Se hela Lars Ohlys tal i Almedalen

Lars Ohlys tal i Almedalen

Publicerad 5 juli 2011 - 21:23 Uppdaterad 5 juli 2011 - 22:13

Nu ska vi prata allvar. Ikväll kommer jag att tala om de stora utmaningarna och svåra frågorna, som kanske inte alltid har färdiga svar.

Vänstern har minskat i styrka och vi har haft svårt att finna vår plats i det nya politiska landskap som växer fram. Och våra opinionssiffror ligger farligt nära fyraprocentsspärren. Då har vi problem med vår trovärdighet, vårt tilltal och vår roll. Det är en kris som vi är medvetna om och arbetar för att övervinna.

Samtidigt är vi organisatoriskt starkare än på länge. Efter valet har tusentals nya människor blivit medlemmar i Vänsterpartiet. Vi har drivit en framgångsrik kampanj mot privatiseringar i vården. Lokalt arbetar fler medlemmar med fler och bättre aktiviteter. Vi visar att vi är välfärdspartiet, inte bara i ord utan också i handling.

Det är inte så att vi är utan inflytande. Utan vårt starka arbete mot riskkapitalbolagens utarmning av utbildningen skulle aldrig Jan Björklund fått för sig att börja ifrågasätta vinsterna i skolan. Utan våra kampanjer mot riskkapitalbolagens vinster i skatteparadis av svensk vård skulle frågan om ansvaret för skattepengar till vården knappast ha kommit upp på agendan.

Och vårt ifrågasättande av ekonomiska regelverk som inte tar hänsyn till arbetslöshet, miljöförstörelse eller sociala orättvisor börjar få genomslag även bland borgerliga ekonomer.

***

Det är en motsägelsefull tid vi lever i. Samtidigt som en del länder växer så det knakar kastas andra in i djupa kriser. De senaste veckorna har vi kunnat se en tragisk föreställning spelas upp i Europa. Grekland står på randen till konkurs och krisen sprider sig. Den har tidigare drabbat Irland och kommer nu så småningom till Portugal och kanske till Spanien och Italien.

Då visar sig den europeiska unionen från sin sämsta sida. Istället för verklighetsförankrade åtgärder driver man fram reformer som omvandlar den ekonomiska krisen till en politisk kris. När EU kräver nedskärningar och hårdare tag mot löntagarna växer missnöjet bland
människor. I de länder som drabbats av krisen protesterar människor mot nedskärningar och privatiseringar. För den största delen av notan för krisen kommer vanligt folk att få stå för.

I några av de drabbade länderna har korruption och dåligt skötta statsfinanser bidragit till katastrofen, men genomgående är att de föreskrivna botemedlen förvärrar situationen och utarmar de offentliga finanserna.

EU:s svar har varit att hålla bankerna i stort sett skadefria, samtidigt som skattebetalarna får betala. Till det lägger man omfattande besparingskrav på länder som Irland och Grekland för att de ska komma ifråga för lättnader och avskrivningar. Det kan tyckas rimligt, men så som åtgärderna utformats drabbar de nästan uteslutande vanliga människor.

Det här är ett mönster som vi har kunnat se i andra delar av världen under lång tid. Många fattiga länder i andra delar av världen har drabbats av stenhårda krav på privatiseringar, avregleringar och besparingar för att komma ifråga för motta lån från IMF och Världsbanken. Lån som de har mycket liten chans att någonsin betala tillbaka. Men effekterna av privatiseringar och nedskärningar dröjer sig däremot kvar under lång tid.

Någon gång bör vi ställa oss frågan: varför är vinsterna alltid privata, när skulderna ska betalas tillsammans? Det är inte rimligt, vare sig i Grekland eller här hemma eller någon annanstans.

Och nu lyfter folkpartiet åter frågan om att Sverige ska skippa kronan och i stället anslutas till Euron. Vilket sällsynt dåligt tajmat förslag. Det är som att klaga på värmen och gå direkt in i bastun med kläderna på.

