Jag svarade att man måste "..hålla kd långt från jämställdhets- eller familjepolitik. Annars har vi att välja mellan pest eller kolera, vilket vore jävligt trist."
Och trist blev det, kan man lugnt konstatera. Om pest är socialistisk jämställdhetspolitik, är alltså kolera borgerlig dito. Konservativa ser gärna att kvinnor är beroende av sina män, medan socialister tycks tro att kvinnlig frigörelse innebär att kvinnor är fullständigt beroende av staten.
För en liberal kommer det visserligen inte som en chock att svenska regeringar, oavsett färg, inte ger mycket för liberala idéer. Man kunde redan innan valet ana att jämställdhetspolitiken skulle tonas ner i alliansen. Att den kristdemokratiska familjepolitiken skulle dominera så pass, utan märkbara protester, trodde jag däremot inte. Det var förmodligen naivt.
Men minns ni hur det lät innan valet? Då verkade det existerade ett alternativ till såväl socialdemokratisk som f!-influerad feminism. Birgitta Ohlsson (fp), som återlanserade termen liberal feminism i svensk politik, debatterade flitigt i landets morgonsoffor. I dag leder hon partiets mossiga kvinnoförbund och avfärdar frågan om huruvida unga kvinnor ska kunna bada på samma villkor som män, topless, i offentliga simhallar. Tidigare tjatade liberala feminister om hur viktigt det är att könsroller inte befästs bland barn och unga i flera år, nu är det tydligen sak samma om tjejer avvisas från landets simhallar för att de klär (av) sig som män.
Näringsminister Maud Olofsson å sin sida samlar ihop kvinnliga "ambassadörer" som, på obetald tid, ska hjälpa andra kvinnor att driva företag. Som om problemet för företagare är bristen på mingel, och inte byråkrati och skatter. Projektet, i mina öron ett dåligt skämt, påminner om identitetspolitiska projekt som socialdemokrater är särskilt förtjusta i. För att få det behövde vi alltså inte byta regering. Och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, ska visserligen ha cred för sitt engagemang mot hedersrelaterad ojämställdhet, men signalerar i övrigt ett ointresse för allt vad jämställdhet heter.
Värst är ändå det som offras för kristdemokraterna. "Barnfamiljerna ska kunna välja själva", upprepar Göran Hägglund stolt så fort tillfälle ges. I klarspråk: vuxna som vill stanna hemma i stället för att jobba har ännu ett alternativ. Bakom det fluffiga pratet om valfrihet döljer sig effekter som borde få varje feminist - också de borgerliga, var de nu håller hus - att haja till. Svenska Dagbladet presenterade nyligen en granskning som visar att en tredjedel av föräldrarna i Stockholm som beviljats vårdnadsbidraget har använt det för att förlänga sommarlovet, och att mammor i Rinkeby har tagit ur flest längre ansökningar.
Grattis alliansen; ni delar ut några tusen lax i månaden för att resursstarka småbarnsföräldrar ska kunna förlänga sina sommarlov, och till invandrarkvinnor som redan har svårt att ta steget från hemmet till arbetsmarknaden.
Arbetslinje? Bekämpa utanförskap? Äsch, inte när det kommer till familjepolitik. Då kan allt offras.
Särskilt tydlig blir kontrasten när socialdemokraternas välfärdspolitiska rådslag föreslår att föräldraförsäkringen ska styckas upp i tre delar. Fortsätter alliansen på samma inslagna spår är det dödsstöten för en rimlig jämställdhetspolitik i nära framtid.
Och valet för marknadsliberala feminister förblir knepigt; det vi vinner i ekonomi förlorar vi i jämställdhet, och vice versa.
Allt för att ett litet bakåtsträvande parti på några procentenheter.
Sakine Madon Frilansskribent och kolumnist på Expressens ledarsida
Debatt är SVT:s sajt för samhällsdebatt. Det är platsen där de viktigaste och mest angelägna samhällsfrågorna diskuteras. Debattartiklar mejlas till debattartiklar@svt.se, och vi vill gärna ha ensamrätt.
SVT Play
