Problemet är att de utpräglat liberala förtecknen förnekas och att denna "nya" feminism anses ligga bortom höger och vänster, skriver Kristina Lindquist.

Kristina Lindquist: Östergrens feministantologi är tveklöst liberal

Petra Östergren lanserar i ett inlägg på SVT Opinion sin nya bok F-ordet - mot en ny feminism, som ska vitalisera det feministiska samtalet och utmana de "rättrogna" feminister som inte låter "oliktänkande" komma till tals.

Det är inte första gången Östergren utmålar sig själv som en underdog som går till storms mot ett diffust feministetablissemang där alla tycker likadant och krossar den som vågar nyansera bilden.

Vad som inte framgår av hennes inlägg är var dessa "rättrogna" feminister egentligen finns. Sitter de kanske i regeringen, där inte ens jämställdhetsministern kallar sig feminist?

Finns de på de stora tidningarnas ledarsidor, där borgerliga skribenter uppmanar kvinnor att "sluta gnälla" (DN) eller "avfärdar idisslandet om könsorättvisor som humbug" (SvD)?

Ingen skulle vara gladare än jag om det verkligen fanns en kraftfull och samlad feministisk rörelse i dagens Sverige, men det är knappast så det ser ut. Snarare ser vi spridda skaror av feminister som harvar på utifrån relativt disparata analyser av samhället, makten och lösningen.

Men visst är Östergrens självpåtagna underifrånperspektiv retoriskt effektivt. Greppet är klassiskt och vi känner det från mediernas bild av de stora stygga facken mot den stackars småföretagaren som bara vill driva sin salladsbar utan att tänka på trista kollektivavtal.

Att de "rättrogna" feministerna, vilka de nu är, knappast har något generellt överläge i dagens Sverige spelar mindre roll. Och notera gärna att en majoritet av antologins tretton "oliktänkande" skribenter i sitt vanliga yrkesliv har tillgång till betydande mediala och/eller akademiska plattformar.

Då inlägget på SVT Opinion mest är en kort marknadsföring för F-ordet var det i söndags läge för den intresserade att bege sig till ett seminarium på ABF-huset i Stockholm, där flera av skribenterna deltog. Och det som står klart är att denna nya feminism är en individualistisk och ganska historielös historia.

För oavsett om de medverkande tillhör Sveriges mer namnkunniga högerprofiler (som Timbros Maria Rankka eller SvD:s Maria Abrahamsson) eller står utan explicit politisk etikett, rör vi oss tveklöst på liberal mark ? fri från strukturell maktanalys, kollektiva lösningar eller tankar om organisering. Och gott så!

Diskussionerna, som rör sig mellan våldtäkt, rätt, sex och pengar är stundtals oerhört intressanta och manar definitivt till läsning. Problemet är att de utpräglat liberala förtecknen förnekas och att denna "nya" feminism anses ligga bortom höger och vänster.

Anspråket är inte att utifrån en egen ideologisk position utmana en annan ideologisk position, utan att föra feminismen till ett slags högre utvecklingssteg där man till skillnad från de trångsynta sektfeministerna vågar se verkligheten som den "är".

Riktigt oroande blir det när redaktör Östergren i slutet av sin artikel presenterar skribenten Anna Ekelunds medverkan i SVT Debatt och undrar om "tiden är mogen för hennes nya tankar".

De inte särskilt nya tankarna är delvis att kvinnor gör abort för sin egen skull och inte ska hymla med det. Ekelund vill inte förbjuda abort, men hon verkar gärna vilja skuldbelägga kvinnor genom att tvärsäkert hävda att aborten per definition är ett känslomässigt svårt beslut, vilket dock är fullständigt tabu att tala om.

Den som ändå vågar problematisera ämnet bör vänta sig offentlig lynchning. Anna Ekelund får gärna visa mig en enda populärkulturell skildring av en okomplicerad och vardaglig abort - för jag kan väl inte vara den enda som matats med propaganda om det svåra abortbeslutet, det absoluta behovet av kuratorshjälp och den livslånga tomheten?

Det finns ingenting nytt i att ifrågasätta hur kvinnor använder sin aborträtt, utom möjligen att kalla det feminism.

Kristina Lindquist
Journalist på tidningen Arbetaren

• Tweet