I Sverige är vi inte bara ojämlika i livet, vi är också ojämlika inför döden. Skillnad mellan förväntad livslängd i full hälsa mellan en icke facklärd arbetare och en tjänsteman i Sverige är drygt 7 år. Dog de en våldsam död? Är det en skillnad mellan att knäcka några ägg för revolutionen eller att knäcka dem för svenskt näringslivs vinstnivåer?
Den kontroversielle slovenske filosofen Slavoj Zizek har i dagarna kommit ut med en ny bok om våld. Vad är det då som är kontroversiellt med hans senaste bok? Han diskuterar vilka kriterier som avgör vad som ska betraktas som våld och kommer till slutsatsen att själva de mekanismerna är våldsamma.
Mikael Löfgren skriver om boken i Dagens Nyheter: "Vi måste [?] lära oss att se sammanhanget mellan subjektivt våld, symboliskt våld och sådant våld som håller systemet i gång. Den första sorten är den som bekymrar västerlänningar i allmänhet och ges stort utrymme i medierna: busar på gatorna, ungdomar i förorten, terrorister i turistparadiset. De två övriga bekymrar oss mindre än de borde. Språket är inte bara ett medium för kärlek, fred och förståelse, utan också ett redskap för våldsutövning. Om alla människor är bröder är de som inte är det inga människor." Så kan man skriva på kultursidorna, men aldrig på politiksidorna.
Jag blev av med mina arbetsuppgifter på SVT för att en borgerlig lobby påstod att jag inte tillräckligt stämde in i deras definition av vad som är demokratiska värderingar. Den personen som var mest drivande i den kampanjen var Fredrik Federley som i detta menade sig dra en tydlig gräns mot våldsutövning.
I samma veva skänkte ha pengar till den israeliska armen. Vi bör tala klartext här, han skänkte pengar till den nästan urskillningslösa mördandet av palestinska män, kvinnor och barn.
Den enda skillnaden är mord får ett annat namn när den som utför det har en uniform som godkänts av några tillräckligt starka statsmakter. Men jag är inte nihilist, det är givetvis skillnad på våld och våld.
Jag skulle definiera våld som att en människa på något vis försöker tvinga någon annan att ingå i en viss relation, att agera mot sin egen vilja. Enligt den definitionen så är våldet allstädes närvarande i vårt samhälle.
Men bara det våld som lyckas uppnå legitimitet undgår att kallas för våld. Det våld som är institutionaliserat erkänns inte och är därmed osynligt, det är de tvingande relationer som ses som en utgångspunkt och mot vilka varje form av ingripande kommer att ses som en våldshandling.
Således är privategendomen eller ägandet av produktionsmedel, även om vi tar ett extremt (men högst realistiskt) exempel där någon lever i enormt överflöd bredvid någon som svälter ihjäl, inte att se som en våldsrelation.
Det är, i den vardagliga debatten, mindre våldsamt att låta den en person svälta ihjäl i enlighet med rådande egendomsförhållanden än att ifrågasätta dem genom att ta av överflödet och fördela det till de svältande.
Stöld är således mer våldsamt än döden genom svält. Strejk är mer våldsamt än invaliditet genom arbetsskada. Att paja en ruta är mer våldsamt än att stödja den etniska resningen på västbanken osv.
Det stora problemet när vårt våld ifrågasätts är helt enkelt att det våld på vilket det liberala samhället bygger varit så effektivt i sitt osynliggörande av sig självt. Därför är det svårt att övertyga människor om att status quo är ett våldsamt tillstånd.
Ett annat problem är att vänstern upprepat detta svar i evighet och att det därför avfärdas just som ett standardsvar från vänsterhåll. I tider där progressiva rörelser är starkare finns det en större acceptans för våldsamma metoder som en effekt av att en progressiv rörelse ifrågasätter den borgerliga hegemonin och därmed effektivare påvisar de våldsamma grunder på vilken den vilar.
En sådan situation befinner vi oss dock inte i just nu och det märks i att minsta antydan till våld som inte är institutionaliserat fullständigt lamslår all diskussion kring politiskt innehåll.
Därför kan den liberala tidskriften NEO driva en hetskampanj mot ABF för att de upplåter mötesplats åt människor som är positiva till Kuba, eller som i sin programförklaring har skrivit att kapitalismen kommer avskaffas genom revolution.
Att Lars Ohly kallar sig kommunist är tillräckligt för att lamslå all diskussion om vad han egentligen menar. Han ska drivas till den punkt då han ger upp alla försök att själv få beskriva vad han menar med sin politiska position. Forum för levande historia ska nu "upplysa om kommunismens brott" i skolorna.
Det är inte fel i sig, de flesta kommunister jag känner har ägnat mycket tid till att kritisera realsocialismens misslyckanden. Men när får vi se en upplysningskampanj om imperalistiska kapitalistiska krig?
Hur många skolbarn vet att "världens största demokrati" störtade demokratiska regeringar i Chile, massmördade opposition i Nicaragua, sköt sig fram i Dominikanska republiken ? kort sagt, varför får vi läsa om Gulag och inte om School of the Americas?
Vi vet alla att liberalismen påstår sig stå för individens friheter och möjligheter, en jämlik demokrati och den bästa av alla världar. Vi borde också få lära oss, att likt realsocialismens försök, är realliberalismens verkliga resultat är något helt annat. För där bomberna slår ned bryr man sig inte om de kommer i frihetens namn.
Men innan något blir en erkänd rätt så var det en rätt i termer av ren kraft. Först måste vi segra, för att sen kunna påstå att segern var rättmätig. Detta innebär givetvis inte att alla som segrar borde anses som rättmätiga segrare, men själva förutsättningen för att kunna etablera en rättmätighet är att etablera sina relationer som norm.
Man kan i strikt mening inte rättfärdiga medel med mål, eftersom man i efterhand aldrig kan säga exakt vilka medel som var nödvändiga för vilka mål.
I Gulag fanns visserligen inget utanförskap, men ett samhälle där halva befolkningen dör för att berika den andra halvan är ett orättfärdigt och våldsamt samhälle. Det är fortfarande bättre för mig att jag blir av med jobbet för att liberalerna äger ledarsidorna än att de flechettegranater de betalar för skulle slå ned på mig.
Debatt är SVT:s sajt för samhällsdebatt. Det är platsen där de viktigaste och mest angelägna samhällsfrågorna diskuteras. Debattartiklar mejlas till debattartiklar@svt.se, och vi vill gärna ha ensamrätt.
SVT Play
