En gata vid Patong Beach i Phuket.

Hon flydde upp på hotelltaket

Trodde hon aldrig skulle se sin pojkvän igen

Linda Eriksson befann sig i Phuket med sin pojkvän Dennis och bästa vän Micke när vågen kom. De hade just skiljts åt, hon var på väg tillbaka till hotellet efter en gemensam frukost och de andra två gick för att handla byxor. Läs Lindas berättelse:

Vi hann gå två, tre minuter åt varsitt håll - jag kommer inte ihåg exakt hur lång tid det var - då jag såg, hur alla började vända sig mot havet. Jag vände mig också om och såg några båtar som låg nästan uppe på stranden, medan andra kom farande i en jävla fart. Folk började skrika, att man skulle springa:

-Run! Run!

Då såg det inte ut som att det var en våg som kom. Det såg snarare ut som om hela havet ända ut till horisonten höjde sig, som att hela havet var på väg över oss. Min första tanke sen var att springa mot Dennis och Micke, men efter ha sprungit cirka 20 meter, var "vågen" bara några meter bakom mig. Jag följde därför strömmen av folk som sprang in på Royal Palm Hotel.

Folk sprang in i hissen
Jag sprang uppför trapporna och såg samtidigt hur folk sprang in i hissen. Tre sekunder senare gick strömmen, så de klarade sig nog inte. Ungefär två trappor upp mötte jag några kineser eller japaner som sprang nedåt. De skrek åt oss att inte springa uppåt.

-Huset kommer att rasa!

"Det såg snarare ut som om hela havet ända ut till horisonten höjde sig, som att hela havet var på väg över oss"
Men vad hade vi för val? Vi kunde bara chansa på att huset skulle hålla - eller att dras med ut i havet. Mannen som sprang framför mig var på väg att vända, fast vi hade vattnet bakom fötterna. Jag slog honom i ryggen och sprang halvt över honom för att komma vidare upp, upp tills det tog stopp. Jag såg honom senare uppe på taket. Det var en liten lättnad.

Allt flöt omkring
Flera andra hade också sprungit upp på hotelltaket. Där fanns solstolar, en pool och en bar och därifrån kunde jag se rakt ner på stranden. Några i personalen hade också hunnit upp men de var inte många.

Själv har jag efter detta knappt någon tidsuppfattning. Därför kommer jag inte riktigt ihåg i vilken ordning allt hände. Men jag tittade ner på gatan. Där låg saker och flöt överallt: skor, tv-apparater, bilar, båtar, möbler och - människor.

Det började snurra i huvudet. Jag var på väg att svimma, så jag satte mig ner. Då kom det en kille, jag tror han var från Australien, som hjälpte mig till en solstol. Han försökte prata med mig och hämtade vatten till mig.

Folk började skrika igen och det small till i hotellet, när en till våg kom in. Jag var orolig, rädd och vettskrämd. Jag ville bara vara med Dennis och Micke. Men jag kunde inte tro, att de var i säkerhet. Jag visste ju, att de inte hade varit i närheten av någon hög byggnad.

Skönt att höra svenska
Jag gick omkring på terrassen och grinade, samtidigt som jag hela tiden tittade ut längst gatan efter dem. Då kom det fram en "tant" och kramade mig. Hon pratade svenska. Det var skönt att höra just då. Jag fick sätta mig vid hennes familj - eller delar av den som hade lyckats ta sig upp - och jag fick låna hennes sons mobiltelefon.

Jag visste att Micke hade mobiltelefonen på sig, men kunde inte hans nummer, så prövade att ringa hem till pappa. Klockan var väl halv fem på morgonen här i Sverige, när signalerna gick fram. Jag förstod nog inte själv vad som hade hänt.

Jag berättade för pappa, att det var översvämning, men att jag var okay.

-Jag står på ett hotelltak, men vet inte var Dennis och Micke är.

Så berättade jag, vilket hotell jag var på och bad honom ringa Mickes föräldrar, så att de kunde ringa Micke och säga att jag var okay. Jag tror att jag blev kvar på hotelltaket i cirka tre timmar.

Försökte varna folk på gatan
Redan efter första vågen var folk nere på gatan och försökte plocka åt sig saker som flöt - allt för att ha något att sälja. Många hade ju förlorat hela hem, affärer, allt dom ägde. Jag såg en som försökte laga ett elskåp som låg halvt under vatten. Folk gick ner och fotograferade, tittade och plockade.

Eftersom jag och andra stod ganska högt såg vi, hur havet drog sig ut än en gång och snart var en ny stor våg på väg in igen. Vi skrek allt vad vi kunde till människorna på gatan att springa. En del gjorde det, andra inte. De som inte sprang åkte med vattnet ut i havet.

Tankarna var kaos. Känslan över att kanske aldrig få säga mer till Dennis, att jag älskar honom var obeskrivlig. Tårarna sprutade. Hela kroppen lade av. Musklerna verkade inte fungera. Jag bara stod och skakade. Några svenskar försökte lugna mig med att Dennis och Micke säkert var okay. Konstigt nog var jag mottaglig för det. Samtidigt försökte jag övertyga mig själv om samma sak.