Vi hade rätt om EMU, socialdemokrater och högerpolitiker hade fel. Ni var beredda att sälja ut vår möjlighet till en ränte- och valutapolitik utformad efter våra förhållanden och i stället få en ekonomisk politik anpassad till Centraleuropa. Ni ville installera en termostat i Frankfurt som skulle styra elementen i både Cypern och Norrbotten. Ni var beredda att minska demokratin i den europeiska integrationens namn.

Låt oss nu respektera folkomröstningen 2003, stå kvar utanför Euron och minska beroendet av EU på alla områden. Vi kan skapa regler mot vårdslös utlåning och spekulation, i Sverige och internationellt. Vi kan låta bankerna betala åtminstone en del av det som bankkunderna och skattebetalarna förlorat. Vi kan göra det svårare att tjäna snabba pengar på riskfyllda investeringar. Vi kan bygga solidariska samhällen med stabila statsfinanser.

Spekulationen fortsätter. Kriserna kommer. Motkrafterna finns där. Inom EU förs nu åter fram förslag om skatter på finansiella transaktioner. Många kräver att bankerna inte ska få fortsätta att vara några skyddade sektorer i samhället där vinster alltid tillfaller redan rika aktieägare medan fattiga skattebetalare får stå för förlusterna. Det är ett stort och svårt jobb att vända den debatten och få den att handla mer om demokratisk styrning och kontroll och mindre om marknadslösningar, avregleringar och utförsäljningar av gemensam egendom, men det går. Och det är vårt jobb att göra det.

***

I det sammanhanget vill jag gärna tala lite om praktisk solidaritet.
Just nu sitter människor från en mängd länder i båtar utanför Aten, beredda att ge sig av för att bryta Israels blockad mot Gaza. Just nu sitter människor där beredda att visa att de inte räds de krafter som förra året gick så långt att de överföll ett av Ship to Gazas skepp, med nio döda som resultat. Just nu visar flera av våra vänner vad praktisk solidaritet i praktiken innebär och jag menar att vi ska hylla dem som står för den praktiska solidariteten mot Israels blockad och för människovärdet i Gaza.

***

Sverige har förändrats. Klassamhället har ändrat karaktär, men orättvisorna består. Fattigdomen till och med ökar. Feminismen har tvingats tillbaka. De allra svagaste har drabbats hårdast av utförsäkringar, nedskärningar och privatiseringar.

Arbetslösa utnyttjas av samvetslösa företag och 350.000 människor går utan jobb i Sverige. Otryggheten på arbetsmarknaden har ökat. Och allt detta förstärks av den regering som vi har.

***

Att denna politik kan fortsätta beror i stor utsträckning på att alltför många accepterat "den enda vägens politik". Begreppet dök upp under den förra högerregeringen i början av 90-talet. Carl Bildt, som statsminister, myntade uttrycket och sa att deras politik var "den enda vägens politik". Och nu har högern lyckats med att etablera synsättet att deras ekonomiska politik är den enda möjliga.

Tyvärr så gör socialdemokrater och miljöpartister ibland sitt bästa för att skilja sig så lite som möjligt från regeringspolitiken. Om regeringen sänker skatten ett år så tycker S och Mp att det är rätt, men ett år senare. Det som skiljer regeringens skattepolitik från socialdemokraternas och miljöpartiets är ungefär tolv månader.

När det behövs stora satsningar på järnväg och förnybara energikällor så sitter regeringen passiv med hänvisning till att staten inte får låna till investeringar. Och de andra partierna i riksdagen tiger still. Det verkar vara viktigare att försvara obegripliga regelverk än att faktiskt utforma en politik som minskar utsläppen av växthusgaser från transport- och energisektorn.

