Stig Fredrikson var Solzjenitsyns hemliga kurir

Publicerad 30 augusti 2004 - 22:26 Uppdaterad 11 augusti 2008 - 09:54

När Aktuellts utrikeskommentator Stig Fredrikson var en ung och nyfiken student på resa i Östeuropa missade han den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien i augusti 1968 med en dag.

Men några år senare fick han inblick i hur "diktaturens kreatur" behandlade oliktänkande och blev en viktig länk i den ryska litteraturhistorien.

Nu, 30 år senare, berättar han i boken Alexanders kurir om sitt liv som journalist men mest om vänskapen med Nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn. Under några år i början på 1970-talet var Fredrikson inte bara TT:s Moskvakorrespondent utan också - i största hemlighet - den ryske litteräre gigantens kurir, bollplank och förtrogne. Det kom att påverka bådas liv.

Den nordiska vägen
De byggde upp en för tiden osannolik smuggelled till väst - skämtsamt döpt till "den stora nordiska vägen". Möten på järnvägsstationer, i parker och mörka gränder avlöste varandra, bara de allra närmaste visste. Dit hörde även Fredriksons chef, Hans Björkegren. TT:s utrikeschef tog emot manusbladen, pamfletterna och breven, förmedlade dem vidare och översatte senare en del av bokmanuskripten.

Bland "smuggelgodset" minns Fredrikson Solzjenitsyns Nobeltal och brevordern till de utländska förläggarna att påskynda utgivningen av hans kanske viktigaste verk, Gulagarkipelagen.

Solzjenitsyn har berättat om samarbetet i en av sina böcker och Fredrikson gjorde själv en tv-dokumentär om saken för tio år sedan.

Svensk rädsla
Norsk diplomatpost var förutsättningen för utsmugglingen.

I boken markerar Fredrikson ytterligare den svenska regeringens omvittnade kombination av hukande inför sovjetiska reaktioner och en nedlåtande attityd gentemot "problemet" Solzjenitsyn sedan denne fått Nobelpriset 1970.

-Det hade varit helt utsiktslöst att fråga svenskarna, jag övervägde inte ens saken. Men norrmännen ställde upp, konstaterar Stig Fredrikson torrt i en TT-intervju.

KGB anade inget
Solzjenitsyn var "Sovjetunionens fiende nummer ett" och utsattes för övervakning och trakasserier. Men KGB, den sovjetiska säkerhetspolisen, begrep aldrig vad som pågick.

-Om de hade känt till kurirverksamheten så hade jag åkt ut.

Fredrikson betonar att han inte bara velat sammanfatta en spännande period i sin journalistkarriär. För den nye PK-ordföranden handlar det också om att kunna ge sin version och berätta varför han accepterade de dubbla rollerna som journalist och medaktör, något han aldrig ångrat. Men inte minst gäller det att få folk att minnas.

Bortglömd "reaktionär"
Få ungdomar vet vem Solzjenitsyn är, på 1960-talet var hans kanske mest kända bok En dag i Ivan Denisovitjs liv närmast obligatorisk läsning i de svenska gymnasierna.

-Jag vill påminna en yngre generation om hans insats. När Sovjetsystemet upplöstes ville de flesta förpassa det till historien och se framåt. Så glömdes Solzjenitsyns kamp bort och bilden av honom som en reaktionär tänkare fastnade, inte minst genom hans egna uttalanden.

Solzjenitsyn var ingen demokrat. Hans utopiska dröm var det gamla bondesamhällets Ryssland - långt före demokratins genombrott.

-Hans viktiga insats är kampen mot systemet och hans stora romaner. Jag tror att folk kommer att hitta tillbaka till honom.

Landet Annorlunda?
Att arbeta som journalist i det bottenfrusna sovjetsamhället i början av 1970-talet var mycket speciellt. Med sitt nu 30-åriga perspektiv betonar den snart

60-årige Rysslandskännaren att det i slutänden handlar om att begripa Ryssland och det ryska långt utöver Sovjetepoken.

-Vi vill så gärna att Ryssland inte ska vara annorlunda, men tänk om Putinregimen egentligen har mera gemensamt med den "reaktionäre" Solzjenitsyn än med oss? frågar Fredrikson.

När Sovjet landsförvisade Solzjenitsyn i februari 1974 ville denne fortsätta samarbetet.

-Jag skulle bli hans personliga sekreterare, hans "ögon och öron" mot omvärlden. Jag var intresserad. Men sedan började vi prata politik...

Solzjenitsyn förstod att den i nordisk demokratisk anda skolade unge journalisten inte var rätt person. Men vänskapen bestod. Stig Fredrikson har fortfarande kontakt med sin ryske författarvän som sedan många år åter bor i Ryssland.

• Tweet