|
|
Roland Zuiderveld.
Foto: Anders Blåder/SVT.
|
Krönika: När invasionen kommer av sig
Publicerad 30 augusti 2007 - 11:26
Uppdaterad 30 augusti 2007 - 11:38
|
Kanske har Fidel lurat döden igen. Kanske är det den kubanska regimen som har lurat världen. Kanske är il comandante verkligen död, precis som lokaltidningen Norra Skåne som enda nyhetmedium trodde sig veta här om dagen. Det skriver Roland Zuiderveld, reporter på Kulturnyheterna, i en krönika. Hur det än är står invasionen uppenbarligen för dörren. Det har den alltid gjort. Invasionen är i själva verket något av en livsstil i Havanna. För några år sedan, medan Fidel fortfarande hade hälsa nog att varje dag lägga beslag på tre timmar av den statliga TV-kanalens sändningstid, besökte jag Kuba. Jag var där för SVT:s räkning för att göra intervjuer med författare och konstnärer som på olika sätt försökte göra motstånd mot regimen. Det visade sig vara ett besvärligt jobb. Människor var rädda att tala, rädda att ses tillsammans med en journalist utifrån. Tjugo kilo kamerautrustning gjorde inte saken enklare. De som vågade prata svarade undvikande på frågor om yttrande- och pressfrihet. Ju mer jag förstod av verkligheten bakom turistbroschyrernas färgsprakande Havannabilder, desto större respekt fick jag för de som ändå vågade vara kritiska, om än försiktigt formulerat. Min fotograf som hade större erfarenhet från Kuba än jag, påpekade att samma två män i en vit ryskbyggd Lada diskret följde vår hyrbil genom Havannas gator. Först efteråt förstod jag vilken risk jag utsatte människor för bara genom att komma på besök: bara genom att skicka signalen att denna person uppfattas som intressant i ett regimkritiskt sammanhang av västerländsk media. Den kubanska regimen under Castro har alltid kunnat legitimera hårda tag och rena terrorfasoner mot sitt eget folk. Argumentet har varit att landet i någon mening alltid är i krig. Amerikanernas misslyckande i Grisbukten 1961 var faktiskt en skänk från ovan så till vida. Sedan den dagen står invasionen nämligen alltid för dörren på Kuba. Men under mitt besök var Bill Clinton president i USA och relationerna till Kuba höll försiktigt på att tina. Så invasionen kunde inte gärna komma därifrån, i alla fall inte just då. Men Fidel är, eller var, en påhittig man. Plötsligt steg rökpelare upp mellan Havannas patinerade husfasader. Längs gatorna drog skaror av ungdomar fram med giftröksaggregat fastspända på ryggen. Alla bar samma röda T-shirt med en stor överkryssad mygga på framsidan. Dengueviruset hade just spridits till ön - en illasinnad mygga hotade nu landets unga folk. Den måste rökas ut. I sina enhetliga röda kläder var det inte svårt att missta dessa myggmiliser för revolutionstrupper. Det behövdes inga kunskaper i spanska för att förstå Fidels timslånga monologer i TV. Minsta barn begrep vad loggan med den överkryssade myggan längst nere i hörnet på TV-rutan betydde: Invasionen stod för dörren. Igen. Nu som alltid, var det samling och sammanhållning som gällde. Nu som alltid var det inte läge för yttrande- och pressfrihet. Nu står den sista invasionen för dörren. Den här gången är hotet Fidels fysiska form. Själva hans död är ett slags permanent och dunkelt hot. Men när han dör, är det också slut med invasionerna. Slut med en livsstil. Till en början kan man förvänta sig än tuffare tag och än hårdare nypor. Regimen under hans bror Raul måste ju visa att livet trots allt går vidare, liksom förtrycket. Men några nya invasioner lär det inte bli. Invasionen dör med Fidel. Jag tror inte det finns nog med denguebärande myggor i världen för att ge den liv igen. Roland Zuiderveld, reporter Kulturnyheterna |
SVT Play
Torsdag 9 februari 2012
