Helikopterrånet har satt djupa spår

Publicerad 11 augusti 2010 - 10:36 Uppdaterad 11 augusti 2010 - 19:57

Sömnsvårigheter, allmän oro och starka reaktioner vid plötsliga ljud. I dag fortsatte rättegången mot helikopterrånarna med vittnesmål från den personal som utsattes för rånet.

Först ut bland vittnena var den gruppledare som ledde de fjorton personer i personalen som arbetade i det rum, uppräkningscentralen, där rånet skedde. Händelsen har satt djupa spår.

-Jag reagerar på plötsliga ljud, berättar mannen. Det har varit jobbigt att gå tillbaka till jobbet och svårt att sova. Jag är hemma mycket mer och har i perioder fått ta sömntabletter.

För gruppledaren och de andra fjorton som arbetade på värdedepån G4S i Västberga bröts det dagliga arbetet av ett högt ljud den 23 september 2009.

-Vi trodde att det kom utifrån, berättar gruppledaren för rätten, och gick direkt för att kontrollera vad det var som lät. Det var som en lastbil fast mycket högre.

Men han och en kollega hann bara gå en kort bit innan de såg två personer i svarta kläder som var som var på väg in i byggnaden via en innergård.

-Jag reagerade på att de var så lugna, berättar gruppledaren, men jag förstod direkt att något var fel och vände tillbaka till den andra personalen.

Ville inte dö
Trots att gruppledaren skulle visa på stor handlingskraft drabbades han nästan genast av tvivel.

-Det är för mycket, tänkte jag. Jag kan inte ta ansvar för så många personer.

Men trots att mannen inte fått någon utbildning för hur han skulle hantera situationen ledde han personalen mot säkerheten. Han började med att trycka på larmet till polisen.

-Nu är det allvar sa jag och gav order om att säkra pengarna, förklarar mannen.

Beskedet fick många i personalen att börja gråta. Några pratade om att de inte ville dö och andra tog fram bilder på sina barn. Men tillsammans såg personalen till att pengarna blev inlåsta.

-Sen ringde jag personalen i valvet och två personer som jag visste var på väg till och från jobbet för att se till att de var i säkerhet.

Personalen i valvet hade då redan fått veta via en annan larmcentral som följde händelseutvecklingen via kameror att det var personer på väg in i byggnaden och att de skulle säkra allt av värde.

-Vi följde order, berättar en person som arbetade i valvet, men samtidigt tänkte jag "det är idag jag kommer att dö".

Fick order om att stanna kvar
Gruppledaren för personalen i uppräkningscentralen ringde sedan till den larmcentral som fanns i huset ? som gav order om att personalen inte skulle lämna lokalen utan stå kvar under bevakningskamerorna så att de syntes.

Och enligt ordern stod alla kvar och väntade på att polisen skulle komma.

-Under tiden blev sprängningarna högre och högre, berättar gruppledaren. Den sista explosionen fick saker att flyga från väggarna och då bestämde jag att vi skulle ge oss av därifrån. Det sista jag såg var hur rök vällde in i lokalen.

Bara trettio sekunder innan rånarna tog sig in sprang personalen
via en nödutgång ner i till valvet där de först blev stående i en trång sluss.

-Det var värst av allt, berättar gruppledaren. Det blev ont om luft och många grät. Inne i valvet vågade man inte släppa in oss eftersom man inte visste om det fanns rånare med i gruppen.

I 40 minuter fick personalen vänta innan de till sist blev insläppta i valvet.

-Då visste vi att vi var i säkerhet, avslutade gruppledaren.

Åsa Svennebäck

• Tweet