I kinesiska Shenzen krävde demonstranter att regeringen ska klippa banden med Japan.

Historien vapen i jättarnas maktkamp

Efter häftiga demonstrationer i Kina har nu Japan bett om ursäkt för övergreppen under andra världskriget. Men kommer det att räcka? SVT:s Thomas von Heijne tecknar konfliktens bakgrund, en historia fylld av våld och maktkamp.

Gator i kinesiska städer som plötsligt fyllts med stora skaror arga demonstranter. Banderoller och plakat. Stenkastning. Krossat glas. En mycket ovanlig bild från Kina de senaste årtiondena. Vad pågår egentligen?

Nej, det är inte någon ny version av händelserna på Himmelska fridens torg 1989. Kinas myndigheter har ett jättelikt land att styra, med en jättelik befolkning. Att den skulle bli oregerlig vore absolut omöjligt att tolerera.

"Stämningen mellan Östasiens två jättar är den bittraste på många år."
-- Men om demonstrationerna riktar sig mot ett annat land, ett annat folk, då är det inte lika allvarligt. Och det som nu pågår liknar egentligen mer ett rödgardist-upplopp från 1960-talet, riktat mot USA eller Sovjetunionen. Den gången var det också tolererat av myndigheterna, eller till och med uppmuntrat. Nu är det Japan och japanerna som är måltavla för kinesisk nationalistisk ilska.

Bitter stämning
Kina är formellt ett socialistiskt land, i praktiken också med en viss marknadsekonomi, och i de styrandes tankemönster ingår sedan många år också nationalism. Kina ska åter bli stort och mäktigt, världen ska lära sig att respektera Kina.
Och Kina är åter stort och mäktigt - och respekterat för sin styrka. Inte minst den ekonomiska, där nu Kina gått om Tyskland och blivit världens tredje starkaste ekonomi. Mängder med japanska storföretag har tillverkning i Kina, och enligt en officiell japansk uppgift har en miljon kineser arbete vid dessa.

Stämningen mellan Östasiens två jättar är ändå den bittraste på många år. Och egentligen handlar det om handfasta ekonomiska och territoriella fördelar. Det finns potentiellt värdefulla reserver av naturgas och olja i havet runt en grupp små klippiga öar mellan Japan och Taiwan. Öar som Japan håller, men Kina vill ha. Öarna avgör var gränsen för respektive ekonomisk zon ska gå.

Hundrårig bakgrund
För att vinna den kampen har kineserna plockat fram historien som ett möjligt vapen. En historia där Japan är den stora busen, och Kina under flera årtionden offret.

För hundra år sedan var Kina svagt och splittrat. 1905 utkämpades ett fullskaligt krig på kinesisk mark mellan två andra makter, helt utan minsta intresse för vad Kina kunde tänkas tycka. Det var det rysk-japanska kriget 1904-05.

Europeiska kolonialmakter hade ingen möjlighet att svälja Kina så som de gjort med andra områden i världen. Därtill var Kina alltför stort och hade en alltför fast grundad egen samhällsstruktur. Men kolonialisterna kunde lägga sig i detaljer, som att ta över kontrollen av skatteuppbörden. Eller byggandet av järnvägar. Skaffa sig kontroll över delar av städer där de inte behövde lyda under kinesisk lag.
Detta pågick i flera årtionden, och mattades inte av förrän första världskrigets utbrott 1914 gjorde det omöjligt för britter, fransmän eller tyskar att lägga någon kraft på sina kolonier.

"De främsta offren för japansk ockupation var civilbefolkningen. Japanska soldater tog ut alla sina frustrationer över det olösliga militära läget på de civila."
-- Seger som väckarklocka
Kvar fanns då Japan, ett grannland. Japan var inblandat i första världskriget men bara till mycket liten del. Och Japan hade inte blivit koloniserat av européer utan reformerat sig inifrån. Mönstren hade i viss mån hämtats från Frankrike och Tyskland, men huvudingredienserna var traditionellt japanska och strikt hierarkiska.

Japan hade också en krigsmakt som visade sig kunna besegra en europeisk stormakt, Ryssland. Många asiater har senare under 1900-talet sagt att den japanska segern mot ryssarna 1905 var en väckarklocka för alla asiater, både koloniserade och icke-koloniserade. Européerna var inte oslagbara.

För Japan var det enorma Kina en möjlighet att få avsättning för egen export, eget befolkningsöverskott och politiska maktambitioner. 1915 ställde Japan en rad krav på Kina, krav som liknade européernas tidigare, och kineserna måste ge vika. Där hördes snart de första ropen om att bojkotta japanska varor, rop som nu åter hörts de senaste veckorna.

