Bör man i Arboga-fallet se sajtens förfarande som det hos en påstått "neutral" operatör, eller bör man se det som en form av publicering? Det skriver Jonas Andersson. Foto: Scanpix.

Jonas Andersson: Pirate Bay måste sluta spela neutrala

Det uppmärksammade Arboga-fallet illustrerar den dubbla roll som The Pirate Bay numer befinner sig i. När den kända sajten publicerade länkar till filerna som bland annat innehåller obduktionsbilder på de mördade barnen, blev barnens föräldrars vädjan att ta bort länkarna avfärdad på ett bryskt sätt av The Pirate Bays administratörer.

Bör man i det här exemplet se sajtens förfarande som det hos en påstått "neutral" operatör, eller bör man se det som en form av publicering?

Framförallt eftersom The Pirate Bay numer vuxit sig till ett dominant varumärke, en kommersiell aktör, och en påverkare av opinionen när det gäller upphovsrätt och offentlighetsprinciper?

När TV4 uppmärksammade att länkar till det känsliga materialet fanns indexerade på sajten, och att de mördade barnens föräldrar hade bemötts med frasen "det var ett jävla tjat. Nej, nej och åter nej" blev sajtens pressansvarige Peter Sunde tillfrågad:

"Jag tycker inte att det är vår uppgift att bedöma om någonting är etiskt eller oetiskt eller vad andra människor vill lägga upp på nätet. Folk ska få uttrycka sig och sprida material som de tycker är viktigt, det är en av de saker vi kämpar för och om det sedan används för saker som kan vara obehagliga så visst, men det är viktigare att det finns en sådan möjlighet än att det inte finns."

Här befäster The Pirate Bay inte bara hur den neutralitet de åtnjuter som blind förmedlare av data övervinner de tänkbara publicistiska åtaganden ett mångfaldigande av myndighetsdokument brukar innebära.

De befäster också sin position som en faktisk maktfaktor i Sverige: självaste pressombudsmannen Yrsa Stenius kände sig ju pressad att gå i svaromål och förklara de pressetiska normerna.

I Sverige, där myndighetsdokument i regel är offentliga, är ju dessa normer inte lagstadgade utan är självpåtagna regler som alla publicister följer. När de vägrar följa detta åtagande, visar The Pirate Bays administratorer att de är en helt annan typ av operatör.

Deras åtagande har från början varit det som kännetecknar infrastrukturella operatörer: ett neutralt förmedlande av kommunikation, precis som post- eller telenätverken. Men vad de då förbiser är hur de mer och mer uppfyller även en andra roll.

En traditionell teleoperatör är inte propagandistisk på samma sätt som The Pirate Bay. Den producerar inte t-shirts och slogans på samma sätt, eller gör kontroversiella utspel som svar på påtryckningar.

The Pirate Bay har gått från att vara en ren service till att även bli ansiktet för en folkrörelse, och sajtens utspel formar ofta definitionen av vad fri fildelning bör innebära. Sajtens talesmän har själva uttryckt oro för att de är för monolitiska inom fildelningen, och numer nästintill ensamma står som symbol för fenomenet, framförallt i Sverige.

Hade torrent-indexen varit mer som en arkipelag av oberoende operatörer, hade ju ingen av dem fått bära hundhuvudet för kritiken på det här sättet. Situationen skulle då vara mer som i fildelningens begynnelse, med halvhemliga, utspridda grupper och "bulletin boards", där allting liksom flyter omkring utan att någon enstaka aktör kan utpekas som ansvarig.

Just därför blir deras val att "inte bromsa för något" - som ju är nödvändig för en operatör av det här slaget, eftersom sajten skulle skjuta sig själv i foten om de började ta ner länkar så fort någon opponerade sig - vare sig de vill det eller ej, även ett publicistiskt val.

I det "gamla" medieklimatet framstår det då ironiskt nog som att även The Pirate Bay är delaktiga i den nyliberala tendensen vi ser hos massmedierna - att just "inte bromsa för något", vad gäller pressetik och utnyttjandet av individuella livsöden till förmån för snaskiga historier som vi andra kan gotta oss i.

Kan det vara så att den starka teknologiska och historiska determinismen hos The Pirate Bay, omslutna av blänkande nya tekniska möjligheter, bländar dem inför faktumet att deras utspel i den "gamla" medieoffentligheten faktiskt kan bli rentav kontraproduktiv.

Röster har ju redan höjts för att vi nu ska tumma på myndigheternas offentlighetsprincip, när allting kan bli så lättåtkomligt tack vare fildelningen. Skulle samhället ta den här riktningen, ja, då leder ju The Pirate Bays liberala slag i luften faktiskt till mer ofrihet.

Sajten är ju heller inte principiellt sett ocensurerad till att börja med: De censurerar redan sig själva vad gäller barnporr. Definitionen på barnporr är ibland godtycklig. Skulle inte bilder på sargade barnlik på många sätt kunna falla in under samma genre? Samtidigt är det viktigt att material som dokumenterar mänskligt lidande kan granskas av allmänheten.

Dessa avväganden är svåra, och The Pirate Bay måste bli bättre på att i sådana fall motivera sitt agerande. De får inte bli sedda som att de kör över enskilda människoöden, i upphetsningen av att offentliggöra känsligt material.

Detta är inte nya frågor. Pressen har alltid kämpat med exakt samma spörsmål vad gäller självcensur. Varje god publicist frågar sig själv huruvida det är rätt att publicera bara för att man kan.

The Pirate Bays problem är att de inte kan eller vill se denna publicistiska dimension, i och med deras ursprungliga roll. De är en nätverksoperatör, men samtidigt en normativ påverkare av tankar, åsikter och föreställningar om vad digitalisering egentligen bör innebära.

De måste kunna motivera sin ursprungliga roll, men kanske omöjliggörs detta om alltihop överskuggas av den senare.

Jonas Andersson
doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap
Goldsmiths College, London

• Tweet