Årskrönika Ekonomi 2011

Publicerad 23 december 2011 - 14:32 Uppdaterad 29 december 2011 - 19:40

I årets ekonomikrönika ska vi ut och resa. På resan kommer vi att se - eller inte alls se, hur det står till med pengarna i de statliga kassakistorna. Vi kommer också att spana efter ett utrotningshotat bilmärke. Vi ska också ställa oss frågorna: Varför är det ingen risk i riskkapitalet och vad är det med direktörer och bostäder?

Skuldkrisen
Trots att EU-länderna och specifikt Euro-länderna har träffats och pratat - och pratat - har oförmågan att gå från ord till handling förvärrat skuldkrisen som fyllde två år i år (man kanske inte ska säga grattis). Året har minst sagt varit kyligt - men hösten har varit varmare än helvetet.

Tyskland är Eurohusets vaktmästare och ordförande i samma person. Det är tyskarna som kan släcka ljuset för Euron, eftersom alla lösningar bygger på styrkan i den tyska ekonomin. Men tyska folket är till skillnad från landets politiker inte likna sugna på att betala andras räkningar. Det försvagar den tyska förbundskanslern Angela Merkels mandat.

Tillsammans bildar nu Angela Merkel med den franska presidenten Nicholas Zarkozy den dynamiska duon "Merkozy" med uppgift att rädda Euron. Men det är inget jämlikt par, Nicholas har inte lika mycket pengar som Angela att sätta bakom orden.

Fransk hålig ost
Frankrike agerar trots det som om de vore stora och starka. Men de har Damoklessvärd hängande över sig (överhängande fara) att deras bluff blir synad. Granskar man den franska ekonomin är den hålig likt en av deras goda hårdostar. De är också sammankopplade med husets svarta får grekerna via sina banker. Det finns alltså mycket egenintresse när det skall hjälpas till.

"Merkozy" har heller inte sopat framför egen port när de vill ha hårdare regler för länders budgetdisciplin. Just nu är det bara Estland, Luxemburg och Finland av Euroländerna som lever upp till Maastricht-fördragets stabilitetspakt (gammalt redan påskrivet fördrag) med budget- och skuldregler. Så när "Merkozy" vill ha hårdare regler är det ju lätt att utbrista - "look who´s talking" för greker och andra.

Just det - grekerna - rakt ner i källaren - och nere i det ekonomiska moraset hittar vi dem. Landet som lurade sig in i Euron med fixade siffror. Att gå från slösa till spara är inte lätt när pengarna försvinner på vägen i en enorm svart sektor.

Det senaste avslöjandet är att skattekontrollanterna i Grekland som regel tar 40 procent av den straffavgift de som smiter från skatt skall betala - i egen ficka ? i utbyte mot att skattesmitaren får lägre skatt. Ekonomin krymper samtidigt av näringsbrist i takt med nedskärningarna.

Papandreous fall
Grekernas protester har också eskalerat för varje nödlån. För inget kommer ju gratis - med varje stöd och lån grekerna fått har följt krav på nya besparingar. Därför ville den grekiska statsministern Papandreou ha folket med sig. Men efter en avhyvling från "Merkozy" och resten i Eurogänget vände Papandreou på klacken.

Den valde Papandreous försök att demokratiskt legitimera nedskärningar blev hans fall - och han lämnade plats till en ej folkvald expertregering i november som tacksamt tog emot nya lån. Men grekerna är inte ensamma att gå med hatten i hand.

Keltisk tiger på flykt
Irland - ett land som tidigare kallades den keltiska tigern med anspelning på den snabbväxande ekonomin gick på en kraftfull mina bestående av byggbubbla och därpå blödande banker. Läkningsprocessen sker till priset av massarbetslöshet.

Ja här blev det också en ny regering i februari - men också nya besparingar. Irländarna väljer att rösta med fötterna - hundratusen människor förväntas lämna den gröna ön.

Den portugisiska fadosången går i moll liksom Portugals utveckling. I maj var det dags för nödlån och ny regering. Portugal har från att en gång i tiden varit Europas sömnadsfabrik inte klarat av konkurrensen. När länder som Kina gör det ännu billigare har inte Portugal hängt med. Hålen i det portugisiska lapptäcket har täckts med - ja ni vet - nya lån.

Med uppåt en miljon tomma bostäder har Spanien förbyggts med tegel och murbruk som sedan rasat. Med i fallet är var femte spanjor som hamnat i arbetslöshet. Denna ful-koppling till Eurons låga räntor har nu kortslutit ekonomin.

Här fick regeringen säga "adios" efter valförlust i november. Färgen på regeringen gick från vänster till mitten-höger men skulderna blinkar fortsatt rött - och besparingarna består och förstärks.

