Den epidemiska spridningen av känsligt material förutsätter inte bara att det blir tillgängligt på nätet; den förutsätter att någon investerar i att skapa uppmärksamhet kring materialet, skriver forskaren Karl Palmås. Foto: SVT

Karl Palmås: Skyll inte allt på The Pirate Bay

I senaste avsnittet av SVT Debatt ställde Janne Josefsson frågan: Har vi blivit hyenor på nätet? Frågan är relevant: Materialet från Arboga-förundersökningen har spridits på ett närmast epidemiskt vis.

En enskild person hämtar ut materialet, och lägger upp det på nätet som en bittorrent-fil. På The Pirate Bay finns en pekning till filen, och cirka hundra personer laddar ned materialet.

De etablerade medierna uppmärksammar materialet - eller rättare sagt gör mediakonsumenterna uppmärksamma på materialet - och antalet nedladdningar stiger exponentiellt.

Uppståndelsen från kvällstidningar och TV4 driver smittan vidare; tusen personer, sedan tiotusen personer laddar ned filen. Innan SVT Debatt sänds har 50.000 nedladdningar registrerats. Kommer den direktsända debatten - som kom att präglas av lika delar sorg, våld, konfrontation och hat - att sända antalet nedladdningar upp mot 100.000?

Just debattsituationen i Göteborgsstudion illustrerar hur epidemin har spridit sig. De inblandade möttes med intentionen att diskutera hur vi skall kunna förena två viktiga principer - offentlighetsprincipen å ena sidan, den fria informationsspridningen på nätet å den andra. Men i den hätska gruppdynamik som uppstår förmår ingen att komma förbi de mer omedelbara känslorna av avsmak och ansvarsutkrävande.

Materialet laddas med ytterligare sprängkraft, och ytterligare några tv-tittare smittas av tanken att ladda ned filerna. Istället för att diskutera lösningar, blir vi i studion en del av problemet.

Under den senaste tiden har samma fenomen har säkerligen uppstått i andra situationer - på nyhetsredaktioner, vid fikabord, på skolgårdar. Det är i detta hyena-beteende som vi måste leta, om vi skall förstå varför Arboga-materialet fått sådan spridning. För det är ju just den epidemiska spridningen - inte offentliggörandet som sådant - som blivit föremål för debatt.

Offentlighetsprincipen är ju konstruerad utifrån tanken att det finns en viss tröghet i informationsspridningen. Intresserade personer - vanligtvis journalister - skall kunna granska allt offentligstämplat material, men så mycket längre än så förväntas materialet inte spridas.

Digitalisering och nätbaserad kommunikation har minskat denna inbyggda friktion i hanteringen av offentliga handlingar. Frågan är hur vi nu skapar en medieekologi som inte lockar fram den hyena-instinkt som vi sett i Arboga-fallet.

Det är alltså viktigt att lyfta diskussionen bortom sensationalismen kring Arboga-materialet. Ett sätt att göra så är att gå in på etiken i frågan. Vem är ansvarig i detta fall?

Här visar sig dock den framväxande medieekologin som paradoxal. I strikt mening är ingen ansvarig: Dokumenten är ju offentlig handling.

Samtidigt är alla - myndigheten som lämnar ut materialet, personen som lägger upp den, The Pirate Bay som pekar, eller kvällstidningarna och tv-kanalerna som dramatiserar frågan - delaktiga i spridningen.

Alla som sugs med i flockbeteendet - inklusive jag själv, såsom medverkande i den hätska debatten - är ansvariga.

Även frågan om huruvida The Pirate Bay (TPB, red anm.) publicerar eller bara förmedlar är motsägelsefull. Jonas Andersson (SVT Opinion 11/9) skriver att TPB inte är en publikation i vanlig mening, men att olika offentliga framträdanden har gjort att sajten börjar ses som en sådan.

Betyder detta att TPB bör "dra sitt strå till stacken", och ta bort pekningen? Samtidigt skulle en sådan censur kompromissa dess ideal som ett fritt, oberoende, blint index, och på sikt hela nätets ohämmade, öppna struktur.

Detta är den typ av etiskt dilemma som praktiska filosofer kan diskutera i timmar. Olika etiska perspektiv leder till olika slutsatser. Men denna etisk-filosofiska diskussion tar oss inte vidare i frågan kring vad som händer då liknande material blir föremål för hyena-instinkten, frammanad av en illa fungerande medieekologi.

Det är alltså dags att äntligen börja diskutera hur liknande epidemier kan stoppas i framtiden.

För det första kan vi alla vara betjänta av översikt av de etiska övervägningar som redan görs kring utlämnande av känsligt material.

Redan idag är offentlighetsprincipen lite svajig: Exempelvis är material från sexualbrott sekretessbelagt, medan obduktionsbilder inte är det. Lägg därtill Personuppgiftslagen (PUL) som förhindrar vidarespridande av visst material som, formellt sett, ändå är offentligt.

För det andra måste vi fundera på hur fildelningen kommer att förändras. The Pirate Bays varumärke är inte bara skapat av Sunde med flera - det är ett resultat av det plötsliga mötet mellan gamla och nya media.

De etablerade medierna har deltagit i att skapa denna image av The Pirate Bay. Även denna tendens kunde skönjas i SVT-debatten; vissa debattörer verkade se Peter Sunde som en personifiering av internet som företeelse.

Över tiden kan vi, menar Jonas Andersson, dock se en "arkipelag" av anonyma sajter som gör det som TPB gör nu. Utan någon mänsklig representant för fildelningen finns det avsevärt mindre stoff att göra sensationalistiska nyheter av.

Om det kontroversiella varumärket The Pirate Bay togs bort ur ekvationen, vilket nyhetsvärde skulle Arboga-fallet haft? Den olyckliga uppståndelse som uppstått i mötet mellan TPB och etablerade media - den uppståndelse som varit central för spridningen - kommer förhoppningsvis inte vara med oss mycket längre till.

För det tredje bör vi fundera på hur den etablerade pressen skall förhålla sig till att liknande material finns tillgängligt. Pär-Arne Jigenius diskuterade i Debatts eftersnack att man kan skönja en viss dubbelmoral hos kvällspressen. Har inte även de bidragit till att underminera offentlighetsprincipen?

Den epidemiska spridningen av känsligt material förutsätter inte bara att det blir tillgängligt på nätet; den förutsätter att någon investerar i att skapa uppmärksamhet kring materialet.

"Offentlighetsprincipen 2.0" måste alltså byggas utifrån en slogan från "Web 1.0", myntad under det sena nittiotalets IT-bubbla: I informationssamhället är det uppmärksamheten, inte materialet, som är den knappa resursen.

Mediebolagens ekonomer började agera utifrån detta diktum redan för tio år sedan. Kanske kan publicisterna lära sig något från räknenissarna?

Karl Palmås
Civilingenjör och doktor i sociologi
Handelshögskolan vid Göteborgs universitet

• Tweet