Rekordmånga förlorar sin assistansersättning

Marie blev av med sin assistans

Publicerad 21 november 2011 - 20:40

Marie Rothzén är rullstolsburen efter en bilolycka när hon var elva år. Då förlorade hon inte bara känsel och rörelseförmåga i underkroppen, utan också sin mor och syster.

Men Marie har ändå levt ett liv ungefär som andra. Det har hon kunnat göra tack vare att hon haft personlig assistans.

-Det var ett fungerande liv, ett liv så gott som alla andras - så långt det nu var möjligt. Jag hade jobbet, hemmet och barnen. Jag upplevde att jag hade rätt till hela livet.

Samma behov - färre antal timmar
Vid senaste omprövningen sänkte Försäkringskassan Maries så kallade grundläggande behov till tolv timmar.

Detta trots att man vid tidigare bedömning ansett att behovet var 35 timmar och trots att Marie anser att hon har samma behov av hjälp i dag som då.

Därmed hamnade Marie under 20-timmarsgränsen och Försäkringskassan drog in assistansen. Marie tvingas nu leva med hjälp i hemmet, hemtjänst. Det förändrar hela livet.

-Mitt liv är så mycket mer än att bara vara hemma. Jag vill ju kunna gå till mitt jobb. Jag vill verkligen jobba och träffa mina kollegor. Jag vill vara aktiv med barnen och jag vill kunna sköta min träning.

Hon berättar att hon inte kan klara sig själv på sin arbetsplats. Det är inte bara problemet att ta sig dit. Hon måste också med jämna mellanrum flyttas från rullstolen till en ståstol.

Detta för att hon inte åter ska drabbas av allvarliga och svåropererade trycksår. Hon behöver också hjälp med sina toalettbesök.

Livet delas in i minuter
Marie har själv försökt att klocka sitt grundläggande hjälpbehov. Hon kom fram till att behovet med råge passerade de tjugo veckotimmarna, men Försäkringskassan är alltså av en annan mening.

-Jag har beskrivit mitt liv i minuter som blivit timmar. Jag har gjort mina beräkningar och klockat. Men det finns tydligen en annan sanning. Jag lever inte mitt liv, det måste vara någon på Försäkringskassan som gör det.

Bo Öhlén
bo.ohlen@svt.se

• Tweet