Berlusconi avgick
Italien har tomt i kassakistan men italienarnas förmögenhet är konstigt nog 4,5 gånger så stor som statsskulden men bara smulor hamnar alltså i den gemensamma kassan (känns lite grekiskt). I november tvingade Italiens höga räntor den skandalomsusade premiärministern Silvo Berlusconi att avgå. Mario Montis icke folkvalda expertregering ska nu återvinna förtroendet - receptet: besparingar.

Hur klarar sig då Sverige i den här röran? Jodå ganska bra. Vår finansminister utsågs av tidningen Financial Times till den bästa i Europa. Nåväl i tävlan med grekernas finansminister (olika förutsättningar så att säga).

Landet Sverige kan nu låna till rekordlåga räntor (1,5 procent på 10 år att jämföra med Italiens närmare 7 procent). Med dagens inflation innebär det faktiskt att vi får betalt för att låna. Det kallas negativ ränta ? men något som alltså är positivt för oss.

Sverige beroende av andra
Vi är ju inte med i Eurosamarbetet, men är ändå beroende av dem eftersom vi säljer det mesta av våra prylar och tjänster i Euroland. I det långa loppet går det inte att ha en juste kåk, samtidigt som kvarteret man bor i går ner sig. Värdet på vårt hus är ju dömt att falla i längden. Orosmolnen för den svenska ekonomin börjar också tätna för varje publicerad bedömning som görs om den svenska ekonomins framtid.

Strax före Lucia samlade sig hela EU i Bryssel, "the usual suspects", på ännu ett möte med ordet kris framför sig för att återigen rädda Euron. Eftersom britterna satte sig på tvären blev det inga fördragsförändringar för hela EU.

I stället ska de 17 Euroländerna själva införa en hårdare disciplin. Men helt säkert att detta blir av är det inte eftersom parlamenten i alla dessa länder ska godkänna avtalet. Ett avtal som ännu är mycket löst i sin utformning.

Hela kvarteret, EU, inklusive Sverige (exklusive britter) ska ändå vara med och pytsa in nya pengar via den Internationella Valutafonden, IMF, för att garantera att grekernas problem inte sprider sig. Detta beslut ska också bli verklighet. Världen utanför EU är nämligen tveksam att ställa upp mer pengar till IMF för att rädda rika länder i EU. Sedan är det ju också frågan om man lyckas få in alla pengar.

Ledarna kan bli arbetslösa
Efter ett i raden av jobbiga möten gäller det nu för Nicolas och Angela att behålla de egna jobben. Sex Euroländer har redan haft maktskiften. Så det Europas ledare bestämde i december kanske aldrig blir av på grund av att deras väljare gör dem arbetslösa, precis som många väljare redan är.

Osäkerheten om det verkligen finns en färdplan för Euron håller dörren på glänt för fortsatta finansiella trakasserier av de svagaste Euroländerna. Det senaste Brysselmötet snabbspolade också den viktigaste frågan. Frågan som kan göra skulderna oväsentliga. Det handlar om hur EU:s ekonomi ska växa, hur tillgångarna, människorna ska växa ? där gavs inga svar.

Hela kvarteret är dessutom på väg att delas - de som är inne i Eurohuset och de som är utanför - (b.la. Sverige). Julefriden är långt borta från EU-kvarteret.

Men Eurohuset är inte den enda kåken som svajar. USA - världens största ekonomi - är byggt på ett skuldberg. En teknisk fråga om att höja landets skuldtak satte allt på sin spets när supermakten i mitten av sommaren höll på att gå i konkurs. Det blev en höjning av skuldtaket men kreditbetyget för världens största ekonomi sänktes just på grund av politikernas oförmåga att enas om ekonomin.

Det finns pengar i landet men här handlar det inte om smitning som i Italien och Grekland utan om en politisk strid om vem som ska betala räkningen. Den andel av den nationella inkomsten som går till löner har inte varit så låg sedan andra världskriget i USA. De som istället har fått mer är investerarna i form av vinster och räntor.

Saab - bilen som köparna glömde
Du sitter i bilen tillsammans med din familj på resa genom Sverige. Din dotter i baksätet får tiden att gå genom att räkna bilmärken. Helt plötsligt utbrister hon:

- Varför är det så få nya Saabar på vägen?

- Jo så här är det, förklarar du. När det fortfarande gick bra (nåja, lite överdrifter är tillåtna när man berättar en historia) för Saab, för ett par år sedan (2007) så var ungefär 8 av 100 nya bilar en Saab i Sverige. Då älskar vi ändå Saab i det här landet.

- Förra året var knappt 3 av 100 sålda bilar i Sverige en Saab. I år har Saab knappt gjort några bilar eftersom de saknar pengar. Hade vi rest i Europa hade du fått vänta i dagar på att få se en Saab ? även om du nöjde dig med att se en gammal Saab.

- Men Saab har ju funnits jättelänge, svarar din dotter. Visar inte det att de ändå är ganska duktiga? frågar hon smart.

