Klen utdelning för politiska vildar

Publicerad 8 december 2004 - 19:24 Uppdaterad 20 juni 2006 - 16:13

Det hör till pjäsen att partiledningar protesterar högljutt då en riksdagsledamot hoppar av men stannar kvar i parlamentet. Lika säkert är det att dessa vildar hoppas på nytt genomslag för nya, krya idéer.

Att behålla riksdagsplatsen kan vara ett sätt att klara försörjningen fram till nästa val. Men den är också en plattform för självständig politisk agitation och medial uppmärksamhet.

I praktiken har dock dessa vildar under senare decennier inte fått någon avgörande skjuts till en ny politisk karriär.

Rolf HagelFoto: Folke Hellberg/ Pressens Bild På 1970-talet lämnade Rolf Hagel och Alf Lövenborg vpk för att bilda Arbetarepartiet kommunisterna (apk) som skulle "slå vakt om den marxist-leninistiska traditionen". Och ett nytt parti blev det, men röstandelen hamnade långt under fyraprocentsspärren.

Förnyelsekrav
Av rakt motsatt skäl hoppade 1992 Annika Åhnberg av från vänsterpartiet som protest mot att den ideologiska förnyelsen gick så långsamt. 38 ledande vänsterpartister instämde i ett upprop utan att därför lämna partiet.

Annika Åhnberg blev jordbruksminister efter en tid som vildeFoto: Jonas Ekströmer/Pressens Bild Åhnbergs insatser som vilde uppmärksammades några månader men sedan nämndes knappast hennes motioner och interpellationer. Däremot bäddade hennes avhopp för att Göran Persson - de båda hade suttit samtidigt i jordbruksutskottet - gjorde henne till just jordbruksminister några år senare.

Ett år före valet 2002 hade riksdagen två vildar som lämnat borgerliga partier. Siw Persson övergav folkpartiet sedan partiet krävt att hon skulle lämna riksdagen på grund av långvarigt bråk med polis och åklagare i Skåne. Och Sten Andersson lämnade moderaterna sedan han inte fått plats på riksdagslistan inför det kommande valet. Efter några månader som vilde gick han med i Sverigedemokraterna men lyckades inte i den rollen heller.

Siw PerssonFoto: Gunnar Ask/Pressens Bild
Rörigare förr
Som näst intill vildar framstod några ledamöter från de borgerliga partierna på 1960-talet. De var aktiva i den rörelse som kallades Medborgerlig samling och hade sitt centrum i fyrstadskretsen i Skåne.

Tidigare, under 1900-talets första decennier, var det partipolitiska landskapet mindre strikt än senare, och det var inte ovanligt med partibyten och vildar. Mest känd är nog Carl Lindhagen som slutade nära 50 års politisk karriär som vördad borgmästare i Stockholm. Men tidigare hade han i riksdagen periodvis varit vilde och eljest i tur och ordning stött liberalerna, socialdemokraterna, vänstersocialisterna och sedan åter socialdemokraterna.

Carl Lindhagen, th, på promenad med Lenin, tv, och vänsterpolitikern Ture Nerman. Stockholm 1917.Foto: Åke Malmström/Pressens Bild
Schyman exceptionell
Åtminstone under efterkrigstiden är det exceptionellt att en före detta partiledare lämnar sitt parti och, som nu Gudrun Schyman, är beredd att satsa på en ny politisk karriär. Det är troligen sant när hon försäkrar att hon inte vet vad samtalen om ett feministiskt parti exakt leder till.

Men Junilistan har visat att det utan stor administrativ apparat går att få stöd av 7-8 procent av väljarkåren. De som för ett decennium sedan diskuterade ett kvinnoparti skyggade för en tungrodd, traditionell parti- och medlemsapparat. De fick gehör genom att hota övriga partier.

Men det kan knappast upprepas.
Schyman har tidigare berättat om listor med namn på sympatisörer som samlats in efter hennes framträdanden runt om i landet. Det är troligt att ett kvinnoparti omedelbart skulle ha de 1 500 namn som behövs för att registrera partinamnet.

Lillemor Melsted/TT

• Tweet