Stenarna kom när vi gick vår väg

Om mediarapporteringen från Paris

Publicerad 17 november 2005 - 22:40 Uppdaterad 20 juni 2006 - 14:33

Det var första gången någon kastat sten efter mig. Det var mitt i natten och jag och fotografen Mark hade följt upploppen i Aulnay-sous-Bois. Vi hade just släckt kameralampan, och började dra oss ut ur bostadsområdet som kravallutrustad polis stormat in i en timme tidigare.

Bostadsområdet såg ut som ett slagfält. Runt oss brann fortfarande bilar och lågorna reflekterades i glassplitter på marken från krossade busskurer och bilrutor.

På vår väg ut mellan höghusen stod en grupp unga män tysta invid husväggen. När vi passerade klungan tog en av dem plötsligt häftigt ett steg fram och sa, -bu! Som när barn vill skrämmas. Ingen aggressivitet. Det var ett skämt. Vi kunde inte låta bli att skratta. Våra blickar möttes och de log också. Föreställningen var över för i kväll. Aktörerna var på väg att lämna scenen.

Det var när vi fortsatte vår väg som stenarna kom. De landade på marken bakom oss. En träffade min fot. Varför kastar de sten på oss? Är vi fienden? Jag fick känslan av att det var för att hålla kvar vår uppmärksamhet snarare än för att skada oss.

Debatt om mediernas ansvar
Men frågan har väckts om vi, tv-teamen, också är aktörer. Kanske är vi själva scenen. Var stenarna ett försök att få buga sig en extra gång inför publiken?

Frågan kändes relevant när vår irländska kollega berättade hur en kvinna höjt ett varnande finger, - akta er. Filmar ni brinnande bilar här i natt, kommer det att brinna bilar i ert land i morgon.

Det pågår redan en intern debatt om mediernas ansvar i samband med upploppen i Frankrike. Jag tror att mediernas närvaro spelar roll för utvecklingen. Men det betyder inte att vi inte ska vara där. Medierna skapar inte händelser. Roten till raseriet fanns innan kamerorna anlände i Clichy-sous-Bois och de andra berörda förorterna. Det visar inte minst reportagen från drabbade områden som samma tv-team gör i samma områden på dagtid.

Offren får ett ansikte
Det är vårt uppdrag att berätta om det som sker. I reportagen får också förödelsens offer ett ansikte. Offren är många gånger upploppsmakarnas egna grannar och vänner, som fått sina tillhörigheter förstörda. Om medierna inte fanns på plats skulle sanningen om de värsta oroligheterna på flera decennier i Frankrike beskrivas av myndigheter.

Förra veckan visade den statliga franska tv-kanalen France 2 hur två polismän misshandlade en ung man i La Courneuve. Polismännen och deras kollegor som stod och tittade på är nu avstängda från sina arbeten och under utredning.

Slutsatsen är att vi spelar en roll. En viktig roll: journalistens.

Christina Johannesson

• Tweet