- Jo visst har de varit duktiga på att få fram coola tekniska grejer. Men de har bara lyckats gå med vinst ett par gånger sedan 1940-talet. De har alltid sålt för få bilar.

- Men varför fick de då fortsätta, som om inget har hänt, under alla dessa år, undrar hon?
- Den frågan kan bara någon ?där uppe? svara på - avslutar du samtalet med.

Vad är det för risk i riskkapitalet?
Svenska folket har lärt sig den hårda vägen vad riskkapital kan betyda - doften av en välfylld vuxenblöja. De upprepade skandalerna på det riskkapitalägda vårdbolaget Carema har kastat strålkastarljuset på denna mycket lönsamma ägarform.

- Vi ska inte tala om vad riskkapitalbolagens finansiella trollkonster gör med de uppköpta bolagens långsiktiga ekonomi. De riskerar att få balansräkningar (de tecknar bilden över ett bolags ekonomiska styrka) som blir anorektiska efter att varje överskottskrona skurits bort. Det gör bolagen sårbara i kris och i tider då möjligheterna att låna begränsas, det vill säga nu!

- Vi ska inte tala om de översmarta skatteuppläggen som gör att riskkapitalbolagen sällan behöver betala någon skatt på vinster i sina innehav. Dessutom behöver inte delägarna betala inkomstkatt (55 procent + sociala avgifter, ca 31 procent) på sina inkomster eftersom dessa till stora delar gjorts om till vinst på kapital med mer än halverad skatt som följd (oftast 25 procent). Allt detta görs, som riskkapitalbolagen gärna påpekar, enligt reglerna.

Men detta görs med pengar från den gemensamma kassan, alltså skattepengar, som skall gå till välfärd - vilket kan göra det hela lite absurt, men det skall vi inte tala om. Vi skall i stället tala om vad det egentligen är för risk som riskkapitalbolagen tar.

Riskkapitalbolagens satsningar i välfärden, åldringsvård och skola, är nämligen vattentätare än en vuxenblöja. Pengar in, intäkterna, rullar stadigt på när väl verksamheten är i gång. Därför är det lockande att höja vinsten genom att skära i de som ekonomer kallar dem, rörliga kostnaderna, dvs. personal och förbrukningsmateriell (vi är tillbaka i vuxenblöjan). Den enda egentliga risk riskkapitalbolaget tar är att man inte gör sitt jobb - och blir upptäckt.

Bostadsbristen ? för direktörerna (snyft)
Vad är det egentligen med direktörer och bostäder? Det är ju ställt utom allt rimligt tvivel att de har goda inkomster, med eller utan bonus. Men ändå kan de inte betala sina egna bostäder. Det enkla svaret är nog att det blir billigare om någon annan betalar - för direktörerna alltså!

Det finns många bostadsaffärer genom historien att lära av för att inte behöva upprepa misstagen. Anrika och kända bolag finns också med på årets lista över bostadsaffärer vi minns.

Nordea skaffade en rejäl övernattningslya - 256 kvadratmeter - för sin VD i Stockholms mest exklusiva kvarter för 22,5 miljoner kronor (renoveringskostnader är inte medräknade).

Anledningen till detta var att man ansåg att man inte kunde rekrytera den mest lämpliga till jobbet om man inte viftade med denna förmån. Samtidigt som detta avslöjades skulle banken sparka ut 2.000 anställda.

SVT visade också att bankens fonder totalt underlevererat till spararna. Dessutom ser det ju ut att blåsa upp till bankkris i Europa. En statlig - eller ska vi kalla det för vad det är - folklig hand - till stöd kan de flesta banker behöva i dessa dagar. Ersättningen till Nordeas VD Christian Clausen var förra året 10 miljoner kronor.

Stora Volvo (alltså inte bil-Volvo) köpte också bostad till högsta chefen. En havsnära kåk i Göteborg till VD för 30 miljoner kronor. Häpp!

Skogsbolaget SCA satsar på att deras ledare skall ha en meningsfull fritid. SvD avslöjade att det köpts en jaktstuga för 50 miljoner kronor. Här tillkommer också ombyggnadskostnader. Ordet stuga känns kanske lite futtigt i sammanhanget. För den geografiska balansen i denna krönika skall tilläggas att jaktstugan ligger i norr, Henvålen i Härjedalen.

Bostadsbristen i landet växer, många ungdomar stannar kvar i barnrummen på obestämd tid. Folk tränger ihop sig på färre kvadrat. Då kanske det ändå kan vara skönt att veta att till och med de som tjänar mest behöver andras hjälp för att fixa bostadsfrågan - " you're not alone".

Nu har vi rest kors och tvärs och sett några av de stora och små frågor som plågor plånböckerna. Just nu känns det som det är väldigt lite som fyller på dem, eller är det bara julen som gör sig påmind?

Peter Rawet, ekonomikommentator
peter.rawet@svt.se

• Tweet