Fritidsresors hotellkomplex Blue Village i Khao Lak drabbades hårt av tsunamin. Foto: Åsa Sjöström/Pressens Bild

Arne Bivrin förlorade två i katastrofen:

När flodvågen kom till Blue Village

Arne Bivrin och hans familj bodde i Khao Lak när vågen kom den 26 december. De var fyra i familjen, nu är de två. Hans hustru och ena dotter klarade inte vattenmassorna. Läs hans berättelse från flodvågskatastrofen:

På morgonen den 26 december, vid åttatiden, väckte Annika mig och sa att det låter som om någon knackar på dörren. Hon sa att hon tyckte att sängen skakade. Jag gick upp till dörren och frågade om det var någon där utanför. Jag fick inget svar och tryckte in en sandal under dörren så att den inte skulle låta. Ett litet jordskalv någonstans sa jag och gick och la mig igen.

Vi gick upp vid nio och gick till restaurangen för att äta frukost. Efter avslutad buffé gick vi tillbaka över bron. Vårt hotellrum låg i mitten på övervåningen av en "bungalow" byggd i betong. Hade vi bott i något annat rum, skulle ingen av oss ha klarat sig. Vi skulle just påbörja ritualen med solskyddssmörjning. Jag hade hunnit sätta i mina kontaktlinser, vilket starkt bidrog till att jag sedan skulle klara mig.

Dödsvågen
Sedan händer allt oerhört snabbt. Vi känner att det mullrar och skakar. Vi tittar ut genom balkongfönstret och ser först hur det stänker lera på marken. Sekunden efteråt ser vi lervattnet komma mellan träden. Det ser ungefär ut som ett jordskred. Jag skriker vi måste ut. Annika skriker nej vi stannar kvar. Vi ställer oss i utrymmet mellan badrummet och garderoben precis innanför ytterdörren. Annika tar barnen i varsin hand, Hanna i vänster och Julia i höger hand. "Sekunden senare trycks glasväggen in och vattnet spolar rakt igenom lägenheten. "

Vattnet når direkt upp till vår balkong på andra våningen och glasväggen in mot lägenheten. Jag tar ett steg fram för att ta min magväska som ligger på sängen. Jag har bland annat kameran i den. Annika ropar nej, och jag kliver tillbaka. Sekunden senare trycks glasväggen in och vattnet spolar rakt igenom lägenheten och blåser ut den inåtgående dörren och jag åker ut.

Jag håller tyvärr inte någon av de andra i handen och tappar bort dem i samma sekund. Jag tumlar runt i vattnet och lyckas undvika att bli ihjälslagen mot ett träd, hus eller annat som far med i vågen. Vattnet har en vidrig smak av saltvatten, sand och lera.

Ensam i vattnet
Jag tappar mina badbyxor direkt och får sedan klara mig endast iklädd armbandsur. Jag simmar med kraftiga simtag mot vad jag tror är uppåt och undrar om jag kommer lyckas hålla andan. Jag kan inte titta under vattnet eftersom jag har linser på mig. Jag hinner tänka "är det så här att dö?" och "det är väl själva fan att man ska dö i en ... naturkatastrof?!" Det känns overkligt. Jag slipper kallsupar och väl uppe på ytan ser jag mig omkring i det snabbflytande vattnet och lyckas fånga upp en wakeboard som jag kan flyta på.

Jag börjar ropa efter Julia men ser inte så många andra människor. Jag ser simmande bufflar och ett vildsvin på sidan som sprattlar lite. Jag vill inte komma nära djuren och riskera att bli sparkad. Ett träd är inom räckhåll, och jag försöker halvhjärtat få tag i det, men vill inte släppa taget om wakeboarden. Jag hinner också tänka på alla ormar som finns i området och som gjorde att vi ville bo på andra våningen. Tänk om en giftorm biter mig i snoppen, far genom huvudet.

