En underlig tysk valrörelse

Publicerad 6 september 2005 - 14:47 Uppdaterad 20 juni 2006 - 11:53

Årets tyska valrörelse är en minst sagt underlig historia.

Förbundskansler Gerhard Schröder tog initiativet till ett nyval som väntades bli en katastrof för hans socialdemokratiska SPD och koalitionspartnern De Gröna.

Oppositionsledaren Angela Merkel och hennes kristdemokratiska (eller konservativa) CDU har hela sommaren väntats besegra Schröder stort. Och det underligt nog med ett tuffare program än det som tvingade Schröder att ge upp.

Det blir än konstigare eftersom båda partierna lyckas smita undan sitt ansvar att säga till väljarna att vem de än väljer så blir det ordentliga försämringar.

I slutfasen tycks dock vinden ha vänt för CDU. Plötsligt har väljarna - eller kanske SPD - upptäckt att CDU-programmet innehåller tuffare åtstramningar. Plötsligt började CDU:s siffror gå ner och SPD:s ökade.

Allt svårare spå valresultatet
Problemet är dessutom att andelen osäkra väljare är stor. En tredjedel av väljarna tvekar in i det sista vem de ska rösta på.

Och under sista veckan fortsätter SPD att knappa in på CDU/CSU:s försprång. Schröder visar sig beslutsamt segerviss och experterna håller andan: Ska han lyckas vinna på upploppet precis som i valet 2002?

Undergångsstämning i SPD
Märkligt är också att den väntade förloraren Schröder har uppträtt glättigt och avspänt på alla valmöten, samtidigt som det har rått den dystraste undergångsstämning i hans parti.

De traditionella socialdemokratiska väljarna har varit ilskna och besvikna på de röd-grönas åtstramningsprogram (eller reformprogram). Det innebar t. ex. att långtidsarbetslösa hotades av en social nedklassning. Försämringar skulle, trodde regeringen, tvinga fler ut i arbete. Så blev det knappast.

Budskapet gick inte hem
Schröders budskap vara att reformerna (eller åtstramningarna) skulle säkra en social trygghet i framtiden. Det budskapet har inte gått hem.

Reformerna har inte förknippats med traditionell socialdemokratisk välfärdspolitik och Schröder har som "högersocialdemokrat" och med smak för lyx egentligen aldrig haft fotfäste i de djupa SPD-leden.

De flesta bedömare anser att Schröders program var nödvändigt och modigt; egentligen borde CDU under Helmut Kohl ha tagit itu med problemen redan på 80-talet. En rad misslyckade grepp när Tyskland enades under Kohl förvärrade läget. Det blev Schröder som startade förändringarna. Det gjorde hans regering impopulär.

Neddragningar i samarbete
Dagens tyska situation blir än mer paradoxal eftersom de röd-gröna fattade besluten tillsammans med de borgerliga. Men ilskan har mest riktats mot SPD och De Gröna. Misstron mot de borgerliga är dock också stor. Många väljare tror inte att ett regimskifte skulle innebära förbättringar.

Katastrofalt misslyckande
De röd-grönas stora fiasko är arbetslösheten. I valet 1998 sade Schröder att han inte var värd att väljas om, ifall han inte markant lyckats sänka arbetslösheten. Då var knappt 4 miljoner utan jobb. I början av 2005 nåddes den dystra rekordsiffran 5,2 miljoner.

En del av ökningen berodde på att socialfall klassades som arbetslösa. Men eftersom en en reform av arbetsmarknadsverket ökade byråkratin och kostnaderna utan att skapa fler jobb blev intrycket ett katastrofalt misslyckande.

Förtroendet för de röd-gröna nådde botten under sommaren. Hur turbulent tysk politik varit under 2000-talet visas av att förtroendet för CDU och dess bayerska systerparti CSU var totalt i botten runt 2000. En rad mutskandaler fläckade partiets rykte och många trodde då att kristdemokraterna skulle försvinna ur tysk politik.

Nytt parti förvirrar
Ett nytt parti har gjort läget än mer förvirrat. Plötsligt är osäkerheten stor om hur den kommande regeringen ska se ut.

Ursprungligen väntade sig alla att de röd-gröna skulle avlösas av de "svart-gula"; i det tyska politiska färgspråket har CDU/CSU färgen svart och det liberala partiet FDP är gult. Ett tag såg det t. o. m. ut som om CDU/CSU skulle få egen majoritet.

Men så bildades ett nytt parti, Vänsterpartiet, som kan komma att blockera möjligheterna till majoritet både för de borgerliga och för de röd-gröna.

