Levin: Otänkbart att situationen är densamma om 20 år

FRA, Ipred, Acta och rättegången mot Pirate Bay. Den senaste tiden har frågor om personlig integritet och upphovsrätt aktualiserats gång på gång. Befinner vi oss vid en brytpunkt? Och hur tror Du att vi kommer att se tillbaka på den här tiden om 20 år?

Marianne Levin är professor i civilrätt vid Stockholms universitet. Hon tycker att det är olyckligt att frågor som dessa diskuteras under samma tak. På våra frågor svarar hon så här:

FRA
FRA är ett särskilt problem. Dessutom kanske det kan hävdas att det har utvecklats en allt större tolerans mot integritetskränkningar genom Internet, som gör att frågor som FRA inte problematiseras tillräckligt av lagstiftaren. Men tryckfrihetsintressen har traditionellt lagt grunden för att de personliga integritetshänsynen väger förhållandevis lätt i vårt land.

Generellt sett är Sverige knappast något föregångsland, och särskilt inte när det gäller skyddet för den egna bilden. Vår lagstiftning och rättstillämpning följer exempelvis inte praxis från den europeiska domstolens för mänskliga rättigheter beträffande personbilder.

IPRED och Pirate Bay
Pirate Bay och IPRED (med nya civilrättsliga sanktioner) hänger inte heller ihop, bl.a. rättegången rör brottmål, som startats och bedöms enligt den gamla lagstiftningen, dvs. frågan om männen bakom Pirate Bay kan ses som medhjälpare till brottsligt tillgängliggörande av upphovsrättsligt skyddade verk. Den rättegången handlade naturligt inte om att avslöja användare (IP-nummer), som polis eller åklagare redan tidigare kunde få tillgång till. Sammankopplingen har skett framför allt genom att slutfasen av lagändringarna genom IPRED sammanföll i tiden med Pirate Bay-rättegången. Dessutom är IPRED:s focus inte särskilt intrång på Internet, även om det kommit att förefalla så. IPRED kom till som ett medel för att underlätta jakten på piratvaror som är ett stort problem i många branscher.

Det är en annan sak att rättegången har lyft fram omfattningen av nerladdning och rättshavarnas oförmåga att komma åt denna genom lagstiftning, något som man nu hoppas på att råda bot mot (skrämma bort) genom ändringarna i bl.a. upphovsrättslagen med införandet av ett informationsföreläggande. Jag tvivlar på sådana effekter, särskilt på sikt. I stället krävs det marknadslösningar; fler lagliga och rimliga alternativ för nerladdning. Synd bara att de stora rättshavarna till musik och audiovisuella verk inte förrän den olagliga delen uppgick till 95 procent av all av nerladdad musik börjat ingå avtal med stora distributörer och tidigare inte förmått att erbjuda marknaden enkla och prisvärda alternativ! Men systemförändringar kostar pengar. Utan marknadslösningar kvarstår problemen, eftersom det tar en generation att ändra beteende.

Intrång i upphovsrätt är och förblir viktigt att beivra i en överblickbar framtid. Naturligtvis är det svårt att tänka 20 år framåt, eftersom det lär motsvara 40 år bakåt, och ur det perspektivet såg världen ganska annorlunda ut. Men upphovsrätten fanns redan då med nästa 100 år på nacken i nuvarande form. Den utgör en given och viktig del i den immaterialrättsliga lagstiftningen, som i sin tur är en grundläggande fråga i en marknadsekonomi.

Det handlar om respekt för innovation, kreativitet och äganderätt, och naturligtvis också att ära den som äras bör. Sådana värden förändras förhoppningsvis inte ens på 20 års sikt. I en marknadsekonomi är de en viktig utgångspunkt att konstnärerna (åtminstone delvis) ska kunna leva på sina prestationer.

Därför är det också en viktig grundprincip att det är en upphovsman som bestämmer när hans eller hennes verk ska ges ut/offentliggöras. Att verk framförs offentligt (exempelvis läggs ut på Internet) innan de godkänts för offentliggörande av upphovsmannen eller dennes rättshavare blir därför ett mycket allvarligt ingrepp i den privata bestämmandesfären. "Studiostölder" eller liknande som bl.a. aktualiserats i Pirate Bay-rättegången är sådant som inte borde få förekomma. Förhoppningsvis upphör sådana avarter sedan nyhetens behag lagt sig.

Spridningen av en gång publicerade verk (för privat utnyttjande) borde däremot kunna ske smidigt i en digitaliserad värld med en rimlig ersättning till upphovsmän/upphovsrättshavare. Det som skapar problem för radikala lagstiftningsgrepp som en tvångslicensordning att den internationella upphovsrättslagstiftningen hindrar (Bernkonventionen och TRIPsavtalet med samma bestämmelser), och den lagstiftningen är antagligen mycket svår (omöjlig) att förhandla om på denna punkt.

