Röster inifrån svenska underrättelsetjänsten påpekar att den nya FRA-lagen placerar Sverige i närheten av stater som USA, Kina och Ryssland i fråga om att avlyssna och spionera på sin egen befolkning utan klara hotbilder eller brottsmisstankar, skriver Klas Lundström, redaktör på webbtidningen Anti. Foto: Linda Forsell/SvD/Scanpix

Klas Lundström: Hotet kommer från den egna rättsstaten

Alliansregeringen var på väg mot ett pinsamt nederlag i FRA-frågan. Förslaget skickades iväg på remiss, ett slags spel för galleriet där justeringar sker i form av ord men där praktiken förblir intakt.

FRA kommer med lagen i ryggen utan brottsmisstanke eller bevisad hotbild kunna avlyssna svenska medborgare.

Debatten har dessvärre lyckats kringgå verkligheten: FRA avlyssnar redan svensk nättrafik, och lagrar redan stora mängder elektronisk trafik.

Första polisanmälningen mot FRA ägde rum samma dag som den avgörande riksdagsdebatten i tisdags. Det handlar alltså snarare om att lagstifta något som redan sker - fram tills nu olagligt. På kvällen den 18 juni röstade riksdagen igenom förslaget med fem rösters marginal.

Såväl högerns som vänsterns intelligentia är liksom allmänheten trots omskrivna paragrafer överröst av skepsis kring den stundande FRA-lagen. Men som historikern Peter Englund påpekar i en debattartikel i DN (17/6) står det alldeles för mycket på spel för att lagen inte lär röstas igenom.

Trovärdigheten - om den inte redan försvunnit - vandrar på en slak lina, och inte blir det bättre när argumenten för eller emot likväl undviker de djupgående frågorna: vad svenska myndigheter gjort sedan decennier, i smyg; avlyssnat sina egna medborgare?

Hotbilden som högerpolitiker angav i tisdagens riksdagsdebatt var vaga, osynliga och till synes vilka som helst. Vem som helst.

Försvarare av lagförslaget har kallat debatten verklighetsfrånvarande, att motargumenten är "skrämselpropaganda".

Kanske bör politiker, poliser och militärer som tycker förslaget är bra för en gångs skull lyssna till opinionen, som uppenbarligen finner obehagliga element i den kommande lagändringen, och inte göra som alltid - dumförklara de som har en åsikt som inte är blint överens med maktkorridorernas.

Debatten har kantats av känslor, krismöten och blogghysteri. Är det kris i demokratins paradis eller är det ett gott omen för framtiden, där fler lagförslag som politiker annars helt regisserar debatten kring blir allmänhetens angelägenhet?

Men allmänhetens medverkan i de politiska debatterna får aldrig ske på bekostnad av andra rättigheter, exempevis avlyssning utan tydlig brottsmisstanke. Storebror finns numera någonstans i närheten av borgerliga politikers samhällsvisioner.

"Vill ni ha det som i Sovjet?" frågade sig Kalle Larsson (v) och tillade att FRA-lagen vore ett steg på vägen dit. Staffan Danielsson (c) medgav i riksdagsdebatten att lagen kränker den personliga integriteten men menade att det är ett nödvändigt ont för rikets säkerhet.

Alla, tittare som motdebattörer, krävde samma svar: Vilket hot, varifrån, från vem? Utifrån, ljöd svaren. Att så grumliga belägg kan öppna för en lagändring som möjliggör utbredd och godtycklig avlyssning av individer får en att undra vilket nästa steg i "försvaret av rikets säkerhet" kommer bli?

Måste svenskar ge upp vissa demokratiska rättigheter, i det här fallet sin personliga integritet, för att skydda andra? USA:s terrorismkrigföring har slagit hårdast mot demokratin i väst, då den inpräntar mantran om att alla måste vara beredda att offra något av sin egen trygghet för att skydda sig mot hotet från öst.

Hotet mot demokratin kommer alltmer inifrån, från den egna rättstaten.

FRA-lagen innebär en smärre version av USA:s Patriot Act: en paranoid, Stasiliknande lag som jagar terrorister i postsäckar, på gym och arbetsplatser. Rättigheter inskränks för att skydda andra.

Röster inifrån svenska underrättelsetjänsten påpekar att den nya FRA-lagen placerar Sverige i närheten av stater som USA, Kina och Ryssland i fråga om att avlyssna och spionera på sin egen befolkning utan klara hotbilder eller brottsmisstankar.

Argumentet för är både här som där säkerhetssyften, samma terrorism som alltid. Rikets säkerhet. Någon hotbild får man aldrig höra talas om.

Kommunister och "subversiva röster" har blivit kartlagda av Säpo sedan kalla krigets atomdecennier, svensksomalier får inte skicka pengar till sina familjer utan att bli anklagade för terrorismsamröre.

Försvarsminister Sten Tolgfors menar att det nya systemet effektivt kommer sondera terrängen i all nättrafik som korsar FRA:s centraler och snappa upp information - utvalda sökord - som är av intresse för rikets säkerhet.

Vilka ord finns med på den listan? Baghdad, Jihad, Iran, Revolution, Chávez? Bör man hädanefter överväga vilka ord man använder i mejl och blogginlägg?

Vissa av de nämnda orden är personers namn, numera under lupp av säkerhetstjänsten och med svensk lag som skydd i kikarsiktet i jakten efter misstänkta terrorister.

Och vem bestämmer vilka ord som är farliga för Sveriges demokrati? Tolgfors, Bryssel eller den globala anti-islamismen?

Ord är förvisso ett slags vapen, men FRA-lagen sätter likhetstecken mellan utvalda ord och terrorism. Den misstänkte utpekas som skyldig.

Samma liberaler som röstar för FRA-lagen är starkt emot obligatoriskt alkolås i bilar. Varför? De kränker den personliga integriteten.

Remiss och omskrivna stadgar, FRA-lagen luktar ändå demokratisk fascism lång väg.

Klas Lundström
redaktör på webbtidningen Anti