För oss som sett europasamarbetet från insidan står det utom allt tvivel att ett nytt ramverk måste komma på plats, skriver Olle Schmidt. Foto: AP Photo/Armando Franca/Scanpix

Olle Schmidt: Dags att diskutera Lissabon

Det är ingen överdrift att påstå att Lissabonfördragets tillblivelse var en historisk bedrift. För oss Europavänner var det en härlig tid.

Kritikerna hade tystats. Europa hade åter samlats - det franska och holländska avslaget av konstitutionen blev hanterligt. Så kom nästa stjärnsmäll, när Irland satte stopp för den process som tycktes omöjlig att förhindra.

Än en gång kraxade olyckskorparna om sönderfall och oenighet. Och än en gång har Europa gjort en storstilad come back.

Irländarnas nej har av somliga tagits som intäkt för att helt skrota planerna på ett nytt fördrag. Jag tror att det vore mycket olyckligt. För oss som sett europasamarbetet från insidan står det utom allt tvivel att ett nytt ramverk måste komma på plats.

Visst går skutan att segla, men inte är den lättmanövrerad. Erkänner man att Europa behöver sin union, men också att den måste moderniseras har man all anledning att hoppas på riksdagens ja.

Själv tillhör jag den minoritet som hade önskat en folkomröstning i frågan och då inte bara om reformfördraget - utan också om den gemensamma valutan. Men jag har all respekt för regeringens hållning i frågan och ser fram emot en bra debatt när frågan nu ska behandlas av de folkvalda.

För den som tvivlar kan jag på en gång slå fast att det nya Lissobonfördraget har mitt fullhjärtade stöd.

Grundförslaget är i sin helhet sunt. Beslutsprocessen klargörs och förenklas, parlamentet - som EU:s enda direkt folkvalda institution - får betydligt mer att säga till om. Nationella parlament, som riksdagen, får nya möjligheter att stoppa eller hindra lagstiftning som vi anser skadlig.

Känsliga symboler för överstatlighet som flagga och nationalhymn är borttagna. Europaparlamentet fördubblar det antal politiska områden där vi har medbestämmanderätt, en sensationell förstärkning av EU:s demokratiska legitimitet.

Områden som hittills kunnat blockeras av enskilda medlemsstater öppnas upp för en samlad bedömning med hela Europas intressen i förgrunden (läs: jordbrukspolitiken).

För den krympande skara som inte vill att Sverige ska vara en del av den europeiska familjen återfinns för första gången en utträdesklausul.

Georgien och den pågående ekonomiska krisen illustrerar också med all önskvärd tydlighet att EU idag fungerar när det verkligen krävs. Skillnaden är att man med det nya fördraget skulle skapa en union med mer auktoritet och handlingskraft, med eller utan ett franskt ordförandeskap, med eller utan akuta kriser.

Att irländarna röstat sig till ett förminskat inflytande i EU behöver inte innebära att Sverige måste göra detsamma.

Givetvis ska vi visa respekt för de röster som lagts, men det kan inte betyda att de övriga 26 medlemsländernas uppfattning blir betydelselös. Irlands politiker får ta sig en rejäl funderare på vad man egentligen vill med sitt medlemskap, men att låta en dryg miljon röster stoppa utvecklingen för nästan en halv miljard kan inte vara rimligt.

Ett nej till fördraget kan inte tolkas på annat sätt än att landet i fråga vill ompröva hela medlemskapet. Det gäller förstås också Sverige.

Nu är jag inte så oroad för att detta ska ske hos oss. En majoritet av svenskarna uppskattar samarbete nationer emellan och stödet för EU har på senare år, inte minst sedan vår duktiga Europaminister Cecilia Malmström tillträdde, ökat markant.

Tror man på EU och på den regeringsdeklaration som satte Sverige "i EU:s kärna" har man all anledning att vilja se ett ja till Lissabonfördraget.

Olle Schmidt (fp)
Europaparlamentariker