På vakt mot cynismen

Publicerad 17 oktober 2005 - 09:44 Uppdaterad 20 juni 2006 - 14:34

När jordbävningen slog till lördagen den 8:e och de första rapporterna talade om ett raserat höghus i Islamabad och 1.000 döda, ringde jag min närmaste chef och påminde om skalvet i Bam i Iran för snart två år sen. Många stora katastrofer ser ofta ut som små - i början, tsunamin är ett annat exempel.
-I morgon är det 25 000 döda, sa jag och trodde jag tog i.

Nästa dag var vi på väg, även om det fortfarande mest var bilder på höghuset i Islamabad som dominerade tv-rapporterna därifrån.

Känner igen lukten
Jag har varit i Pakistan tidigare och sett katastrofer som den här förut. Jag vet hur lång tid det tar att åka på de slingriga vägarna upp i Himalayas utlöpare och jag vet hur det kan lukta när de överlevande bara har energi och resurser för att just - överleva.

-Var det hemskt däruppe, frågade de därhemma på telefon efter ett par dar. Blev nästan överrumplad av frågan och svarade att så var det förstås. Men jag hade knappt hunnit känna efter: logistiken var svår och arbetet krävde 20 av dygnets timmar de första dagarna för ett tillfredsställande resultat.

Några dagar senare, hemma i Amman, funderade jag över om bristen på starka känslor var en känslokall distans, en överlevnadsstrategi eller, i bästa fall, uttryck för professionalism. Har alltid haft svårt för de ofrånkomliga cyniker som mitt skrå producerar, särskilt bland utrikeskorrespondenter som får vara med om hela helvetet här på jorden.

Starka känslor kan stå i vägen
Tror verkligen att engagemanget för de utsatta är en huvudingrediens för ett bra jobb, ett jobb som ruskar om folk därhemma i tv-sofforna.
"Har alltid haft svårt för de ofrånkomliga cyniker som mitt skrå producerar, särskilt bland utrikes-
korrespondenter som får vara med om hela helvetet här på jorden."

Samtidigt kan alltför starka känslor ta över och försvåra jobbet, den som inte samtidigt har en viss distans kan missa viktiga detaljer, ha svårare att formulera sig väl och kanske till slut stå i vägen för själva storyn. Men eftersom jag sett allt förut och känt liklukten så många gånger tidigare, var jag kanske mindre berörd än förr om åren. Så hur nära ligger cynismen då?

Hemifrån kom dock en flod av mejl som antydde motsatsen. Kollegorna var mer än nöjda med rapporteringen och det verkade som om allmänheten också tagit inslagen till sig i det vanliga bruset.

En balansgång
Vi hade kanske, min fotograf Håkan Claesson och jag, lyckats väcka känslor och engagemang hos folk därhemma och lyckas man med det har man gjort bra tv. Och kanske är det bara så enkelt att ett professionellt arbete, där man hela tiden vet vad som måste göras, parat med engagemang är formeln för ett bra resultat.

Men det gäller nog att fundera över balansgången, att vakta på sig själv så att inte krisrapporteringen blir slentrian. Cynismen är varken medfödd eller självvald, den smyger sig nog snarare på om natten när erfarenheterna blir för tunga för den som redan är trött.

Bengt Norborg
Amman

• Tweet