Bortåt höger, bakom träden, ser jag människor stå uppe på ett hustak. Jag fastnar i ett tunt nylonrep, men lyckas komma loss. Jag ser elledningar i vattnet och tänker att "nu blir jag stekt". En bit längre fram ser jag vattnet rinna över en skarp kant med virvlande vatten och massor bråte. Jag får dödsångest och är säker på att om jag spolas ner där, klarar jag mig aldrig.

"Jag försöker simma åt höger och utåt för att undvika allt farligt i vattnet; stockar, plankor med spikar, stolar..."
Mirakulöst nog stoppas flödet upp av vad som måste vara en våg från andra sidan och jag driver iväg längs med kanten. Till slut åker jag över kanten och in i bråten och det virvlande vattnet. Jag försöker använda wakeboarden som sköld och lyckas rätt bra. Tyvärr tappar jag den, men jag är igenom.

Vattnet fortsätter att forsa
Jag sugs ut från land och märker att jag måste ha flythjälp, det blir för jobbigt annars. En rygg från en plaststol och en kudde fungerar ganska bra. Jag ligger och guppar rätt bra, men lite för djupt i vattnet. Det är omöjligt att komma iland där jag flöt ut. Vattnet fortsätter forsa ut i havet. Jag försöker simma åt höger och utåt för att undvika allt farligt i vattnet; stockar, plankor med spikar, stolar, tv-apparater, bokhyllor och allt annat som finns på en semesteranläggning.

Nya vågor kommer in mot stranden och möter det utforsande från land. Där, bland all bråte är det livsfarligt. En stund senare hittar jag en stor röd plastskiva, ungefär som ett lock till en förvaringslåda för solstolsdynor. Jag tvekar, men byter till skivan.

Jag ligger ett par timmar i vattnet och är som mest kanske två kilometer från stranden. Jag sparkar mig i sidled och försöker utnyttja strömmarna till att undvika bråte och att positionera mig för landstigning. Havet är fullt med kokosnötter som ser ut som huvuden. En thailändsk kvinna flyter helt nära mig. Hon är död och är bortom räddning.

Jag driver allt längre från den plats där jag spolades ut i havet igen. Jag spejar mot horisonten och undrar på allvar vad som finns på andra sidan. Jag driver skapligt parallellt med stranden och känner inte att jag är i någon direkt fara, utan försöker klura ut var det kan vara säkert att komma iland.

Får panik av att aldrig bottna
Jag ser ett flygplan åka en gång fram och sedan tillbaka över bukten. Jag vinkar förstås, men inser att de inte kommer rädda mig. Jag tycker mig se två människor inne på stranden, och ropar till dessa, men det tjänar inget till. Ingen vettig människa skulle ge sig ut på havet just nu.

Vid det här laget hinner jag förstås reflektera över vad som har hänt. Jag är förtvivlad, ingen av de andra kan rimligen ha överlevt. Det är min absoluta övertygelse. Många jobbiga tankar far igenom huvudet, men det ges inte riktigt tid att fundera alltför mycket. Till slut försöker jag uppskatta hur lång tid det är till nästa omgång stora vågor. Om jag minns rätt, kommer en cirka 12.25 och då har det gått 25 minuter sedan den förra.

Jag sparkar mig in mot land, men det är långt och det går ganska långsamt. När jag börjar nå bråten, kommer det nya vågor. Turligt nog verkar jag ha hamnat bakom klippor eller rev som dämpar vågorna. Jag försöker öka farten och efter en lång kamp börjar jag närma mig land och börjar bli rädd för nya vågor. Inne bland spikbrädor, tv-apparater och annat skräp är jag ett lätt byte. Jag får nästan panik när jag aldrig bottnar.

Dödsvandringen

En man bland bråten i Khao Lak. Foto: Tommy Svensson/PrB Äntligen! Jag kan stappla iland och inser efter några steg att jag kan släppa skivan. Den räddade mitt liv, men den går inte att ta med. Klockan är ungefär ett. Jag är trött men kan inte tillåta mig att vila. På avstånd har jag sett hus innanför stranden och har hoppats på att få hjälp, men husen är endast skelett och förödelsen är stor också här. Det kusligaste är att jag ser och har sett så lite människor. Jag ser en thailändare och ropar till honom, men han har fullt upp med att leta själv.

