i veckan i nästan 2 år. Utan honom hade det aldrig gått. Jag började träna och fick superkondition. 1994 började jag min militärtjänstgöring och det var då jag blev man. Som Aspergers-person är det viktigt med inrutad tillvaro och mycket rutin. Det var det i lumpen.

Vemyra upplevde jag inte som något positivt. Det var ofta bråk och jag tror knappast att det är den vägen vi ska gå för att fostra barn och ungdomar. Problemen löstes inte på hemmet, utan i tingsrätt. Hur bra är det? Då har ju inte hemmet någon funktion, om det ändå är i tingsrätten man börjar prata med varandra. Jag anser det är viktigt att den som jobbar med ungdomsvård verkligen gillar kontakten med människor. Det var nya ansikten hela tiden och unga människor som skulle vårda oss. Mina erfarenheter var att det var dessa med många års arbete med vård, som lämpade sig bäst. Jag hade inget förtroende för yngre vårdare.

Numer är jag utbildad lärare, är 35 år och bor i Knivsta utanför Arlanda. Här bor jag i hus tillsammans med min fru som jag gifte mig med för 1 år sedan. Vi trivs bra och jag är nöjd med livet.

/Jonas Dahlgren, Knivsta

Jag såg inslaget om HVB-hem och det var ärligt talat inget vidare. Syftet med inslaget tycks vara att måla att HVB-hemmen är privata och att de fungerar dåligt. Den eventuella kopplingen överlämnas dock helt till tittaren. Jämförelser med offentliga HVB-hem eller hur det fungerade tidigare saknas helt. Jag vet inte om det anses så
självklart att privat är dåligt att man inte går djupare. Men jag fick i alla fall inga svar om på vilket sätt privata aktörer var sämre än andra i detta fall.

Om vi övergår till problem i de ekonomiska resonemangen:
En djupare titt i siffrorna visar att hemmen visserligen går med
vinst, men de flesta delar inte ut några större delar av vinsten. Det betyder att pengarna stannar i verksamheten. Av någon anledning berättar ni inte detta i inslaget. Ni antyder att ägarna skor sig på
verksamheten, samtidigt som det i verkligheten oftast tycks vara så att pengarna stannar i verksamheten.

Eller? Ja, det vet man inte efter att ha sett inslaget. Antagligen
skulle detta klargöras om ni låtit en representant för vårdhemmen berätta. Varför gjorde ni inte det?

Ni fokuserar ju på ägarförhållandet i HVB-hemmen utan att låta chefer och ägare komma till tals. De misstänkliggörs utan att få försvara sig. Är inte tanken med Public Service att ge nyanserad journalistisk där båda parter får komma till tals?

Låt gå för att detta kan ha varit det första av flera inslag. Men jag tycker ägarna förtjänade att få bemöta kritiken redan från början. Om vinsterna faktiskt återinvesteras i verksamheten är ert inslag vilseledande.

Med hopp om bättre uppföljningsinslag.

Redaktionen svarar:
Hej,
Tack för ditt brev. Av utrymmesskäl har vi tyvärr inte möjlighet att täcka alla aspekter av granskningen i ett enda nyhetsinslag. Vad gäller de ekonomiska resonemangen så har vi medvetet valt att inte tala om att företagen skor sig på denna verksamhet eller att pengarna går ner i enskilda personers fickor, utan att fokusera på lönsamheten i branschen i stort.

Bilden är komplex, det finns exempel på företag som delar ut stora delar av vinsten men också exempel på företag som återinvesterar i verksamheten. Flera företag ingår också i större koncerner där pengar förs över mellan dotter- och moderföretag, vilket vi av utrymmesskäl inte heller kan gå in på i detalj.

Rapport kommer att fortsätta granskningen av de privata HVB-hemmen med fler reportage, både i vår huvudsändning 19.30 och på vår webbsida. Då kommer vi att komma in på frågan om kopplingen mellan lönsamhet och kvalitet/utvärdering, samt redovisa svar från ansvariga för verksamheten.
Med vänlig hälsning,

Linda Larsson Kakuli, researcher
Lars Borgnäs, reporter

• Tweet