Bert Sundstrom i Pakistan:

Om sådant man aldrig berättar om

Publicerad 14 december 2005 - 11:31 Uppdaterad 20 juni 2006 - 14:32

Det finns en hel del man aldrig berättar om i TV. De vedermödor man utsatts för ibland till exempel. Det hör liksom inte till eftersom inslagen och reportagen ju inte ska handla om oss själva, utan om dem man träffar. Men idag kan jag inte låta bli...

Jag sitter i Pakistans huvudstad Islamabad och skriver. Om någon timme får jag förhoppningsvis mitt bagage. Förhoppningsvis eller insh-Allah, om Gud vill, som man säger här, så får då också fotografen sitt bagage. Det går nämligen mycket bättre att filma om man har ett stativ till kameran.

Ännu svårare att arbeta är det om man inte kommer fram. Och det var det nära att vi inte gjorde, eftersom vi missade vår anslutning i Dubai, och tvingades gräla med ett antal flygbolagsansvariga innan vi till sist lyckades få biljetter på ett plan som var fullbokat, och där det officiellt var helt omöjligt att tränga sig på. Att vi sedan upptäckte att planet var halvtomt, det är ju en helt annan sak.

Till bergen utan varma kläder
När vi kom fram visade det sig likväl efter två timmars tålmodigt väntande att bagaget var spårlöst försvunnet, trots att Pakistan International Airways bekräftat för oss att det fanns ombord på planet.

Sadaf Ahmed med sin bror Kashif Vi fick ge oss upp i jordbävningsområdena i bergen utan stativ och utan varma kläder eller sovsäckar. Vinterkylan - några få minusgrader under natten - känns, när man sover i tält kan jag lova. Och då hade vi ändå lyckats få låna varsin sovsäck.

För de hundratusentals, eller kanske miljoner pakistanier som fortfarande är hemlösa efter jordbävningen och i bästa fall har ett tält att sova i här är det minst lika kallt. Och de ska ju inte åka hem till centralvärmen om en vecka, som vi.

Det var jordbävning igen förresten. Vi vaknade på natten av att det skakade rejält, och sen gungade vi runt en halvminut eller så i våra tält - ungefär som på en finlandsbåt i styv kuling. 6,7 på Richterskalan, om än rätt långt bort. Inga döda, men en påminnelse om att det kan smälla när som helst igen, och att det är bättre att sova i ett kallt tält än på bottenvåningen i ett pakistanskt fuskbygge.

Trafiken det värsta för en korre
Annars är det ju trafiken som är det värsta för en utrikeskorre. Och värre trafik än den i Pakistan får man leta efter. Man vet inte om man ska blunda, eller försöka vara vaksam för att kunna varna eller väcka chauffören. Just den här gången var det vår tolk som väckte chauffören.

"Chauffören fick kontroll på vår minibuss en halvmeter före avgrunden"
Vi körde på fel sida av vägen i en kurva på väg uppför ett berg. Bussen vi mötte körde också på fel sida, fast inte helt - så trots att vår chaufför försökte väja blev det en rejäl smäll, och vi for med våldsam kraft rakt ut till vänster mot ett stup. Chauffören fick kontroll på vår minibuss en halvmeter före avgrunden. Vi klarade oss, men så nära döden har jag sällan varit, utom vid ett par bilolyckor ute på uppdrag i andra länder med tveksam trafikmoral.

Som tur var kom en militärpatrull förbi ett par minuter senare. De lyckades hindra de uppretade passagerarna i den mötande bussen - som hade vält till hälften mot bergväggen på andra sidan vägen - från att lyncha vår chaufför.

Tre dygns väg till Balakot
Där försvann ett par timmar till, chauffören fördes till polisstationen, vår bil var obrukbar, och än hade vi inte nått fram till den destination vi nu hade varit på väg mot i tre dygn: Balakot.

Men när man kommer till Balakot inser man att allt detta som jag just har skrivit om är småsaker. För där, i Balakot, finns ju just den verklighet mitt jobb tyvärr så ofta handlar om. En verklighet av ond bråd död. Staden finns i princip inte kvar. En eller annan ruin står på sned, annars är det bara en gigantisk samling sten, trasigt tegel och förvridna armeringsjärn.

Den raserade staden Balakot 36.000 levande invånare den sjunde oktober. 26 000 döda invånare den åttonde oktober. Idag ligger 16.000 av de döda kvar, begravda under rasmassorna. Kvar finns 10.000 hemlösa människor, som mer eller mindre organiserat arbetar med att hugga betongblock i småbitar och sälja armeringsjärn till skrothandlare.

Och när man står och ser ut över allt detta då vet man att missade flyg, borttappat bagage, jordbävningar som ingen dör av och trafikolyckor som bara nästan blir katastrofer inte är mycket att skriva hem om. Fast nu har jag ju gjort just det...

Bert Sundström
Pakistan

• Tweet