Vad spelar det för roll hur granskningen går till rent tekniskt? Menar Karin Enström att det endast är det mänskliga ögat och örat som kan kränka någons privatliv, medan en dator inte kan det? Det skriver forskningsingenjör Anders Andersson idag. Foto: Scanpix.

Anders Andersson: Kränkningen inte mindre för att den görs av datorer

Karin Enström citerar en webbundersökning i Aftonbladet, och kontrar med följande påstående: "Att signalspaningsförslaget skulle handla om att Försvarets Radioanstalt (FRA) kommer att sitta och läsa privatpersoners mejltrafik är en utbredd missuppfattning."

Det har säkert skrivits spaltkilometer om FRA-lagen. För att komprimera detta till något begripligt, så måste man förenkla, och att säga att "myndigheterna vill läsa din e-post" är just en sådan förenkling.

Karin Enström förenklar i sin tur än mer, när hon tolkar detta bokstavligt som en konkret oro för att FRA:s personal skulle ägna sin arbetstid åt att studera vilka som beställer extra oliver till pizzan. Är politiker immuna mot abstrakta resonemang och liknelser?

Genom att kategoriskt avfärda precis all kritik som någonsin yttrats om FRA-lagen som resultatet av en "missuppfattning", så avslöjar Karin Enström enbart att hon själv har missuppfattat vad kritiken går ut på. Jag väljer att lyfta fram ett argument som Karin Enström tycks mena talar för hennes sak:

"Största delen av hanteringen kommer att vara helt automatiserad och endast vid ett fåtal tillfällen kommer en manuell granskning ske."

För oss som dagligen använder och underhåller datorer i vårt arbete är detta en självklarhet. Ingen seriös kritiker inbillar sig att FRA:s 500 anställda skulle sitta och lyssna på miljoner människors samtal och läsa deras textmeddelanden till varandra. Hur skulle de hinna?

Vad spelar det för roll hur granskningen går till rent tekniskt? Menar Karin Enström att det endast är det mänskliga ögat och örat som kan kränka någons privatliv, medan en dator inte kan det? Blir granskningen på något vis tolerabel för att den är automatiserad?

Innan Astrid Lindgren blev känd som barnboksförfattare arbetade hon under andra världskriget vid den svenska försvarsmaktens brevcensur. Hon hade till uppgift att läsa den militära personalens privatpost, troligen för att tillse att de i sina brev till släkt och vänner inte oavsiktligt röjde uppgifter av intresse för främmande makt.

Själv kallade hon sysslan för "snuskjobbet", eftersom de flesta av de hemligheter hon på detta sätt fick del av var av personlig och intim snarare än militär art. Endast en mindre del av breven bör av henne ha flaggats för närmare granskning och eventuell åtgärd.

Skulle Karin Enström hävda att det endast var författarna till de brev som Astrid Lindgren fann militärt känsliga uppgifter i som fick sina privata förhållanden synade? Att de brev som passerade Astrids ögon utan strykningar i själva verket inte blev lästa?

Det är nämligen så Karin Enström och andra tillskyndare av FRA-lagen tycks resonera: Att söka igenom all korrespondens och kommunikation efter något, att leta efter en nål i en höstack, skulle inte vara kränkande för höstacken, utan bara för nålen!

Kroppsvisitering skulle i så fall inte heller vara kränkande för alla som blir kroppsvisiterade, utan bara för det fåtal som ertappas med misstänkta föremål på sig.

Det skulle inte förvåna mig om FRA:s dator rentav kallas "Astrid" till författarinnans minne; den uträttar nämligen det arbete hon en gång utförde. Kränkningen av privatlivet försvinner dock inte bara för att Astrids vänliga ögon har ersatts av digitala kretsar och programkod.

Som Lagrådet skriver i sitt remissvar, så uppstår kränkningen redan genom att myndigheten bereder sig tillgång till kommunikationen, inte genom att vissa meddelanden hänskjuts till manuell granskning.

Med detta vill jag visa att FRA:s datorer kommer att göra precis det som Karin Enström hävdar är en missuppfattning: De kommer att läsa privatpersoners mejltrafik.

Om Karin Enström trots allt delar min uppfattning ovan, och jag har övertolkat hennes kommentar om den automatiserade granskningen, så beklagar jag att jag har slagit in en öppen dörr.

Jag hoppas ändå att Karin Enström undviker att lyfta fram detta som ett argument i den fortsatta debatten, så att vi kan koncentrera oss på det som är viktigt.

Huruvida censorn heter Astrid eller 3000 BL460c är faktiskt helt ovidkommande i sakfrågan.

Anders Andersson
1:e forskningsingenjör
Institutionen för informationsteknologi
Uppsala universitet

• Tweet