Massakern förändrade Frida

Frida Ripland Moberg Foto: NRK

Terrordådet på Utöja

Massakern förändrad Frida

Publicerad 6 augusti 2011 - 09:33 Uppdaterad 8 augusti 2011 - 14:18

-Det var en fantastisk stämning. Det säger Frida Ripland Moberg, en av de överlevande från massakern på Utöya om den där regniga dagen då hon fick möta den förre stadsministern Gro Harlem Brundtland på ön. Några timmar senare är euforin utbytt mot skräck, kaos och förtvivlan.

I en dokumentär från NRK:s nyhetsredaktion berättar Frida Ripland Moberg från Rogalands AUF-sektion om timmarna på ön och hur den dagen påverkat henne.

-Jag ska ha ett fantastiskt liv och bara njuta. Jag ska bli gammal. Jag ska växa upp, säger hon.

Från lycka till skräck
Dagen på Utöya började, trots ett massivt hällregn, i glädje för Frida Ripland Moberg och hennes kamrater som fick träffa Norges första kvinnliga stadsminister Gro Harlem Brundtland som besökte ungdomarna på ön.

Frida berättar om vilka lyckokänslor hon upplevde. Dokumentären, som producerats av NRK:s Kjersti Solhaug, visar bilder på jublande ungdomar.

Senare när Gro Harlem Brudtland lämnat ön, kommer beskedet om bombdådet i Oslo.

-Folk sade att vi var på den tryggaste platsen i världen. Jag kände mig ganska trygg men tanken slog mig att tänk om det sker något här, säger Frida och berättar att hon fort slog ifrån sig dom obehagliga tankarna.

När ljudet från skottlossningen nådde henne ännu lite senare på dagen, berättar Frida att hon först blev lite rädd.

-Folk började springa men jag försökte att tänka logiskt att det kunde väl inte vara något galet, berättar hon.

-Men så började alla att springa. Alla som kunde springa sprang. Mot tälten och genom leran. Alla sprang i panik, säger hon och berättar att folk sköts till döds.

Ville inte gråta
Frida tog hand om en skadade flicka hon inte kände och sökte sin tillflykt i skolhuset som träffas av skotten från Anders Behring Breiviks vapen.

- Du kunde se skotthål i väggen sedan, berättar hon. Jag tänkte mest att nu dör jag snart. Detta är slutet.

Men Frida berättar också om en stark överlevnadsinstinkt som tvingade henne att vara lugn, att inte börja gråta, att bara vara helt lugn och stilla. Hon berättar om ljudet av båtar, sirener och helikoptrar men att det aldrig kom några. Till slut, efter det som känns som en evighet, vågade hon och kamraterna öppna dörrarna och lämna skolhuset.

-Då började folk bara skrika, extremt högt, säger hon.

Frida berättar om alla säckar hon såg och att hon då förstod allvaret.

-Jag vet inte hur många det var men det var för många. Det tar tid att ta in det hela, att förstå det. De kallar det för en massaker. Det kallas för en massaker och det gjorde det så mycket starkare.

Glad att hon lever
Om Behring Breiviks motiv till dådet, att bland annat vålla Arbeiderpartiet största möjliga skada, säger hon:

-Motivet är så fegt. Att ta unga, barn och ungdomar på en ö. Det är så fegt. Han är ingen hjälte. Han är ingen krigare. Han är en man i kostymdräkt. Han är inget mer än det. Han är en fejk.

Händelserna på Utöya har påverkat Frida Ripland Moberg syn på livet.

-Jag ska bli gammal. Jag ska växa upp. Jag är så glad att jag får chansen nu för den höll jag på att mista.

Flickan som Frida hjälpte överlevde.

Catharina Isberg
catharina.isberg@svt.se

• Tweet