Annika Nordgren Christensen: Vänsterns försvarspolitik är förbryllande

Vänsterpartiets försvarspolitik, som den uttrycks i Gunilla Wahléns debattinlägg på SVT Opinion, gör mig förbryllad men också bekymrad över oppositionens möjligheter att samarbeta i försvars- och säkerhetspolitiska frågor.

Vänstern gör för det första bedömningen att det inte finns något militärt angreppshot mot Sverige, eller något annat EU-land, under överskådlig tid och att uppbyggandet av en militär struktur i EU därmed blir omotiverad och orimlig. Innebär det att vänstern skulle tycka att det vore bra med ett EU-försvar, om hotbilden skulle förändras?

Vänsterpartiet anser vidare att Sverige ska lämna samarbetet om internationell krishantering inom EU:s ram (inklusive Nordic Battlegroup) och enbart delta i styrkor som efterfrågas av FN, i likhet med de insatser som planeras i Tchad och Darfur.

Problemet - för Vänsterpartiet - är bara att den insats som planeras i till exempel Tchad är just en insats som EU genomför. Slutsatsen måste således vara att vänstern tycker det är bra att Sverige deltar i en EU-ledd styrka i Tchad, men att man inte skall planera och koordinera den gemensamt. Det är ju förvisso en intressant tanke, men det skulle naturligtvis skapa både kostsamma och starkt negativa konsekvenser.

I enlighet med FN-stadgans principer har Sverige ett ansvar för att främja internationell fred och säkerhet. Vi har inte bara en skyldighet att skydda oss själva, utan även andra, och att bidra till global och regional säkerhet och utveckling i enlighet med FN-stadgan.

Miljöpartiet avvisar, precis som vänstern, tanken på ett EU-försvar. Det är däremot en annan sak att man inom EU:s ram kan koordinera och effektivisera den av FN efterfrågade militära snabbinsatsförmågan för internationell krishantering.

För Sveriges del innebär det i praktiken att bidra med Nordic Battlegroup, som under svensk ledning sätts upp tillsammans med Norge (Nato- men inte EU-medlem), Finland (EU- men inte Nato-medlem), Estland (EU- och Nato-medlem) samt Irland (EU-medlem).

För det andra hävdar vänstern att den svenska säkerhetspolitiken bör byta strategi till ett nationellt fokus, vilket för det svenska försvaret betyder att det skall stärkas för att bemöta och hantera kriser i Sverige. Gunilla Wahlén skriver i sin artikel:

"Ett militärt försvar som är helt anpassat till internationella insatser i andra delar av världen kommer inte att skapa de rätta förutsättningarna för att försvara och verka i Sverige. Den utrustning och de kunskaper som krävs i det svenska vinterklimatet skiljer sig på allt för många sätt från den utrustning och de kunskaper som krävs för ett internationellt uppdrag i exempelvis ökenmiljö."

Till detta hör att vänstern, som enda riksdagsparti, vill öka uttaget av värnpliktiga. De har dock hittills inte framgått vilka utbildningsplattformar man vill bygga ut och hur mycket mer pengar försvaret skall få kosta med denna återgång till massvärnplikt och territorialförsvar.

Frågan är också hur man skall motivera kvinnor och män till denna utbildning, eftersom alla utom vänstern har förstått att det inte föreligger något militärt hot under överskådlig tid mot Sverige?

När vänstern dessutom inte vill rekrytera för att bidra till internationell krishantering eller utrusta försvarsmakten för denna huvuduppgift, måste den logiska slutsatsen vara att svaret till FN, när förfrågan om Tchad kommer, lyda:

"Nej, vi åker inte. Vi koncentrerar oss på att utbilda många värnpliktiga, utrusta oss för att möta militära angrepp mot Sverige och bunkra i våra mobiliseringsförråd".

Med detta sagt vill jag framhålla det som är centralt i miljöpartiets politik och det som vi fokuserar på, nämligen det konfliktförebyggande arbetet och civil krishantering. FN:s säkerhetsråd har slagit fast behovet av att förebygga väpnade konflikter genom att angripa grundorsaker som fattigdom, brist på demokrati och mänskliga rättigheter, överutnyttjandet av naturresurser samt klimatförändringarna, som numer alla partier i riksdagen anser utgör de allvarligaste hoten mot människors säkerhet och fundamentala levnadsvillkor.

Den civila krishanteringsförmågan uppmärksammas inte lika mycket som den militära, vare sig när det gäller resurser eller engagemang. Miljöpartiet anser att motsvarigheten på den civila sidan till EU: s militära snabbinsatsförmåga, Crisis Response Teams, måste stärkas och utvecklas.

I bästa fall överger vänstern sitt inskränkta och föga solidariska fokus på svenskt territorialförsvar. I värsta fall får vi nöja oss med att begränsa samarbetet till frågor om konfliktförebyggande arbete och civil krishantering. Där har jag ännu inte gett upp hoppet om vänstern.

Annika Nordgren Christensen
Ledamot i Försvarsberedningen (mp)

• Tweet