Islam, vin och demokrati

Publicerad 24 november 2005 - 11:04 Uppdaterad 20 juni 2006 - 14:32

Den livliga demokratidebatten bland intellektuella i de små staterna vid Persiska viken är intressant nog för att göra en tur och intervjua några av dem. Men logistiskt är det en mardröm.

-Sure, no problem. Call me when you come and I´ll see you then!
-Men, försöker jag, kan vi bestämma tid och plats... det vore bra om...
-Don´t worry, just call me. See you, bye, bye.

Och så är det över hela linjen: vänligt och enkelt, allting fixar sej nog. Men verkligheten blir ibland en annan och då är sorglösheten irriterande, i alla fall för en västerlänning som försöker få sitt jobb gjort.

Så shejken på informationsministeriet i Bahrain, som ska ordna tillstånd för kameran, svarar plötsligt dagen innan vi kommer att han nu är i Malaysia och att det nog är bäst att någon annan tar hand om oss, och han som ska organisera intervjuerna med dem som har något att säga, han svarar plötsligt inte i telefon när vi väl landat.

Bilköer in till det friare Bahrain
I Qatar slussas vi också upp och ner i hierarkierna beroende på hur intresserade man är av att faktiskt hjälpa till, eller snarare: beroende på om man för tillfället har något roligare att göra.

Ett säkert tecken på att man måste börja om är när någon från Pakistan eller Indien fått ta över ärendet. Då fattas sällan några beslut och man riskerar att lämnas åt sitt öde på någon flygplats med alla landets hotell fullbokade - det tillhör nämligen också vardagen i ett konferensparadis som Qatar.

Men demokratidebatten är för intressant för att låta praktiska hinder stå i vägen för storyn. Bahrain t.ex. har ju alltid varit öppnare, mer liberalt än resten av Gulfen, vilket inte minst märks på köerna av bilar från Saudiarabien över bron till Bahrain. Här finns gott om saudier och kuwaitier som vill dricka alkohol och leva rullan, men också sådana som kommer för att ta familjen på bio och låta frun gå utan svart skynke på huvudet.

Ja, en intellektuell här berättar att hon känner dem som kommer till Bahrain för att läsa en bok och sedan slänga den och åka hem igen. Men ändå: inga politiska partier är tillåtna och kritik av kungahuset är bannlyst.

-Det är inget fel på den officiella retoriken, nästan överallt talar de styrande om demokrati, ett ord som vi inte ens kunde uttala förr. Problemet är bara att de konkreta resultaten är så blygsamma, säger en oppositionell som återvände från exilen för fyra år sen.

Al Jazeera öppnade direktsänt fönster
På väg in genom tullen på Dohas internationella flygplats bryr sej tullarna inte om vår kamera eller övrig utrustning, det brukar de annars vilja ha deklarerat eller t.o.m. ett särskilt tillstånd för att släppa igenom. Nä, de reagerar på en flaska vin i min väska.

-Den får du inte ta in i Qatar, säger en av tullarna.
-Men ni säljer ju alkohol på flygplatsen och serverar det på hotellen, försöker jag.

Spelar ingen roll, jag får lämna flaskan mot ett kvitto och löfte om att kunna hämta ut den när vi åker härifrån. Det är skillnad mellan Bahrain och Qatar. Men debatten känns igen: kraven på förändringar är desamma. Och trots att det var i Qatar som satellit-tv kanalen Al Jazeera startades, och revolutionerade journalistiken i arabvärlden, så är kritiken näst intill obefintlig på hemmaplan.

Även om Al Jazeera öppnade ett direktsänt fönster till tittarna runtom i regionen och lät debattera nästan allt, så ser många kanalen som Qatars officiella språkrör - och Vita huset tycker Al Jazeera går extremister och terroristers ärenden. Men vi får i god ordning tillbaka vinflaskan när vi lämnar Doha.

Annat är det i Kuwait: där tas flaskan om hand utan omsvep, inga kvitton eller förklaringar, i soptunnan bara, får man förmoda. Kuwait är ett torrt land, som det heter härnere i öknarna.

Lever med korstågen
Men det är kanske det minsta problemet. Min vän universitetsprofessorn i Kuwait City förklarar att hans försök till diskussion om islam och demokrati till och med renderat honom ett kortare fängelsestraff. Till skillnad från många andra intellektuella araber sitter han härnere och skriver sina kolumner. De starkaste åsikterna formuleras annars mest i Washington eller Europas huvudstäder.

-Många beskriver debatten i Kuwait som levande och demokratisk, säger han. Men här är allt annat än demokrati. Utom möjligen i jämförelse med Saudiarabien.

Trots hoten från fundamentalisterna så talar han om problemen med medeltidstolkningarna av texter som ibland saknar bäring på nutiden eller faktiskt skulle kunna tolkas annorlunda. Han tror förvisso på Gud, men protesterade i en kolumn över att hans son skulle behöva lära sej Koranen utantill.

-Det för oss inte framåt och vi måste faktiskt leva här och nu och tänka på framtiden istället för på det förflutna, säger han. Ja, den sofistikerade mannen ler lite trött och säger att han är pessimist: för många i arabvärlden lever fortfarande med korstågen, menar han, trots att resten av världen för länge sedan gått vidare.

Utanför det trådlösa hotellet susar kuwatierna omkring i de allra senaste, dyraste bilmodellerna på väg till shoppingcentrumen som är öppna till sent och... Det finns ett glapp som allt fler ser men inte vet hur man ska överbrygga.

Bengt Norborg