Jag hittar en vänstersandal och en annan högersandal och går naken högst upp på stranden. Jag inser att vatten måste jag ha och hittar snart oöppnade vattenflaskor som jag tar med. Jag vågar inte dricka än utan försöker fundera över om det kan ha trängt in havsvatten i dem. Solen står högt och jag är orolig över hur bränd jag kommer bli. Det finns ingen skugga och jag hittar inget att skyla mig med.

Jag är helt tillintetgjord. Vandringen är mekanisk och går ibland högst uppe på stranden och ibland ovanför. Jag sjunker ner i sanden och sandalerna fastnar i strömmen. En tappar jag och en vattenflaska försvinner också. Jag hittar strax en ny. Knappt någon skugga. Till slut bestämmer jag mig för att provdricka vattnet. Det smakar inte dåligt, jag dricker lite till.

Under ett träd sitter en man lutad. Han lever men har blod vid halsen och vid ljumsken. Jag frågar hur han mår. "Dåligt" svarar han. Jag frågar om han har vatten, vilket han har. Han ber inte om hjälp, och jag har ingen att ge. Fortfarande naken går jag vidare och känner mig både skyldig och ändå inte. Jag hade ingen hjälp att ge, men borde ändå ha gjort något.

Kroppar på stranden
Det ligger kroppar på stranden. Alla ser ut att vara västerländska kvinnor. Kropparna är blåslagna och redan uppsvällda. Det är redan svårt att direkt se vem det är. En skulle kunna vara Annika. Hon ligger på rygg med öppna ögon. Hennes hår är som Annikas. Jag tar en pinne och försöker få fram vänsterhanden så att jag kan se om det finns en vigselring. Hjälp! Det ser ut som Annikas, men bikinin ser fel ut och kvinnan har ett nagellack i silver. Annika använder aldrig nagellack.

Nu ser jag ett hotell en bit bort. Jag hittar en hel plaststol på stranden och sätter mig i skuggan av ett träd och vilar. Jag dricker och sitter kanske 20-30 minuter för att hämta krafter. Var är alla människor?

Medan jag sitter där kommer en våg som når upp till mig där jag sitter. Jag springer undan och svär högt. Lämna mig ifred! Jag sitter kvar en stund till med nylonväven över axlarna. Den hjälper inte mycket, men är bättre än inget.

Hotellet är oskadat
Hotellet, Le Meridien, ser nästan oskadat ut. Jag ser att vattnet varit här, men husen ser ganska oskadade ut. Var är alla människor? Det är tyst och verkar helt öde. Poolen är klarblå och fri från bråte. Det känns helt absurt. Vad är det här? I undervåningen av huvudbyggnaden verkar det ha varit en bar, bardisken är kvar och det står till och med flaskor på disken. Det känns orättvist, varför har de klarat sig så bra här?
En thailändsk man passerar Orchid Sea Resort i Khao Lak. Foto: Robban Anderson/PrB

Golvet täcks av några centimeter djupt vatten och en grov kabel ligger i vattnet. Jag undviker platsen eftersom vattnet kan vara strömförande. En thailändsk man kommer småspringande mot mig. Jag börjar gråta: "My family is gone". Han säger att han förlorat sin fru och hjälper mig upp i huvudbyggnadens övre plan. Det verkar helt oskadat och en hel del människor finns där uppe.

Jag hinner bara sätta mig ner i en fåtölj, när någon frågar på engelska om det är någon mer som ska följa med. Jag reagerar direkt och ropar "Jag vill följa med". Jag får hoppa in i en jeepliknande bil. Det sitter redan folk i baksätet som verkar ha klarat sig helt utan skador. De har egna väskor och solglasögon på sig. Det skulle ingen som åkt med vågen ha haft. Någon säjer att jag ska till sjukhus. Bilfärden blir tyst. Jag gråter men är fortfarande chockad.

