Jämställdhetsminister kallar sig inte för feminist. Jag menar att detta kanske inte spelar så stor roll när den som ytterst fördelar pengarna till politiken gör det skriver Petra Östergren. Foto Jonas Ekströmer / SCANPIX

Petra Östergren: Smal kritik mot bred feminism

I förra veckan skrev Kristina Lindqvist ett inlägg på SVT Opinion där hon kritiserar mig och antologin "F-ordet. Mot en ny feminism." Vad hon anklagar mig för i sak förstår jag inte riktigt, resonemanget är luddigt.

Men nöjd är hon inte. Det är också uppenbart att hon inte verkar kunna skilja mellan olika typer av diskursiva samtal och förstå vilka det är jag kritiserar och vill påverka.

I vilket fall är den mångfaldsfeminism jag förespråkar uppenbarligen inte den slags feminism hon tycker är bra. Vilket är precis en av mina poänger.

Jag menar att i det offentliga och mediala feminist-Sverige rådde under en tid koncensus på vilken typ av feminism som var rätt och vilken som var fel (Lindqvists egna texter och attityd är exempel på detta). Sedan kom en motreaktion bland annat manifesterad i dokumentären Könskrig och mediernas bevakning av Feministiskt Initiativ.

Efter detta uppstod ett slags vakuum där ingen längre ville kalla sig för feminist. Det var bland annat för att försöka råda bot på detta som jag gjorde antologin "F-ordet".

Jag betraktar mig alltså inte alls som underhund. Däremot tillhör de feministiska teorier och perspektiv jag framfört i boken "Porr, horor och feminister" definitivt de minst representerade i den allmänna feministiska debatten och svenska jämställdhetspolitiken.

Det är framförallt denna diskurs och dess företrädare jag försöker påverka att bli mer öppen, inkluderande och rättvis. Och ja, både diskurs och företrädare finns på allra högsta politisk nivå. I senast nämnda bok finns gott om exempel på detta.

Lindqvist håller dock inte med detta och tar som exempel att nuvarande jämställdhetsminister inte kallar sig feminist. Jag menar att detta kanske inte spelar så stor roll när den som ytterst fördelar pengarna till politiken gör det.

Vad gäller antologin "F-ordet" påstår Lindqvist bland annat att där finns ingen strukturell maktanalys, att skribenterna är historielösa och så refererar hon felaktigt Anna Ekelunds teser. Jag vill påstå att Kristina Lindqvist inte läst boken. När hon gjort det kan vi diskutera huruvida och på vilka sätt som texterna är "liberala", vilket är en annan anklagelse hon för fram.

Den stora skillnaden tror jag ligger i våra visioner. Där Lindqvist vill samla en kraftfull feministisk rörelse vill jag hellre stärka de "spridda skaror av feminister som harvar på utifrån relativt disparata analyser av samhället, makten och lösningen" som hon själv identifierar.

"F-ordet" är ett av många sätt att göra det på.

Petra Östergren
Redaktör för antologin "F-ordet. Mot en ny feminism."

• Tweet