Att vara ansvarsfull i politiken är viktigt. Vi i Vänsterpartiet tycker att det är ansvarsfullt att bekämpa fattigdomen i samhället, det är ansvarsfullt att minska klyftor, det är ansvarsfullt att bygga om Sverige i klimatsmart riktning - men det är ansvarslöst att försvara ekonomiska regelverk som förhindrar att politiska mål uppnås.

Vi i Vänsterpartiet vill inte lura människor. Vi påstår inte att alla kan få allt samtidigt. Det går inte att sänka skatter med hundra miljarder och tro att det inte får återverkningar på välfärdens kvalitet. Vi vill utrota löneskillnaderna mellan män och kvinnor, vi vill avskaffa fattigdomen och satsa på massiv utbyggnad av järnväg, sjöfart och förnybara energikällor - och vi vill satsa på en välfärd för alla. Då måste vi också vara beredda att betala för det. Stoppa skattesänkningarna och genomför reformer för välfärd istället.

***

Apropå ansvar. Varje år försvinner minst fyra miljarder skattekronor från svensk sjukvård. Det är inte så att de försvinner utan att vi vet vart de tar vägen. Det är pengar som går till privata vinster istället för att användas i vården. Man skulle kunna göra väldigt mycket nytta för de pengarna. Till exempel skulle vi kunna anställa 10.000 sjuksköterskor för fyra miljarder kronor.

Det är de stora riskkapitalbolagen som äger vård- och utbildningskoncerner i Sverige som dominerar marknaden fullständigt.

De privata vinsterna i vården är offentliga förluster för skattebetalarna. I Sverige kan i princip vem som helst köpa upp ett vårdföretag. Vi är nästan ensamma i världen om att ha det så. De som köper företag har ofta som affärsidé att göra snabba och kortsiktiga vinster. Långsiktighet inom riskkapitalbolagen handlar om fem till sju år. När jag pratar långsiktighet pratar jag om mina barns och barnbarns möjligheter att leva ett gott liv. När riskkapitalbolagen pratar långsiktighet pratar de om att försvinna med pengarna i fickan inom fem till sju år. Det är skillnaden.

Att vården blir privat istället för gemensam för också med andra konsekvenser. De privata vårdcentraler som öppnats de senaste åren har inte koncenterats till fattiga områden eller invandrartäta områden. Utan till rika bostadsområden där människor i mindre utsträckning är sjuka. Det är så resurserna styrs med dagens system. Östermalm har fått fyra nya privata vårdcentraler sedan vårdvalet infördes. Men Botkyrka utanför Stockholm har inte fått någon ny. Men i Botkyrka bor det fler människor än på Östermalm. I Botkyrka finns det sex vårdcentraler, på Östermalm tolv. Det finns fem privata specialister i Botkyrka, 194 på Östermalm. Så fördelas resurserna mest till de som redan har mest.

Det här är en utveckling som vi avskyr. Också därför att den leder till en privatisering inom själva vården. De försäkringar som ökar mest just nu är privata sjukvårdsförsäkringar. Om du har råd kan du numera, om du betalar en försäkringssumma varje månad till ett försäkringsbolag, se till att du får en gräddfil som ger dig snabbare och bättre vård än alla de som inte har råd eller inte vill ha en privat försäkring. Vi håller alltså på att få en sorts vård
för rika och en annan sorts vård för alla andra.

***

Då är det en rimlig fråga att ställa sig: Varför stärks inte vänstern när orättvisorna ökar?

Jag tror att det finns tre viktiga orsaker.

För det första har det funnits osäkerhet hos människor efter en av de värsta ekonomiska kriserna, från 2008 och något år framåt, och många har litat på regeringen som säger att vi har ridit ut stormen, har starka finanser och kan styra landet.

Vi i Vänsterpartiet har en mer ansvarsfull och långsiktig politik. Vi lägger fullt finansierade förslag i riksdagen. Vi är måna om såväl ekonomisk som politisk stabilitet. Vi levererar en politik som det finns täckning för. Det måste vi bli bättre att tala om.