Livet är borta
På sjukhuset, som mer ser ut som en sjukstuga, är det ganska mycket folk. Klaus, guiden från Blue Village dyker upp och någon sorts lista ordnas. De får dit mitt namn. Det är först nu jag får klarhet i vad det är som har hänt. Att det var en jordbävning som hade ägt rum då när dörren skakade på morgonen.

Jag får det allt svårare att sitta och gråter väldigt mycket. Jag är helt förkrossad och mitt sinne är helt uppfyllt av Julia och Hanna. Jag kommer aldrig mer få se dem! De kan aldrig ha klarat sig. Varför skulle de dö? De hade ju så mycket kvar! Vad ska jag leva för nu? Hela mitt vuxna liv är borta. Ska jag börja om från början nu? Tanken är helt absurd. Det orkar jag aldrig.

Om vi bara hade tagit oss in på toaletten, kanske vågen hade spolat förbi. Tanken har förföljt mig ända sedan jag låg i vattnet. Sekunderna när vågen kom spelas upp i mitt huvudet om och om igen. Jag försöker regissera händelsen som redan varit. Hur många gånger som helst tar jag tag i Hannas hand och får henne med mig. Helt meningslösa tankar, men de kommer ändå. Jag är helt övertygad att ingen annan i familjen har klarat sig. Jag är helt tom i huvudet.

Flera ensamma barn finns i ett rum bakom väggen jag ligger vid. Jag får erbjudanden om något att äta, men det är helt omöjligt att få i sig någonting. Alla säger att jag måste äta, men det går inte. Det är smörgåsar och diverse olika risrätter som bara får det att vända sig i magen. Thailändarna gör ett fantastiskt jobb. Det kommer människor hela tiden och de vill inget hellre än att hjälpa till. Tyvärr är engelskan mycket dålig, för att inte säga obefintlig.

Sent på kvällen får jag ta plats på en bår under gången mellan väntsalen och behandlingssalen. En kvinnlig läkare, hoppas jag, klipper bort hår kring såret på vänstra sidan av hjässan. Efter en stund börjar läkaren säga "no pain, no pain" och jag får sprutor kring såret i huvudet. Det känns rätt ordentligt och hon väntar knappt på att bedövningen ska börja verka utan börjar sy nästan direkt. "Jag kapitulerar. Jag gör tummen upp, ler och säger "no pain, no pain"."

Hon håller på länge, länge och jag undrar vad hon pysslar med. Mot slutet börjar det göra ganska ont igen. Hon upprepar "no pain, no pain" och jag försöker säga något i stil med att det gjorde lite ont på slutet, men hon kör vidare med "no pain, no pain". Jag kapitulerar. Jag gör tummen upp, ler och säger "no pain, no pain". Till slut går det upp för mig att det var ingen fråga utan en order.

Drömmer om vattnet
Under tiden på sjukhuset har jag sett en man med en mobiltelfon och till och med en laddare. Nu är det mörkt och jag tar mod till mig och frågar om jag får ringa. Han är från Italien och har en Palm Treo. Visst får jag ringa, och jag ger honom numret till Britt. Eftersom Annika inte kan ha klarat sig vill jag att hon ska höra det från mig, hur jobbigt det än kan vara. Han ringer ett flertal gånger, men det går inte att komma ut på nätet. Jag tackar och haltar tillbaka till min plats.

Jag har fortfarande på mig sandalerna jag hittade på stranden, ett par svarta badbyxor och en vinröd tröja utan ärmar. På golvet i väntsalen har det rullats ut bastmattor som vi ska ligga på. Golvet är ett klinkergolv, visserligen inte kallt, men hårt. Mitt i natten ligger jag och skakar. Jag fryser ända in i märgen. Jag drömmer att jag är i vattnet - under vattnet. Jag känner den vedervärdiga smaken av saltvatten, lera och sand. Jag har förlorat min familj. Det kan inte bli värre.

Arne Bivrin

• Tweet