Ockuperade Manchuriet
Nordöstra Kina, Manchuriet, var den del som Kina lagt under sig sist under många århundradens erövringar. Befolkningen hade genom invandring blivit övervägande kinesisk, men det fanns (och finns) också en rad andra folk - koreaner, manchuer, tunguser med flera.
Där ville Japan ha ett ord med i laget. Och eftersom Peking inte hade någon kontroll över provinserna kunde japanerna skaffa sig inflytande istället. Denna långsamma process kulminerade 1931 när japanerna röjde undan provinsregimen, ockuperade Manchuriet militärt och strax därpå skapade en "oberoende" manchurisk stat.

Men det var ett steg för långt. Nationernas förbund, FN:s föregångare, fördömde ockupationen. Japan lämnade NF och hade tagit första steget på vägen mot storkrig. Under några år försökte Tokyo manipulera Peking till att inte bara godkänna Manchuriet utan dessutom finna sig i japansk militär kontroll i själva kärnlandet nära Peking. Kineserna var motspänstiga, och Japan övergick 1937 till militär invasion.

Kina var för stort
Kinas armé bestod av bondpojkar med gevär, dåligt motiverade och normalt uruselt ledda. Gång på gång besegrades de av numerärt underlägsna men disciplinerade och ganska modernt utrustade japanska förband. Bara vid enstaka tillfällen kunde kineserna stoppa japanska framstötar. Kommunistarmén under Mao Tse-tung och Lin Biao höll också stånd. Deras huvudfördel var att deras basområde var så avlägset och låg långt utanför den zon som Japan ville ha kontroll över, men också att de var mer disciplinerade än den vanliga armén.

"I den ökända "Enhet 731" prövade japanerna bakterier och virus på människor, eller hur mycket kyla en kropp kan stå emot."
-- Men Japan kunde inte heller avgöra kriget. Kina var för stort. Varje gång man vann ett nytt område sprang motståndaren undan, längre bort.
De främsta offren för japansk ockupation var civilbefolkningen. Japanska soldater tog ut alla sina frustrationer över det olösliga militära läget på de civila. Tortyr, våldtäkter, massmord. Deras officerare hade normalt inga invändningar - ibland var händelserna beordrade på högsta ort.
I december 1937 erövrades Nanking i södra centrala Kina. De kinesiska trupperna hade upplösts i en panikslagen mobb. Under ett par veckor löpte japanerna amok i staden. Fångar sköts, kvinnor våldtogs. Det finns en rad ögonvittnen till grymheterna. Antalet offer är inte helt klart - en kinesisk siffra säger 350.000. De flesta andra uppskattningar är lägre, men förfärande höga ändå.
Sammanlagt beräknas elva miljoner kineser ha dött 1937-1945, civila och soldater.

Andra japanska övergrepp var att kineser användes som slavarbetare, men också för olika slags experiment. I den ökända "Enhet 731" prövade japanerna bakterier och virus på människor, eller hur mycket kyla en kropp kan stå emot. Senare skulle också amerikanska krigsfångar användas till detta.

Japans premiärminister Junichiro Koizumi med FN:s generalsekreterare Kofi Annan vid mötet i Jakarta 22 april då Japan beklagade krigsövergreppen i grannländerna. Förlorade ansiktet
Kina stod 1945 som en av segrarmakterna utan att ha vunnit kriget. Japanerna kapitulerade därför att USA krossat dem militärt, och därför att Sovjetunionen i absolut sista minuten invaderat Manchuriet och öarna norr om själva Japan.

Nederlaget innebar en enorm "ansiktsförlust" för japanerna. Kejsaren fick visserligen behålla sin post, men ett antal höga japanska militära ledare avrättades som krigsförbrytare av amerikanerna. Ryssarna tog hundratusentals soldater till fånga och använde dem till slavarbete i Sibirien. Kineserna fortsatte helt enkelt sitt eget krig, men nu mellan regeringen och kommunisterna. Mao segrade 1949.

I Japan har man föredragit att inte prata om kriget. En normal reaktion bland japaner när det handlar om krigshändelserna är: "det vet jag ingenting om, tyvärr". Utom när det gäller atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki.
Och i skolorna har barnen länge fått läsa att kriget i Kina var en "incident". Faktiskt samma ord som 1930-talets japanska ledare använde för att beskriva vad de höll på med. Förbrytelserna i Nanking 1937 till exempel kallas "Nankin jiken" - "Nanking-incidenten" i Japan.
Åren 1931-1945 kallas ofta lite löst "de mörka åren", eller "det mörka förflutna".

