Grön ungdom och dess företrädare har helt klart ett problem med att inte tydligt kunna ta avstånd från våldet, skriver Tomas Melin. Foto: Johan Nilsson / SCANPIX

Tomas Melin: Ta avstånd från våldet, Grön Ungdom

I mitten av 2007 reste Grön ungdoms dåvarande språkrör Alexander Chamberland och Ellinor Scheffer iväg till Rostock, Tyskland. De var på en sorts Europaturné, på väg till G8-mötet som hölls i den tyska staden. Innan avfärd skickade de ett pressmeddelande där de, likt barn på julafton eller regeringen i FRA-lokalerna, nästan fnittrande redogjorde för att de mycket väl kunde bli gripna under turnén.

Nog för att det var sant. Med eller utan olagligheter från språkrörens sida fanns det stor risk för gripande av de två. I det unga gröna pressmeddelandet uppgav språkrören själva 100 000 deltagare på motdemonstrationerna mot toppmötet, även om siffran till slut blev något mindre. Antalet poliser beräknades till drygt 16000.

Vid tillfället skrev jag en artikel, på min egen blogg, om att Grön ungdom legitimerar våldet. Min poäng då var att det är omöjligt för en polisskara så kraftigt övermannad att på ett rättssäkert sätt hantera alla demonstranter. Resultatet blir ett självklart fokus på att skydda staden och dess invånare, snarare än skydda fredliga demonstranter.

Djävulen sitter i antalet. Det fåtal personer som på demonstrationer våldför sig på värdstaden skulle aldrig kunna genomföra sitt vidriga värv om inte det stora antalet fredliga demonstranter också fanns där. Några demonstranter som tydligt är ute för att förstöra kan polisen lätt hantera, flera tusen demonstranter där det är oklart vilka som är fredliga och vilka som är militanta är mer svårhanterligt.

Jag förvånades över reaktionerna på "Grön Ungdom legitimerar våldet". Förutom mycket starka reaktioner från de dåvarande språkrören fick jag också ganska oförsonliga och, som jag upplevde det, defensiva svar från de två personer som ett halvår senare skulle väljas till Alexanders och Ellinors efterträdare som språkrör.

Jag förvånades då över oviljan att se sin egen del i våldets premisser, likväl som oviljan att diskutera frågan sakligt istället för på känslomässig grund. På samma sätt förvånas jag nu, efter European Social Forum och Reclaim the Streets-festen om hur ryggmärgsreflexen är att skåpa ut medierna, polisen och kritiker, och därmed återigen försvara och förminska våldet.

Alexander Chamberlands förminskande kommentar om våldets omfattning är en del av detta. På sin blogg refererar Alexander till våldet på Reclaim som "den minimala skadegörelsen". Våldet är inte viktigt, enligt Alexander, eftersom det var "minimalt". Vi kan väl gissa att ägaren av den uppbrunna bilen, eller den SEB-personal som kom till en kvaddad arbetsplats morgonen därefter, inte hade beskrivit det likadant.

Ett annat populärt grepp är att skylla våldet på polisen. Alex Lindskog, språkrör för Grön ungdom Skåne, beskriver Reclaim-"festen" i Malmö på sin blogg som att polisens blotta närvaro provocerade fram de flaskor och den sten som regnade över poliserna.

Våldet mot polisen är att förklara, enligt Grön ungdoms företrädare, genom polisens närvaro. Det är fantastisk retorik, varför lägga skulden på våldsverkarna när man kan lägga skulden på polisen?

Samma personer skulle aldrig beskriva huliganvåld på samma sätt; att det provocerades fram av de närvarande poliserna eller andra vakter.

Jämförelsen mellan fotbollshuliganer och demonstrationshuliganer är relevant. För idrottslig huliganism är det självklart att den lilla skarans våldshandlingar innebär mer polisnärvaro och större restriktioner för alla fotbollsälskare. Detsamma gäller för arrangemang med politiska förtecken.

Är det stora folksamlingar så innebär det stor risk för våld. Är det stor risk för våld kräver det stor polisnärvaro. Samma enkla ekvationer för fotbollsderbyn likväl som för illegala demonstrationer i Malmö. Den som inte kan hantera detta, utan blir provocerad av närvaron av uniformerad polis, bör inte gå dit.

Jag förvånas över det faktum att dessa självklara slutsatser inte dras av mina partikamrater. För där har vi en faktisk skillnad mellan fotbollens värld och politikens dito.

I fotbollens värld ser man problemen som problem, och arbetar tillsammans med polisen för att möta det med hårdare tag och självsanering. Idrottens kommentatorer, på sportsidorna exempelvis, försöker inte bortförklara huliganismen eller förminska deras eventuella våld.

Istället är det raka fördömanden som gäller i nästan samtliga fall. Hårda ord och uppmaningar till alla fotbollsälskare att agera för att få stopp för det.

Samma sak ser vi inte i politikens värld. Tvärtom. Alexander Chamberland är till och med upprörd över att medierna skildrar de våldsamma händelserna. Som om det är något vi borde blunda för.

Var är de starka apellerna mot våldet? Var är diskussionen om lösningar? Var är löftet om att arbeta internt för att få bort våldsverkarna?

Grön ungdom och dess företrädare har helt klart ett problem med att inte tydligt kunna ta avstånd från våldet och våldsverkarna. Läpparna påstår en sak, men agerande och retorik säger något annat. Grön Ungdom har inte ens, såvitt jag kan se, på sin hemsida kommenterat händelserna i Malmö förra helgen.

Det kanske är lika bra. jag vet inte om jag orkar med fler bortförklaringar.

Tomas Melin
Ledamot av Grön Ungdoms förbundsstyrelse 2002-2005

• Tweet