Vår politik innehåller inga ansvarslösa ofinansierade skattesänkningar, vi pytsar inte iväg skattepengar avsedda till vård och utbildning till riskkapitalbolag i skatteparadis.

För det andra har vi varit för dåliga på att tala om visioner. Slutsatsen blev att väljarna inte kunde se tillräckligt stor skillnad mellan alternativen, mellan höger och vänster, i svensk
politik. Mycket har kommit att handla om en partiernas tävling i regeringsduglighet istället för ett val mellan olika ideologier.

Det är kanske den viktigaste lärdomen inför framtiden: ett regeringsalternativ från vänstern måste formulera en tydligare vision om framtiden som inger hopp om att Sverige faktiskt kan bli bättre för alla, inte bara för några. Om väljarna tror att den möjligheten faktiskt finns, kommer vänstern att växa.

För det tredje är förändringarna sådana att de försvårar för oss alla att vara solidariska. Den som någon gång går till en privat vårdcentral kan ju sägas bidra till privatiseringen av vården. Den som handlar på ett privatägt apotek ger sitt indirekta stöd till avregleringen.

Regeringens försämringar har lett till ett otryggare samhälle med större klyftor. Och i ett sådant samhälle rustar sig människor för ojämlikhet. Man ser om sitt eget hus och får svårare att leva solidariskt. Och har man väl betalt en egen sjukvårdsförsäkring för sin egen välfärd då blir man också mindre angelägen om att betala skatt för att alla ska få en bra sjukvård.

Vänsterns uppgift är att återupprätta solidariteten i samhället. Välfärd för alla handlar inte om välgörenhet. Det handlar om att bygga ett samhälle där ingen faller igenom, ett samhälle som håller ihop. Det handlar om att minska skillnader i levnadsbetingelser och att utrota fattigdomen. Alla ska veta och känna sig trygga med att hjälp och stöd finns där när behovet uppstår.

***

I och med valet 2010 har det politiska landskapet i Sverige förändrats. De som växer upp nu kommer inte att ha någon relation till den tid då normaltillståndet i svensk politik var socialdemokratiskt regeringsinnehav, med eller utan stöd av Vänsterpartiet.

Det finns de som menar att en socialdemokrati som går till vänster minskar utrymmet för Vänsterpartiet. Jag tror precis tvärtom. Det är lättare att driva vänsterpolitik om det finns fler som står upp för minskade orättvisor och en jämlik politik.

En socialdemokrati som går åt höger minskar förutsättningarna för en radikal samhällsomvandling. Om dessutom Vänsterpartiet följer efter mot mitten minskar utrymmet för en radikal och solidarisk politik ytterligare. Det är därför högern är så angelägen om att alla ska tycka likadant om ekonomiska regelverk som försvårar kampen mot arbetslösheten och miljöförstöringen. De vill minska utrymmet för oss som vill se en verklig förändring.

***

Det är märkligt hur fort opinionen kan svänga i vissa frågor. Det var inte så många år sedan som Bo Lundgren och Göran Persson deklarerade att de var feminister. Vi var nog ganska många som hade lite lustigt åt det då, men jag saknar den tiden. Jag saknar i första hand inte Bo Lundgren och Göran Persson. Men jag saknar den tiden då det var ett självklart plus i kanten för en partiledare att kalla sig för feminist. Idag gör ju inte ens jämställdhetsministern det.

Det var inte så länge sedan som feminismen var en stark kraft i svensk politik. Sedan dess har debatten och kraven på kvinnors rätt till lika rättigheter och möjligheter rullats tillbaka. Vi i Vänstern är den kraft som kan ändra på det. I valrörelsen fördes det en emellanåt ganska hätsk debatt om vårt krav på individualiserad föräldraförsäkring. Vi står fast vid den idén, för vi är övertygade om att en sådan förändring är bättre för både kvinnor och män. Det är fortfarande en ytterst modern och självklar reform om man vill ha ett jämställt uttag av föräldraledigheten och mer jämlika villkor på arbetsmarknaden.

