Fem år vid ett citronträd

Publicerad 29 december 2005 - 14:26 Uppdaterad 20 juni 2006 - 14:31

Bengt Norborg har arbetat som utrikeskorrespondent fem år i Mellanöstern och har bott i Amman, Jordanien. Här vill han försöka sammanfatta och fundera en aning över den tiden och hemkomsten till Sverige.

-Vad kommer du att sakna mest? frågar Prinsen.
-Citronträdet, svarar jag.
Prinsen ler som om han förstår. Man lär känna en del människor om man bott så länge som fem år i Amman. Ja, faktiskt både prinsar och prinsessor.

Fast egentligen är det min fru som gjort alla intressanta bekantskaper, jag har ju varit på resa hälften av tiden i Mellanöstern, så hon har valt ut dem som jag borde träffa och introducerat mig.

Lätt att skörda
Jordanien är litet, vänligt och informellt. Och vårt citronträd har varit gott och gett mogen frukt nästan året om. Det har varit lätt att skörda härnere. Det mesta man rört vid har blivit reportage som, om de inte uppskattats i alla läger, i alla fall väckt viss uppmärksamhet och tacksamt tagits emot av redaktörerna därhemma.

En av de sista veckorna i Amman talar jag inför en kvalificerad publik om åren i regionen. Om de senaste årens våld i Israel/Palestina finns inte så mycket att säga - inte förrän nu, det senaste halvåret har det blivit intressant, eftersom det faktiskt finns öppningar för förhandlingar som kan leda till acceptabla kompromisser.

Världen väntar på Sharon
Sharon överraskade världen och sin egen högerflygel med att faktiskt tåga ut ur Gaza. Arafat dog och plötsligt finns det ett moderat ledarskap på den palestinska sidan som helt uppenbart vill fred. Så nu väntar världen och hans egna på fler överraskningar från Ariel Sharon.

Tänker han sig en gränsdragning mot Västbanken som palestinierna kan leva med eller vill han ta mer än etiketten bjuder och riskera nya våldsdåd med ett mer radikalt palestinskt ledarskap vid rodret? Terrorn måste förstås stoppas, men det är den starkare som måste göra de svåraste kompromisserna.

Val och våld
Vid ett av borden nickar en nordisk ambassadör bekräftande och Prinsen frågar om Irak. Ja, valen är förstås en framgång, men mer för Washington än för irakier i gemen kanske, säger jag.
"Det har varit lätt att skörda härnere. Det mesta man rört vid har blivit reportage."

Visst är det fantastiskt att genomföra flera val samtidigt som våldet eskalerar mot något som snart liknar inbördeskrig. Men just på grund av våldet är det också svårt att se ett demokratiskt Irak ens vid en avlägsen horisont, hur än tidtabellen i Vita huset ser ut.

Trupperna måste ut, men först måste de bli kvar ett bra tag till och inte dra sig ur bara för att opinionen nu vänder därhemma och presidenten är på sista varvet och vill bli ihågkommen för något mer positivt än krig och elände.

Besökt samtliga länder
Jag ursäktar mig för att jag säger självklarheter till en publik som redan vet, men en åhörare menar att det är få som varit här så länge som jag och som dessutom besökt samtliga länder i regionen - de flesta har bara erfarenheter från ett eller ett par ställen.

Jo, det är inte många som varit två gånger i Saudiarabien de senaste åren och den första resan gjorde vi så tidigt som 2002. Och så länge kungahuset inte tar itu med fanatiska islamister som rekryterar nya anhängare till al-Qaida för att utföra terrordåd både utomlands och på hemmaplan för att kasta de styrande ur sadeln, ja så länge den osunda kopplingen mellan staten och islam består så fortsätter terroristproduktionen.

Mörkermännen har tagit över
Och i Iran har de unga dragit sej tillbaka från politiken sedan deras hopp, president Khatami, svek dem. Nu har mörkermännen tagit över på alla poster och det är upplagt för konfrontation med både USA och Europa.

-Men varför ska du tillbaka till Sverige nu när du lärt känna så många och så mycket härnere? frågar Prinsen.

-Lite längtar vi ju hem och så tycker mitt företag att det är dags för ett byte av korrespondent, säger jag.
"Så länge den osunda kopplingen mellan staten och islam består så fortsätter terroristproduktionen."

Och så berättar jag några "war-stories", om hur hotellet i Bagdad anfölls av kriminella gäng och sedan började brinna. Det var två dagar efter det att jänkarna marscherat in och vunnit kriget som egentligen inte börjat ännu. Lågorna slog upp mot våra fönster och röken fyllde korridoren utanför rummen. Men det gick bra - också den gången. Precis som det gjorde i Bosnien, på Haiti, i Chile och alla andra ställen där det smällt.

Blir det inte lite tråkigt därhemma, frågar Prinsen. Eller har ditt företag något nytt spännande i beredskap?
-Nja, säger jag, det blir nog lite stillsamt. Får kanske hålla föredrag och berätta war-stories ett tag, meningen är liksom att man ska rota sig i den svenska myllan igen och bli en i mängden.
-Men nu är det vinter däruppe och inget citronträd har du, som du kan pyssla om.
-Nä, det kommer jag att sakna. Men det kommer ju en vår, säger jag, det brukar ju göra det. Och kommer den där, så kommer den nog även här. Prinsen bara ler och han förstår:
-Jo, det gör väl det till slut.

Bengt Norborg
Amman-Ystad

• Tweet