Stefan Ärleman var i Koh Lanta i Thailand:

På rätt plats vid fel tillfälle

Den här historien är personlig betraktelse över hur jag och mina vänner upplevde den katastrof, som slog till mot Thailands stränder den 26 december 2004. Vi kom alla hem med livet i behåll, men händelsen finns i våra tankar - dagligen.

Vi var sex vänner vänner som landade i Phuket den 19 december 2004. Vi fortsatte vår resa till Phi Phi Island, där vi stannade fyra nätter eftersom hotellet sedan var fullbokat. Vi försökte boka upp kvarvarande resa till Khao Lak, men där var hotellen fulla. Därför åkte vi till Koh Lanta. Vi åkte från Phi Phi Island på eftermiddagen den 25 december, alltså 17 timmar innan tsunamin.

Kom till stranden precis innan tsunamin
På morgonen den 26 december erbjöd hotellet i Koh Lanta att köra oss till en paradisstrand, dit vi anlände ungefär 20 minuter innan tsunamin. Väl nere vid strandbrynet vände jag mig om och upptäckte att Jocke och Maria inte var bakom oss. De hade gått in på en liten resebyrå som låg i anslutning till stranden.

Efter en snabb överläggning bokade vi nya hotellrum, betalade och fick ett kvitto. I det ögonblicket gick Gabriella ut från resebyrån. Hon hann inte mer än ut på stranden innan hon vände sig om och skrek in till oss: KOLLA VILKEN VÅG!

Filmade medan vågen slog in
Vi sprang ut från resebyrån och såg den största våg vi någonsin sett. Vi gick ner mot strandbrynet, tog foton och filmande när den tog med sig alla båtar i viken på sin väg mot stranden.

Människor står och ser på när den första vågen krossar båtarna på stranden. Vi var då helt ovetande om var en tsunami är. Man är van att vågor stannar vid strandkanten för att sedan vända om ut till havs igen. Att en våg fortsätter långt upp på land, fick vi erfara när vi sprang mitt i den.

I efterhand kan jag tänka på hur världen stannade upp runt omkring oss. Precis innan vågorna slog in över land stod alla på stranden och var fokuserade på samma sak. Det var nästan som om fåglarna tystnade och lyssnade på det kraftfulla vrålet av första vågen på väg in mot stranden.

Panik på stranden
Tystnaden och fokusering blev kortvarig och utbyttes mot fasansfulla skrik och fullkomlig panik, när alla på stranden insåg vad som höll på att hända. Vi sprang från stranden mot närmaste gata för att komma bort från vattnet. Vattenmassorna från den första vågen hade då redan hunnit ikapp oss.

Bakom resebyrån, på utsidan av huset, fanns en trappa som bokstavligen räddade liv den dagen. Min flickvän såg trappan och ropade på Jocke och Maria, som sprang upp för den. Själv såg jag den inte eller hörde några rop och sprang rätt fram mot en telefonstolpe, som jag omfamnade.

Hörde hjärtskärande skrik
När jag stod och höll mig i telefonstolpen hörde jag ett hjärtskärande skrik på hjälp bakom mig. Det var en tjej från Australien som tappat fotfästet i vattnet och blev fångad av vågorna.

"Trots att avståndet inte var mer än 50 cm mellan våra händer, vågade jag inte släppa mitt grepp runt stolpen."
Vi sträckte båda ut händerna för att få tag i varandra när hon for förbi. Trots att avståndet inte var mer än 50 cm mellan våra händer, vågade jag inte släppa mitt grepp runt stolpen. Om jag hade släppt mitt grepp, hade jag gått samma öde till mötes som hon gjorde. Det är en sådan här händelse som kan sitta på näthinnan efteråt, rädslan man kände under tsunamin.

Australiensiskan gick levande från upplevelsen med den första vågen. Men om den vågen var stor, så drog den andra vågen in över land med en förödande kraft. När den kom hade även jag upptäckt trappan och tog min tillflykt dit.

Flydde från stranden
Vi hade ingen aning om det skulle komma en tredje våg och om den skulle komma; hur stor skulle den vara? När andra vågen drog sig tillbaka mot havet beslöt vi att fly från stranden. Ingen visste när vi skulle springa eller var. En sprang och alla andra följde efter.

Den andra vågen drog in över stranden med förödande kraft. Det var fruktansvärda krafter som tog tag i en, när man försökte springa genom vattenmassorna som drog ut till havs. Jag kan tänka mig att det är som att stå i Stockholms ström, nedanför riksdagshuset, och ha vatten upp till midjan. Det ger en liten uppfattning om hur starka vattenströmmarna var.

Efter flykten genom vattenmassorna var känslorna utanpå kroppen. Vi flydde upp till djungeln och satt där i några timmar i rädsla för att det skulle komma en tredje och högre våg. Då och då kom nya personer på den plats där vi satt och berättade fasansfulla historier om vad de sett och upplevt.

Bara toalettstolen kvar
På morgonen efter några timmars orolig sömn vaknade jag och gick ner mot havet för att se förödelsen. Jag gick ner mot det skadade hotellet och vandrade omkring bland allt som blivit sönderslaget.

Jag gick vidare till baren där vi tillbringat kvällen innan. Hela baren var borta, som om inget funnits där tidigare. Det enda beviset på att något funnits där var en ensam toalettstol som överlevt kraften av vågorna dagen innan.

Fysiska ärren läkta
Vi som var på den resan till Thailand julen 2004 tänker ofta på vilken tur vi hade, att vi inte fick plats på Phi Phi Island en natt till. Vi upplevde några skräckfulla dygn under och efter tsunamin, men kan det aldrig jämföras med de personer som befann sig på dessa platser. De måste ha upplevt ett rent helvete.

Om vi befunnit oss i Khao Lak och reagerat på exakt samma sätt som vi gjorde på Koh Lanta, d.v.s. att vi sprungit ner till stranden, filmat och tagit foton, så hade dessa rader aldrig blivit skrivna i dag.

Nu är de fysiska ärren läkta, men tankarna går ofta till de personer som fick våra hotellrum på Phi Phi Island. Varför drog man själv vinstlotten när tsunamin slog urskillningslöst mot allt och alla? Det är en fråga som man ställer sig på årsdagen av katastrofen.

Stefan Ärlemalm

• Tweet