En del opinionsmätningar har börjat visa att vare sig det borgerliga blocket eller de röd-gröna kan få egen majoritet. Vänsterpartiet ligger emellan dem som tungan på vågen. Men vare sig de borgerliga eller de röd-gröna vill ingå en koalition med detta parti.

En märklig partibildning
Det nya partiet är en underlig sammanslagning av det mer eller mindre reformerade kommunistiska DDR-statspartiet i öst och socialdemokratiska protestväljare i väst. Att DDR-partiet byggde muren och förtryckte östtyskarna i 40 år verkar vara helt glömt.

Främsta dragplåstret är en man som får SPD att se dubbelt rött: Oskar Lafontaine som en gång var SPD:s partiordförande, en av den legendariske SPD-ordföranden Willy Brandts påläggskalvar.

Partiet har legat på över tio procent i opinionsmätningarna. Mest har man tagit röster från SPD, dvs. röster som man först trodde skulle gå till CDU. (För det ska påpekas att "de svarta" i flera delstatsval fått fler arbetarröster än SPD.)

Alternativet alla förtiger
Facit kan alltså bli att Vänsterpartiet förhindrar bildandet av både en röd-grön och en svart-gul regering. Att de röd-gröna skulle alliera sig med Vänsterpartiet anses tämligen uteslutet. "Förrädaren" Lafontaine kan knappast tas till nåder av SPD.

Så idag spökar ett tredje alternativ. Och det absurda är att båda de stora blocken förnekar att det finns.

Det handlar om en "stor koalition", ett regeringssamarbete mellan CDU/CSU och SPD. På ett sätt kan man säga att det vore idealiskt för att gemensamt lösa problemen. En majoritet av väljarna har i en del opinionsmätningar förespråkat en sådan lösning. Det finns en historisk erfarenhet av en sådan koalition som existerade 1966-1969. Många menar att detta var den verkligt lyckade reformperioden i västtysk historia. Men de stora partierna avvisar detta under valrörelsen.

Trots allt - världsmästare
Det som även gör situationen anmärkningsvärd är att Tyskland idag är, som man själv säger, "Världsmästare i export". De tyska storföretagen har stärkt sitt konkurrensläge gentemot t. ex. USA. Att arbetslösheten ändå är hög beror på att små och medelstora företag (där de flesta jobben finns) inte kan dra nytta av de stora tyska exportföretagens framgångar. Den inre efterfrågan är för låg.

Vissa tecken till förbättring på den inhemska marknaden syntes under de sista veckorna före valet.

Dessa positiva drag är dock inte något som präglar stämningarna i Tyskland. Där är - ofta genom mediernas bild - uppfattningen att Tysklands läge är oerhört prekärt, även om landet är rikt och många av de neddragningar som gjorts ändå ger tyskarna bättre förmåner än vad som t. ex. finns i Sverige.

Den trovärdige förloraren...
Ännu en underlighet är att de tyska väljarna föredrar CDU/CSU framför SPD, men Schröder anses mer trovärdig och sympatisk än Merkel. Det finns dock en fråga där Merkel och CDU/CSU ligger skyhögt över Schröder. På frågan om vem som kan skapa nya jobb visar en mätning att Merkel får 35 procent och Schröder 10 procent. Å andra sidan misstrodde 55 procent båda blocken. Den senare siffran visar också på den osäkra läget i Tyskland.

Det som verkar ha hänt under valrörelsens slutfas är att socialdemokraterna försöker nagla fast CDU/CSU vid sitt eget valprogram som innebär momshöjning och försämrade skattevillkor för många löntagare. Att Merkel vidhöll att man ska försämra reseavdragen trots höjda bensinpriser förbättrar inte hennes ställning i slutskedet.

SPD kan också skrämma med att hennes utsedde finansminister Paul Kirchhof - helt utanför CDU:s eget valprogram - talar om en revolution av skattesystemet som visserligen sänker skatterna men som också skulle ta bort i stort sett alla skatteavdrag. Detta är inget som hela CDU/CSU skrivit under på men den blivande finansministern - som är oerfaren som politiker - kan användas för att skapa oro bland väljare som redan är oroade.

Schröders upphämtning mot slutet kan kullkasta alla prognoser om hans nedgång och fall. Men osvuret är bäst. En del bedömare menar att Schröder försöker rädda sin plats i historieboken genom att åtminstone se till att SPD får ett så bra resultat som möjligt för att stärka sin position om man som juniorpartner skulle börja förhandla med CDU/CSU om en koalition efter valet.

BO INGE ANDERSSON
utrikeskommentator Rapport/SVT
f. n. i Berlin