Kulturnyheternas Elisabeth Åsbrink om kulturtidskriftsbråket.

Med bara två meningar i den första kulturpropositionen sedan 1996, har den nuvarande regeringen skapat ett mindre uppror och en upp-till-kamp-anda hos landets alla kulturredaktioner. Långa meningar, som kan sammanfattas med de tre orden: Estetik. Inte politik.

En ny politik innebär ett nytt kulturbegrepp - det säger oss historien, och det säger oss vårt nu. Även om de partier som turats om att styra Sverige de senaste decennierna verkar dela synen på vad kultur är, finns skillnader. Två meningar i mitten av kulturpropositionen är det tydligaste exemplet.

De står att läsa på sidan 62 i den 158 sidor långa kulturpropositionen Tid för kultur - Tid för förändring och innebär att regeringen överväger att "...den mycket breda definitionen av begreppet kulturtidskrift som i dag används bör förtydligas. Vi anser att stödet i första hand bör gå till att främja utgivning av tidskrifter vars huvudsakliga inriktning är kulturell debatt samt analys och presentation inom de skilda konstarternas områden."
Långa meningar som kan sammanfattas med de tre orden: Estetik. Inte politik.

Tidskrifter som bearbetar och rapporterar samhällsfrågor, integration och social politik riskerar plötsligt att inte räknas som kulturtidskrifter. Den titeln ska bara de föräras, som sysslar med den estetiska delen av kulturen - formen, skapandet, uttrycket, de sköna konsterna.

De två meningarna har väckt en kör av upprörda röster. Men inte bara de som riskerar att bli av med sina bidrag ropar motargument till alla som vill höra på. I onsdags skrev landets samlade kulturchefer ett upprop till den breda kulturdefinitionens lov och i protest mot att regeringen vill gräva en skyttegrav mellan samhälle och kultur:
"Den gränsdragning mellan konst och samhälle som den nya skrivningen implicerar är passé och i otakt med de nya kulturpolitiska målen. Staten bör inte diktera vad kulturtidskrifterna ska skriva om."

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) har inte velat förklara vad avsmalningen av den breda definitionen kommer att innebära. I en kort intervju för några dagar sedan sa hon:
"Vi tycker att man ska lyfta konst- och kulturtidskrifterna, men det utesluter självklart inte samhällsdebatt, eller en debatt kring feminism. Där finns det ju många kopplingar till konsten. Kultur är också samhällsdebatt, men i dag omfattar stödet i princip allting, och det behöver det kanske inte göra."

22 miljoner, mer pengar än så är det inte som ska delas mellan etthundra tidskrifter. Hur ser då den mycket breda definition ut, som regeringen vill banta ner till ett smalare, kan man skriva anorektiskt, format? "Dessa tidskrifter vänder sig till en allmän publik med samhällsinformation eller med kulturell, ekonomisk eller social debatt." Där är den. För bred? Bort med orden ekonomisk och social kanske?

Men frågan är varför avsmalningen ens kommer på fråga.
Kulturrådet, som ju delar ut tidskriftstödet en gång om året, har inga svar. Jag talar med informationschef Rebecka Svensén, som understryker att Kulturrådet varken önskat eller känt ett behov av smalare kriterier.
"Vi har inte lyft frågan", säger hon. "Vi har inte upplevt den breda definitionen som ett problem."

Tvärtom. Kulturrådet är mån om bredden, och har skrivit till kulturdepartementet att just kulturtidskrifterna utgör en viktig del av det offentliga rummet även för idédebatt, diskussion om samhällsfrågor.

Så - varifrån kom initiativet?
Kulturministerns partikollega Mats Johansson i kulturutskottet är en av dem som länge drivit frågan om att de få miljonerna ska delas ut till färre - och andra - tidskrifter än de som får stöd idag. I Access nr 7 2008 hoppades han innerligt på att kulturutredningen ska föreslå ett strängare regelverk för tidskriftsstödet.

Och säkert har debatten om tidskriften Mana spelat roll. För drygt ett år sedan blev Kulturrådets styrelse osams om det rätta att ge tidskriften Mana stöd, efter anklagelser om antifeminism och antisemitism.

De som ville stödja Mana, använde sig av de nuvarande kriteriernas av kultur. Manas betydelse, menade försvararna, var inte dess åsikter utan att tidskriften bidrog till landskapet av åsikter. Samtidigt gjorde sig fler röster hörda; högerfolk som menade att det bara var vänstern som fick stöd för sina tidningar. Exemplen var anarkistiska Brand och Svarta fanor, antirasistiska Expo och feministiska Bang.

22 miljoner om året. Av kulturbudgetens 10 miljarder. Inte ens moderaternas Mats Johansson tycker att det är särskilt mycket pengar att bråka om. Men det handlar inte om stålarna. En ny regim vill sätta sina spår i historien, om så bara i en hårdbantning av det "mycket breda" kulturbegreppet.

Skönandar i all ära - men vad är konsten om inte samspelet med det omgivande samhället pågår. Vad är estetiken värd utan politik? Något för kulturministern att fundera på - till nästa intervju.

Elisabeth Åsbrink
2/10 2009

• Tweet