Detta är en catch 22. Det gör att avtal måste ingås på frivillig väg, exempelvis genom med abonnemang eller friköp (Google, Youtube) eller någon modern form av s.k. avtalslicens, som ur ett historiskt perspektiv tagits till när kopieringsproblem inte gått att bemästra, exempelvis skolkopiering m.m. Avtalslicensen är emellertid en speciell nordisk rättsfigur, som inte har så många anhängare i andra delar av världen med svagare organisationstillhörighet. Men lagstiftning om att lämna ut IP-nummer är knappast svaret.

ACTA och IPRED
ACTA och IPRED har däremot en hel del gemensamt. Båda handlar om att komma tillrätta med förluster - och faror - genom piratvaror och andra falska produkter, exempelvis förfalskade mediciner. IPRED kan om man så vill ses som det första (civilrättsliga) bidraget från EU för att ligga i linje med det som planeras i det tänkta globalt omfattande ACTA, men fanns långt före de diskussionerna. (Den straffrättsliga IPRED2 ligger väl för närvarande på is i EU, men kan säkert återuppväckas.)

Diskussionerna om ACTA har aktivt pågått i cirka ett år. ACTA bygger (vidare) på TRIPsavtalet. ACTA omfattar liksom TRIPs civilrättsliga sanktioner (där särskilt frågan om en eventuell skadeståndspresumtion diskuteras), border measures och straffrättsliga sanktioner (där särskilt värdet på intrångsföremålet för att ta upp ett intrång i straffrättslig ordning är en fråga). Utöver de nämnda frågorna inom parentes, förefaller det inte att vara så mycket som svensk rätt inte redan överensstämmer med. Vidare är avsikten att ta upp immaterialrätter i den digitala miljön en särskild fråga på agendan, men för den delen finns ännu ingen agenda. Kapitel tre i ACTA avser internationellt samarbete med informationsutbyte. Det skulle innebära en vidgad krets i förhållande till det informationsutbyte mellan myndigheter inom Europa som delvis kommer till stånd genom IPRED1 och som diskuteras i samband med IPRED2 om straffrättsliga sanktioner. Kapitel fyra avser "enforcement practice" och föreskriver bl.a. om experter i ansvariga myndigheter för att säkra en effektiv rättshantering, och om informationskampanjer. De två sista kapitlen (fem och sex) avser institutionella och administrativa frågor.

Sammanfattning
Det framstår som otänkbart att situationen skulle vara densamma som idag om 20 år, eller att rättshavare skulle ägna egna och myndigheters resurser till att stämma/jaga enskilda utnyttjare/nerladdare av upphovsrättsliga verk på Internet. Det har löst smidigt och smart av marknaden, som påhejats av stjärnornas beroende av att vara sams med sina fans. Upphovsrätten kommer att bestå för att värna om skapande och utveckling, men den kommer att innehålla ytterligare undantag för att inte hindra tillgång till (nödvändig) information och kunskap. Sådant (gratis) tillgängliggörande har redan idag börjat utvecklas för att göra innehållet i bibliotek, tidskrifter m.m. tillgängligt och är givet om 20 år. Reklam kommer i allt större utsträckning bidra till finansieringen, så att upphovsmännen får sin beskärda del. Rättsliga sanktioner, och inte minst straffrättsliga, kommer att vara viktiga för att komma år dem som i stor (kommersiell) skala begår intrång.

Avslutningsvis finns det anledning att peka på den amerikanska professorn James Boyles uttalande från 2004:
"In fact, it is remarkable to consider that the areas where the Internet has succeeded most readily - for example as a giant distributed database of facts on any subject under the sun - are traditionally those in which there are little or no intellectual property rights. The software on which the Internet runs is largely open source, another Internet-enabled method of innovation to which policy-makers have been slow to adapt. The Internet offers us remarkable opportunities to achieve the real goals that intellectual property policy ought to serve: encouraging innovation and facilitating the dissemination of cultural and educational materials. Yet policy making has focused almost entirely on the Internet?s potential for illicit copying."

(Boyle, J., "A Manifesto on WIPO and the Future of Intellectual Property". Duke Law & Technology Review No. 9 (2004)

Detta var alltså Marianne Levins svar på våra frågor.

För att se hur riksdagsledamoten Karl Sigfrid (m) och Liberala ungdomsförbundets ordförande Frida Johansson Metso svarar: klicka på länkarna ovan!

Kulturnyheterna

• Tweet