Skrek tills det nästan blödde i halsen
När jag till slut bestämde mig för att gå ner, var det någon som sa, att det skulle komma fler vågor och att jag borde vänta minst en halvtimme till. Jag tyckte att jag såg Dennis långt borta. Jag skrek tills det nästan blödde i halsen, men det var inte han.

En finländsk tjej vid namn Pamela pratade svenska, så vi fick kontakt efter ett tag. Hon hade tappat bort sin pojkvän nere på stranden. Vi lovade att inte lämna varandra. Det var liksom den enda lilla trygghet, man kunde skapa sig. Vi beslöt oss för att först gå till hennes hotell och leta efter hennes pojkvän. Sedan skulle vi följas åt till mitt hotell.

Personalen i receptionen på hennes hotell, berättade att hennes pojkvän letade efter henne på sjukhuset. Om hon inte var där, skulle han komma tillbaka till hotellet, så förståeligt nog ville hon vänta på sitt hotell. Jag frågade efter vägen till sjukhuset, och sedan var jag ensam igen.

Mötte ett kaos av skadade och förtvivlade
Det tog bara fem minuter att gå dit. Rädslan över att en våg kunde komma gjorde att det kändes som minst en halvtimme. Att möta det kaos som rådde där - alla skadade, allt blod, hundratals slängda gummihandskar, plåster, blodindränkta kompresser, spyor, rädslan, gråten och alla förtvivlade människor som fått reda på att deras nära och kära var döda - önskar jag inte ens min värsta fiende. Den bilden kommer aldrig att försvinna från min näthinna.

"Känslan över att kanske aldrig få säga mer till Dennis, att jag älskar honom, var obeskrivlig"
Det kom bil efter bil - flakbilar, sopbilar, ja alla möjliga - med människor. En del var skadade, andra var döda. De hade en liten filt över ansiktet i bästa fall. Många döda låg fortfarande och skvalpade i vattnet. De var så fyllda med vatten! Många var så täckta med blod, att man inte såg, om det var en västerlänning eller en thailändare. Folk grät överallt, skrek och spydde.

Jag gick in genom akutmottagningen men visste inte vart jag skulle gå. Jag försökte ta mig fram bland alla dessa människor, samtidigt som jag hela tiden tittade efter Dennis och Micke. Jag såg dem inte.

Jag satte mig utanför att vänta på att Dennis och Micke skulle komma. Alla andra tankar var otänkbara. Efter en stund kom en thaitjej vid namn Raime som vi hade träffat några dagar tidigare på en bar. Hon kände igen mig. Vi kramades men jag vet inte, om hon saknade någon.

Mobilnätet var överbelastat
Jag frågade om jag fick låna hennes mobiltelefon. Hon sa att hon inte hade några pengar på kortet, varpå hon försvann. Hon kom tillbaka 20 minuter senare. Då hade hon fyllt på mobilen. Hon gav mig telefonen, men jag kunde inte ringa. Jag var nog i chocktillstånd, för fingrarna hade krampat ihop sig. Jag kunde inte röra på dem, inte ens för att slå pappas nummer. Hon hjälpte mig, men mobilnätet var överbelastat.

Ungefär samtidigt fick jag kontakt med en engelsk kvinna som såg att jag var ensam och ledsen. Hon frågade om jag letade efter någon och jag berättade lite kort vad som hade hänt. Hon berättade, att hon saknade sin son och hans bästa kompis.

En irländsk läkaren, som jag tidigare hade fått veta pratade svenska, kom ut för att ta emot ännu ett lass med människor som bilarna kom inkörandes med. Jag gick fram till honom och han rekommenderade mig att gå till receptionen och anmäla Dennis och Micke som saknade där. De hann väl anteckna max en tiondel av alla som kom in. De dödas namn hade de ju ingen aning om.

Tvingades leta bland döda
Jag gick in till receptionen. Där stod två som bara skakade på huvudet och sa, att de inte kunde göra någonting. Jag gick ut till den irländske polisen igen. Han tog tag i min arm, drog mig lite åt sidan och sa:

-Du måste gå in i V. I. P rummen och titta, Linda. Finns de där, kan vi få bort dem härifrån, innan det börjar spridas sjukdomar.

Jag hade sett dem innan - VIP rummen där de lade alla döda. Jag vägrade gå dit. Jag ville inte. Men han sa, att jag måste. Till slut gick jag in, samtidigt som jag försökte övertyga mig om, att de inte låg där. Det fanns många rum, säkert tio med minst 20 lik i varje. På varandra...

Jag visste ju hur Dennis och Mickes fötter såg ut, så jag tittade bara på alla fötter. Jag ville inte titta i ansiktena. Men det såg ut som alla hade vatten ända ut i tårna. De var gråa, smutsiga, blodiga.

