Valet i Zimbabwe en kraftmätning

Publicerad 31 mars 2005 - 17:59 Uppdaterad 20 juni 2006 - 11:59

Parlamentsvalet i Zimbabwe den 31 mars är den senaste i en serie av kraftmätningar mellan landets 81-årige president Robert Mugabe och oppositionspartiet Movement for Democratic Change (MDC), under ledning av den förre fackföreningsledaren Morgan Tsvangirai.

MDC grundades 1999 och lyckade året därefter stoppa en ändring av grundlagen som skulle ha gett president Mugabe ytterligare makt. Förlusten i folkomröstningen satte skräck i regeringspartiet Zanu-PF, som inledde en serie av populistiska ockupationer av vita storjordbruk.

De våldsamma övertagandena genomfördes av krigsveteranernas organisation men fick regeringens direkta och indirekta stöd. Omkring 1.400 kommersiellt drivna farmer togs över i den första omgången och ytterligare drygt 800 år 2002. Storjordbrukarna, som oftast är vita zimbabwier, får inte kompensation för värdet av egendomarna.

Ockupation fick kritik
Ockupationerna väckte en storm av kritik i omvärlden, men fick stöd av många zimbabwier. Alla parter, inklusive oppositionen, är överens om att fördelningen av Zimbabwes bördiga jord är orättvis. Frågan om hur den ska omfördelas är olöst sedan Zimbabwes självständighet. Då lovade USA att stödja friköpandet av vita jordbruk för att dela ut mark till småjordbrukare, men löftet infriades aldrig. Storbritannien erbjöd sig senare att ge lån för samma ändamål, men Zimbabwe accepterade inte villkoren.

Zimbabwe koloniserades i slutet av 1800-talet av sydafrikanske mångmiljonären och politikern Cecil Rhodes, vars ambition var att skapa en sammanhängande brittisk koloni från Kapstaden till Kairo.

Zimbabwe, som under 1400-talet var platsen för södra Afrikas mest avancerade statsbildning, fick namnet Rhodesia efter sin erövrare. Den svarta befolkningen hölls nere genom en politik av medveten rasåtskillnad liknande den i Sydafrika. Bland annat utestängdes afrikaner från att äga en stor del av den odlingsbara jorden.

1923 blev Rhodesia en brittisk koloni under namnet Sydrhodesia. När Storbritannien började släppa taget om sina kolonier försäkrade sig den vita befolkningen om fortsatt kontroll genom att 1965 ensidigt utropa landet som en självständig nation med namnet Rhodesia.

Mugabe första folkvalda presidenten
En väpnad kamp inleddes 1975 mot det vita minoritetsstyret. Fem år senare tvingades Rhodesias ledare Ian Smith hålla de första demokratiska valen i landet. I april 1980 tog Robert Mugabe, en av befrielserörelsens ledare, plats som republiken Zimbabwes första folkvalda president. Förväntningarna på honom och landet var mycket stora. Zimbabwe sågs som Afrikas kornbod, hade en relativt högt utbildad befolkning och ett av kontinentens mest utvecklade näringsliv.

I stället har Zimbabwes ekonomi stadigt blivit sämre, för att de senaste åren befinna sig i fritt fall. Regeringspartiet Zanu-PF:s maktmonopol har medfört vanstyre och korruption. De kaotiska jordreformerna har bidragit till att produktionen av basfödan majs minskat från 1,5 miljoner ton årligen till 0,85 miljoner ton förra året, enligt storjordbrukarnas förbund. Mugabe medger att bara 49 procent av den mark som övertagits brukas idag. Delar av befolkningen får inte tillräckligt att äta.

Hundratusentals jordbruksarbetare som arbetade på de vita farmerna har förlorat sina arbeten. Exporten av tobak har dalat och turisterna slutat att komma. Zimbabwe har också drabbats hårt av AIDS-epidemin; 2000 dör varje vecka i sjukdomen, de flesta av dem befinner sig i produktiv ålder. Arbetslösheten beräknas till omkring 50 procent.

"Pekar ut inre och yttre fiender"
Oppositionen anklagar Mugabe för att försöka undvika en debatt om de egna misstagen genom att peka ut inre och yttre fiender. De vita zimbabwierna uppmanas att lämna sitt land om de inte accepterar regeringens politik, och Storbritanniens premiärminister Tony Blair målas ut som huvudansvarig för landets problem.

Missnöjet mot regeringen ledde till oppositionspartiet MDC i det förra parlamentsvalet 2000 lyckades uppnå 57 mandat mot regeringens 65, trots en valkampanj som präglades av valfusk och övergrepp från regeringsanhängare. Presidentvalet 2002 föregicks av månader av hot och oegentligheter och resulterade i en seger för Mugabe över utmanaren Morgan Tsvangirai. Flera valobservatörer underkände valet, dock inte de från Sydafrika och Nigeria.

Sedan det började gunga under Robert Mugabes fötter efter har situationen för de mänskliga rättigheterna i Zimbabwe stadigt försämrats, enligt en rapport i år från människorättsorganisationen Amnesty International. Omkring 300 medlemmar av oppositionspartiet MDC har dödats. Oppositionella liksom oberoende journalister riskerar att bli misshandlade av regeringsanhängare medan polisen tittar på. Omfattande och trovärdiga vittnesmål talar om att oppositionella arresteras utan anledning och utsätts för tortyr, enligt Amnesty.

"Tyst diplomati"
EU har infört så kallade smarta sanktioner mot Zimbabwe, som bland annat förbjuder regeringsföreträdare att resa till EU:s länder. Grannarna i södra Afrika har genom sin samarbetsorganisation SADEC hållit en låg profil och försökt påverka Zimbabwes regering genom så kallad tyst diplomati, utan några synbara effekter.

Inför valet har regeringen lättat något på de begränsningar som gällt för MDC:s kampanjarbete och oppositionen har hållit välbesökta möten. Amnesty International menar ändå att många zimbabwier inte kan rösta fritt och utan rädsla. Oberoende valövervakare berättar om att regeringen utnyttjar matbristen och vägrar att ge dem som öppet stöder oppositionen nödhjälp, något som myndigheterna förnekar.

Oppositionens möjligheter begränsas ytterligare av Zimbabwes konstitution från 1987 som ger presidenten stor makt. 30 av de 150 platserna i parlamentet tillsätts direkt av Robert Mugabe. För att oppositionen ska kunna uppnå en majoritet måste den följaktligen vinna nära 65 procent av de 120 platser som tillsätt av folket.

Ändå medför årets val ytterligare problem för regeringspartiet Zanu-PF. Den 81-årige Robert Mugabe har förklarat att han avgår 2008 och det har utbrutit en maktstrid inom regeringen mellan politiker från olika folkgrupper. Den tidigare informationsminister Jonathan Moyo, som lojalt försvarat jordockupationerna, har hoppat av och bildat ett tredje alternativ.

David Oscarsson,
utrikesreporter SVT

• Tweet