Och det är med ett stort mått självkritik som jag säger att vi behöver en nytändning i den feministiska debatten. Vi behöver grundligt debattera till exempel familjepolitik och våld i nära relationer. Vi behöver ta kvinnors rädsla på större allvar. Vi behöver se alla de grundläggande problem med makt och underordning som vår vardag innehåller. Vi måste ännu tydligare lyfta fram orättvisor som drabbar kvinnor i form av lägre lön och mindre makt. Vi måste stå upp för rätten till heltid, för barnomsorg på obekväma tider och för höjda löner i kvinnodominerade yrken.

***

När jag blir tillfrågad om vad jag menar när jag säger att jag är feminist brukar jag använda den klassiska definitionen - den som inser att kvinnor är underordnade på samhällslivets alla områden och som dessutom är beredd att göra något för att förändra det, den är också feminist. Men feminismen är mer än så. Feminismen är en frihetsrörelse. Och även om huvuduppgiften är kvinnors frigörelse så är också män vinnare på ett samhälle där kvinnors rättigheter respekteras och där jämställdhet råder.

Nu trängs feminismen tillbaka. Och jag är stolt över att vi i Vänsterpartiet försöker att stå emot. Men jag är inte glad över hur vi lyckats. Och jag är inte glad över utvecklingen. Jag skulle önska att fler partier tog de här frågorna på allvar. Men även om det inte är så och även om ingen annan tänker göra jobbet, så får vi helt enkelt göra det själva.

Vi ska bygga allianser med alla de som tycker att det är viktigt med att feministiska krav och krav på jämställdhet genomförs i samhället. Vi ska bygga allianser med den feministiska rörelsen som är alldeles för svag men som finns där ut. Vi ska vara en samlande kraft och en röst i riksdagen för den feministiska rörelsen och för kraven på kvinnors rättigheter i Sverige.

***

Men det fanns en värre effekt av höstens val.

I och med att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen brast en vall. Ett litet, högerextremt parti med rasistiska rötter har nu en stark maktposition i det parlamentariska systemet. Men den verkliga faran är inte det de säger och gör, utan andras anpassning till de främlingsfientligas agenda. Det sista vi behöver är en debatt som dikteras av en rasistisk verklighetsbeskrivning.

Vi känner väl till grogrunden för främlingsfientlighet och rasism. En politik som drar isär Sverige ökar segregationen och utanförskapet. Då skapas motsättningar där fattig ofta ställs mot fattig.

Den insikten räcker inte. Vi måste också stå upp för en human flyktingpolitik. Även när andra sviker, även när andra gör uppgörelser som inte fullständigt ser till att mänskliga rättigheter är respekteras för alla. Det är vänsterns sak att visa att mänskliga rättigheter inte är förhandlingsbara. Asylrätten är absolut.

Den här frågan handlar i grunden om vilken slags människa man vill vara. Vill man låta sitt liv styras av hat och rädsla, eller vill man inse att alla människor är lika mycket värda, och har samma rätt till trygghet och välfärd.

Rasismen är ett cancer i samhällskroppen. Och vi ser på nära håll en utveckling som förskräcker i Danmark. Där har till och med vänstern skärpt utvisningshoten mot invandrare och nu senast har Danmarks Reinfeldt - Lars Lykke Rasmussen - tillsammans med rasisterna i Danskt folkeparti förstärkt gränskontrollen mot Sverige och Tyskland. Rasisterna i Danmark firar nya triumfer med sin isolationistiska politik. Här hemma har vi sett oroväckande tendenser hos framförallt folkpartiet när det gäller att stryka de främlingsfientliga krafterna medhårs.

Låt oss vara fullständigt klara över det - kampen mot rasismen kommer alltid att vara grundläggande och en av vänsterns viktigaste uppgifter.