Jag gick in i rummet, stängde nog av allt inombords, tittade, lyfte upp en filt som täckte ansiktena. Jag klarade inte av det. Och det här skulle jag göra genom tio rum till! Jag höll på att kräkas flera gånger, så jag gick ut igen. Den irländske läkaren försökte få mig att gå in igen, men jag vägrade.

Lång väntan vid akuten
Jag väntade, väntade och väntade. En vänlig själ kom med vatten till alla som satt utanför och väntade på anhöriga. Jag grät och skakade så mycket, att jag knappt kunde hålla i vattenglaset. Det är svårt att beskriva känslorna, men om man tänker sig alla jobbiga, hemska och plågsamma känslor man någonsin har hört talas om, kommer man kanske i närheten.

Ändå var jag inte fysiskt skadad sånär som på några sår på fötterna. Och att jag inte var hundra procent säker på, att jag hade förlorat någon. Men saknaden var inte rolig den heller. Och särskilt inte ovissheten.

Raime som jag hade lånat telefonen av stod bredvid mig. Hon letade också efter någon, verkade det som. Och den norska kvinnan satt bredvid mig. Väntan, oro och tårar. Det var outhärdligt.

All oro och rädsla förvann
Raime puttade på mig. Jag tittade på henne snabbt och sedan åt andra hållet. Jag orkade inte prata. Hon puttade igen, och pekade. Det går inte att beskriva. Få människor får uppleva den känsla jag kände då. All oro och rädsla bara rann av mig. Att se Dennis och Micke oskadda komma gående uppför ambulansuppfarten, det är en känsla jag aldrig glömmer. Varje gång jag tänker på det, får jag tårar i ögonen, glädjetårar.

Jag släppte min väska och sprang fram till dem. Micke gick några meter framför Dennis. Han hade dragit sig för att gå till sjukhuset. Han trodde att om jag var där, så skulle jag vara skadad eller död. Sedan stod vi där alla tre och kramades och pussades, medan snoret bara rann. Inget annat betydde någonting då.

Vi ville aldrig släppa varandra. Folk omkring oss applåderade. Tänk att folk som sitter och saknar sina anhöriga ändå kan glädjas åt andras lycka. Till slut blev vi tvungna att flytta på oss. Det kom fler bilar som skulle lämna skadade.

Den irländske polisen kom ut igen och sa, att vi kunde göra sällskap med ett annat svenskt par och att vi skulle åka därifrån så snabbt som möjligt.

- Allt kommer bara att bli värre, sa han.

Med tuk-tuk därifrån
Det svenska paret hade sår överallt. Hon hade skurit av sig hälen. Han hade djupa sår på armar och ben. Hon kunde knappt gå, men vi fick tag i en käpp som hon kunde stödja sig på.

Vi lyckades hejda en tuk-tuk (3-hjulig moped med flak). Priset hade höjts till det dubbla vid det laget, men vi hoppa upp på den alla fem. Dennis satt fram. Först hade vi tänkt åka till Phukets flygplats, men vi fick höra, att den var översvämmad, så vi åkte till Phuket stad istället.

Tuk-tuk-föraren var också rädd. Han körde så fort det gick, så Dennis visade 500 baht till och bad honom köra lite saktare. Har man överlevt en tsunami, vill man inte dö i en trafikolycka.

Vi kom till Phuket stad och gick till en Seven-Eleven butik, där vi handlade ett telefonkort. Men Mickes mobilbatterier var slut. Bredvid oss stod två thailändska tjejer. De frågade, om vi ville låna deras mobiltelefoner, men det gick inte att ringa då heller. Vi frågade, om de visste något hotell i närheten som låg högt. De svarade, att alla hotell redan var fullbokade.

Familj erbjöd rum
Då kom några svenskar. Vi pratade lite om det som hänt och jag fick låna deras mobiltelefon. Äntligen kom jag fram till pappa. Jag hann bara säga, att vi alla mådde bra. Sedan fanns det inte mer tid att prata. Thaitjejerna sa att de kunde fixa ett rum åt oss hos deras syster och hennes man. De kom efter en halvtimme.

"Det de gjorde för oss de här dagarna är mycket mer värt än pengarna"
Vi hoppade in i bilen och åkte hem till dem. Det var en jättetrevlig och rolig familj som har två småtjejer som är underbart söta och som pratar bra engelska. De gjorde i ordning mat och dryck åt oss och de lät oss duscha och låna nya kläder. Sedan satt vi hela kvällen på deras uteplats, pratade, drack öl och försökte smälta det som hänt.

Vi sov där den natten och dagen därpå, skjutsade familjen oss till busshållplatsen. Innan vi sa hej då och tog en buss uppåt landet, gav vi dem en liten papperspåse. I den hade vi lagt 30 000 baht. Jag hoppas att det hjälpte dem. Det de gjorde för oss de här dagarna är mycket mer värt än pengarna.

Efter detta reste vi vidare, men semestern blev inte den vi hade längtat efter. Men med varandra och livet i behåll är vi rätt glada ändå. Framför allt känner vi en oerhörd tacksamhet till det thailändska folket. Våra tankar är med er! Vi kommer tillbaka igen.

Linda Eriksson

• Tweet