Vördnad för stupade provocerar
I centrala Tokyo ligger ett shinto-tempel med namnet Yasukuni, vilket kan översättas till "fredligt land". I templets "Själarnas Bok" finns namnen på nästan 2,5 miljoner japaner som stupat i krig sedan 1869. Den överväldigande majoriteten av dem under åren 1937-1945.
Sedan flera år tillbaka går japanska ministrar och parlamentariker till Yasukuni för att betyga de döda sin vördnad. Liknande finns i många länder, men i Japan kompliceras det av att boken också innehåller namnen på dem som dömdes och avrättades för krigsförbrytelser efter 1945.

Även i Japan provocerar vördnadsbetygelsen till de stupade - här en demonstration mot tempelbesöket. Varje gång premiärministern går dit blir kineser och koreaner förbittrade, och säger att japanerna inget har lärt av historien. Och japanerna envisas med att gå dit, eftersom de inte vill avstå från gesten gentemot alla de andra stupade, eller, i vissa fall, för att visa kineser och koreaner att de inte bestämmer i den saken.
Mer oppositionella japaner har länge slagits för en riktigare historieskrivning.

Kina svalt inför ursäkt
Och Japan har flera gånger framfört ett slags ursäkter. 1972 normaliserades förbindelserna mellan Kina och Japan, och då sades i den gemensamma kommunikén att Japan "är djupt medvetet om sitt ansvar för de svåra skador som kinesiska folket tidigare tillfogats under kriget och beklagar detta djupt".

Nu har Japans regering än en gång framfört en sådan ursäkt. Kinas regering förhåller sig sval. Vissa kineser visar att de ändå inte är nöjda. Budskapet är: nu måste japanerna fatta vad historien betyder.

Men historien är ett tveeggat svärd. Kinas regim har miljontals liv på sitt samvete. Under det "Stora språnget" 1958-62 skulle Kina industrialiseras, och utan kapital skulle detta ske genom socialistisk massmobilisering. Envar skulle ha sin egen lilla smältugn hemma på bakgården.
Följden blev massvält. 30 miljoner människor dog inom loppet av ett par år. En av de värsta svältkatastroferna i världshistorien, och den var framkallad av politiska misstag. Jasper Becker har i sin bok "Hungry ghosts" gett en tankeväckande skildring.
Likheterna mellan detta och sovjetiska experiment med samma resultat ett par årtionden tidigare är övertydliga.

Kulturrevolutionen på 1960-talet, också uttänkt och pådriven av Mao, krävde ytterligare kanske två miljoner liv. Dessa händelser, eller Himmelska fridens torg 1989, är dock ingenting som Kina är villigt att "be om ursäkt" för.

"Kanske är alltsammans ett sätt för Kina att trycka på och se till att Japan "uppför sig" på ett sätt som passar Kinas intressen."
-- Vill återta förlorad mark
Nu gäller nationalism, nu ska Kina bli "helt" igen - alla områden som enligt Pekings åsikt borde tillhöra Kina, ska återbördas till fosterlandet. Hongkong är redan klart, Taiwan utsätts för hot och påtryckningar, öar i Sydkinesiska sjön har tagits över trots att äganderätten varit omtvistad med till exempel Filippinerna och Malaysia.

Återstår så Senkaku-öarna, eller Diaoyu som kineserna säger. Mitt ute i havet, långt från de japanska huvudöarna, och närmare Taiwan. Formellt har de hört till Japan sen åtminstone 1895, det år då Japan tog över Taiwan.
Men framför allt kan det alltså finnas naturgas och olja runt dem. Kineserna har redan börjat borra, trots att japanerna ansåg att man var överens om att låta bli. Kinas (och Taiwans) argument är att Japan förlorade Senkaku-öarna 1945, samma år som man förlorade Taiwan. Japans argument är att äganderätten är av äldre datum.

Historien ett maktmedel
Japan vill också bli permanent medlem i FN:s säkerhetsråd. Detta är en maktposition som Kina redan har, och många kineser har tydligt visat att de inte anser japanerna "värdiga" detta.

Kanske är alltsammans ett sätt för Kina att trycka på och se till att Japan "uppför sig" på ett sätt som passar Kinas intressen.
Var allt detta kommer att sluta är inte lätt att veta. Men man kan åtminstone få våga antagandet att det blir en kompromisslösning som ger båda parter möjlighet att "rädda ansiktet".

Thomas von Heijne, utrikesreporter SVT