***

Vi i Vänsterpartiet behöver bli bättre. Framför allt behöver vi bli bättre på att formulera realistiska visioner om framtiden. Vi är ganska bra på att reagera mot dåliga högerförslag - jag skulle utan någon större självhävdelse vilja påstå att vi är bäst. Och vi har bland människor en förhållandevis hög trovärdighet om att vi vill skapa ett samhälle som är bra för många, på solidarisk grund. Men däremot är det många som tvivlar på att vi kan genomföra allt det där som många håller med oss om.

Det handlar det om hur vi ska kunna leva bättre och rikare liv tillsammans om kanske 10 och 15 år. Och då handlar det om sjukvården. Riskkapitalbolagen ska inte få styra över sjukvården. Vinstintresset leder fel. I stället måste vi satsa på förebyggande arbete och folkhälsoarbete. Det är ett arbete som försummas när vinstintresset kommer in, för att det är svårt att se några kortsiktiga vinster i det förebyggande arbetet. Vi måste se till så att fler vill arbeta inom sjukvården och får möjligheter att utbilda sig. Särskilt sjuksköterskor som vill gå vidare till att bli specialistsjuksköterskor - de måste få möjlighet till att göra det.

Och vi måste se till att antalet vårdplatser ökar. Antalet platser har minskat med 7.000 på tio år och det kan inte enbart förklaras med medicinska förbättringar. Det behövs fler platser för att vi alla ska kunna känna oss trygga med att vi får den vård vi behöver när behoven uppstår.

Äldreomsorgen blir ju en allt viktigare del i ett samhälle där antalet äldre ökar. Och även här måste det förebyggande arbetet lyftas fram. Men också en äldreomsorg som alla har tillgång till oavsett ekonomi, som inte kostar så mycket så att några stängs ute. Inte en hemtjänst som kostar 450 kronor i timmen och som gör att många pensionärer inte kan drömma om att använda den kommunala hemtjänsten.

Vi måste kunna känna oss trygga med att vi själva, eller våra föräldrar eller far- eller morföräldrar kommer att få den omsorg de har rätt kräva efter ett långt och strävsamt liv.

Och den kanske viktigaste frågan för att bryta ner klassamhällets effekter och ge fler friheten att forma sina liv det är skolan och en jämlik utbildning. I dag ser vi hur ojämlikheten ökar inom skolan, hur allt färre kan påstå att alla elever får en likvärdig utbildning, hur segregationen ökar och hur vissa inte ens får rätten till en utbildning som ger dem möjligheten att förverkliga sina drömmar. Det här är en utveckling i fel riktning. Skolan måste omfatta alla och ge en grund att stå på för resten av livet.

Men också arbetslivet har förändrats på ett sätt som stärkt de redan mäktiga och öppnat för utnyttjande av människor. Därför måste vi se till att kollektivavtalens ställning stärks, att anställningstryggheten och att arbetsplatserna demokratiseras. De som jobbar ska också ha ett stort inflytande över hur arbetet organiseras.

En så där lite mer långsiktig reform som nästan ingen annan driver - den ska vi driva. Och det handlar om kortare arbetstid. Just nu vet jag att många fackförbund tycker att den viktigaste arbetstidsfrågan är att se till att garantera framför allt kvinnor rätten till heltid. Men i ett längre perspektiv så är förkortad arbetstid och sex timmars arbetsdag en reform som på allvar skulle förbättra folks livskvalitet, och få stor påverkan på jämställdheten mellan kvinnor och män och minska utslitningen i arbetslivet. Därför ska vi lyfta fram den frågan.

Vi behöver också en ny industripolitik. Det är helt nödvändig för att utveckla vårt land och det vi traditionellt varit bra på i konkurrens med andra länder. Sverige ska vara en industrination även i framtiden och ta ledningen i utvecklandet av klimatsmarta lösningar för industriproduktion. Då kan vi inte ha politiska ledare som snackar ner värdet på till exempel den svenska bilindustrin i stället för att visa minsta intresse för denna industris överlevnad. Sveriges industrier behövs också i framtiden.

