Christian Johansson var i Khao Lak:

Översvämning var för oss gummistövelsdjup

Mitt namn är Christian. Den 26/12 förra året befann jag mig, tillsammans med min sambo i Khao Lak. Vi hade tillsammans med ett par nyfunna vänner från England firat julafton den 25:e och kom ner till stranden runt 9.30 på den 26:e.
Läs Christian Johanssons dikt Inuendo
Läs Christian Johanssons dikt Skugga
När vattnet drog sig tillbaka längre och längre ut i bukten förstod vi att stranden skulle översvämmas när vattnet kom tillbaka. Med ett vanligt svenskt risktänkande ansåg vi att det var bäst att ta sig upp till hotellet som låg 150 meter från stranden.

Översvämning var för oss gummistövelsdjup vid någon älv i Dalarna. Även ortsbefolkningen tänkte detsamma. De damer som vi hyrde våra solstolar av plockade omsorgsfullt av madrasserna på stolarna och bar upp dom till gräskanten, 10 meter högre upp på stranden.

Turister förevigade naturfenomenet
Vi gick kanske 300 meter längs stranden för att sedan snedda över ett bungalowkomplex upp till vårt hotell. Medan vi sakta gick i den varma sanden såg vi hur förundrade turister, med kameror och videospelare förevigade det naturfenomen som utspelade sig ute i bukten.

Barn, vuxna och lokalbefolkning sprang omkring på den torrlagda havsbotten, plockade sjöstjärnor och strandad fisk. I horisonten uppträdde en vit rand, som ett gäss, ingen jättevåg, inget som ingöt skräck, det som däremot oroade var ljudet, som dova flygplansmotorer, molande, entonigt.

Precis innan vi skulle svänga upp till vårt hotell träffade vi en svensk man som vi hade träffat på julafton. Han hade en videokamera i handen. Ute på havet hade den vita randen vuxit och himlen över hade ändrat färg, blivit grå och suddig. På stranden började människor ana oråd, skruva på sig. Överallt tysta diskussioner om vad som var på väg att hända.

"Han sa det jag inte ville höra"
Vi hälsande artigt på varandra, han frågade mig vad jag trodde. Jag svarade att det kommer att bli översvämning och att man nog borde lämna stranden. Det var då han sa det, det jag inte ville höra. Han sa: har du hört att det var en kraftig jordbävning i Indonesien för ett par timmar sedan?

Jag är geografilärare på en högstadieskolan och jag förstod på en gång vad som var på väg att hända. Jag förbannar mig själv dagligen, fylld av skuldkänslor, för att jag inte förstod tidigare.

"Vi är i livsfara" sa jag, "spring för livet det är en jätteflodvåg". Samtidigt hörde jag en kvinna längre bort på stranden i panik skrika: Tsunami!

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, om flykten undan vattenmassorna. Om barnet jag fångade upp, som gled ur mina armar. Om kampen för livet, om känslan att ge upp, att få krafter som man inte visste att man ägde. Jag skulle kunna berätta om alla människor jag lämnade bakom mig, alla dem som om nätterna kommer tillbaka till mig och hemsöker mig i mina drömmar.

Den långa vägen tillbaka
Jag minns timmarna i bergen. Hur jag, som många andra, trodde att flygplan redan lyft från svenska flygplatser för att rädda oss. Överallt runt oss låg skadade, en del bortom räddning, och chockade människor. Jag hade ingen aning om var min sambo var eller huruvida hon levde överhuvudtaget. Jag kan i efterhand inte förstå hur någon kunde överleva.

Jag skulle kunna berätta om operationer, dödsångest, uppgivenhet, känslan av vanmakt och övergivenhet. Eller om känslan när jag fick veta att min sambo var vid liv, skadad på ett sjukhus i Bangkok. Känslan av att komma hem, om två månaders vistelse på sjukhus i Sverige, om den långa vägen tillbaka, om en resa som inte är över...

Jag skulle kunna skriva en bok med risken för att förväxlas med någon profithungrig lycksökare som försöker göra sig en hacka på ett brännhett ämne. Det vill jag inte.

Jag har ingen lust att bli ett ansikte i någon oseriös kvällstidning, ingen lust att kräva att huvuden skall rulla på UD. Jag har ingen lust att höra oppositionen ta enkla poäng i en fråga som inte är så mycket politik som man lätt kan tro.

Christian Johansson,
Nynäshamn

• Tweet