Och så måste vi satsa på järnväg och förnybar energi. Klimatfrågan är den överlägset viktigaste överlevnadsfrågan i vår tid. Och då måste vi orka ställa om. För när vi gör det kommer också vinsterna i form av nya jobb, i form av utveckling och tillväxt att komma. Det kommer att krävas en del investeringar och det kommer att kosta i början. Men det kommer att innebära att vi så småningom kommer att kunna leva ett liv i mindre vånda för framtiden och oro för våra kommande generationer.

***

Men regeringen måste ju ha gjort något bra - de har ju ändå blivit omvalda. Ja, de har framför allt lyckats väldigt bra med en sak. De har slagit in en kil mellan dem som har arbete och dem som står utanför. Genom stora, upprepade så kallade jobbskatteavdrag har man ökat klyftorna i samhället, samtidigt som man skapat illusionen av att vanliga arbetare tjänar på borgerlig politik. Men samtidigt har ju privatiseringar och utförsäljningar lett till att ett fåtal blivit allt rikare medan vi andra faktiskt har blivit fattigare.

När vi inte längre äger saker gemensamt och vinsterna tillfaller privata storägare så blir vi alla lite fattigare. Det är ungefär som att sälja matsilvret för att kunna bjuda på middag.

Det är lätt att visa att det inte stämmer. Det är inte vanligt folk som vunnit på skattesänkningarna. De har i största utsträckning tillfallit de mycket välbeställda, företrädelsevis män, som redan har tjänat mycket. De flesta andra förlorar.

Men illusionstricket fungerade uppenbarligen. Under valrörelsen lyckades högern skrämma upp väljarna med en rödgrön fastighetsskatt som bara omfattade drygt en procent av landets villaägare. Men det fanns undersökningar som sa att uppemot 50 procent av landets husägare var oroliga.

Samma sak med Rut-avdraget. Det skapar få, och väldigt dyra, arbetstillfällen, att subventionera städning i hemmen. Det finns mycket bättre och effektivare sätt att få folk i arbete där det verkligen behövs. Och dessutom utnyttjas det nästan enbart av en försvinnande liten del av den svenska överklassen.

Vad regeringen har lyckats sälja in är inte konkreta åtgärder som faktiskt förbättrar livet för vanliga människor. De har sålt drömmen om att alla ska kunna leva som överklassen. Alla ska ha städhjälp, alla ska ha en privat sjukförsäkring och samtidigt ska alla skatter sänkas.

Det går naturligtvis inte.

Det är det här vi måste rikta in oss på. Drömmen om ett bättre liv måste kunna vara på riktigt. Och det måste gälla alla, oavsett graden av funktionshinder. Vi måste formulera politiska visioner som inger hopp. Inte bara i termer av solidaritet och värdighet - utan konkret för våra väljare. Vi vet att jämlikhet är bra för hela samhällets utveckling. Och det är den politiken som vänstern ska stå för.

***

En vänster som alltid, på alla plan, syftar till att stärka demokratin och minska de skillnader som finns i makt över det egna livet och samhällsutvecklingen i stort mellan kvinnor och män, mellan anställda och kapitalägare och mellan fattiga och rika i världen. En vänster som aldrig nöjer sig med att stå vid sidan av och tycka bra saker utan som är beredd att samarbeta med andra för att förändra verkligheten.

En vänster som aldrig överger sin socialistiska och feministiska övertygelse eller går mot mitten för att bli accepterad av den ekonomiska makten. En vänster som är det självklara rödgröna alternativet i svensk politik.

En vänster som starkast och tydligast tar ställning mot rasismen och aldrig medverkar till att normalisera eller legitimera främlingsfientlighet.

En vänster som är i grunden internationalistisk och solidarisk.

Det är den vänstern som vi behöver vara många som är med och skapar. Och du är välkommen du också.

Ordmoln över Lars Ohlys tal i Almedalen.Grafik: Wordle.

SVT

• Tweet