Vi frågar oss hur 54 ledamöter kunde frånvara under mandatperiodens viktigaste omröstning, skriver Ulf Öberg och Gunnar Persson. Foto: Scanpix

Ulf Öberg/Gunnar Persson: 54 ledamöter skolkade från Lissabonomröstningen

Med 249 röster mot 45 beslutade riksdagen den 20 november år 2008 att Lissabonfördraget inte skulle godkännas på samma sätt som för stiftande av grundlag, dvs. med två riksdagsbeslut med mellanliggande riksdagsval.

En riksdagsledamot avstod och 54 ledamöter var frånvarande.

Därefter beslutade riksdagen med 243 röster mot 39 att godkänna Lissabonfördraget. 13 riksdagsledamöter avstod och 54 ledamöter var fortfarande frånvarande.

Enligt vår uppfattning strider dessa beslut mot principen att all offentlig makt i Sverige utgår från folket enligt 1 kap. 1 § regeringsformen, samt mot förfarandet för grundlagsändringar i 8 kap. 15 § i regeringsformen.

Ratifikationen och det eventuella ikraftträdandet av Lissabonfördraget kommer nämligen att innebära en grundlagsändring, eftersom ett flertal bestämmelser i våra grundlagar då inte längre gäller.

Den mest grundläggande principen för vår författning är att den sittande riksdagen inte på egen hand har makt att ändra grundlagarna. Den frågan är underställd folket vid valdagen, vid behov efter en beslutande folkomröstning.

Vår fråga är hur 54 av riksdagens ledamöter kunde vara frånvarande från denna mandatperiods viktigaste omröstning. De beslutsformer som tillämpades enligt 2 kap. 12 § 3 stycket och 10 kap. 5 § regeringsformen krävde nämligen kvalificerade majoriteter av fem sjättedelar respektive tre fjärdedelar av de röstande.

Hur kunde riksdagens andre vice talman, Birgitta Sellén (c), f.d. talmannen och före detta statsrådet Björn von Sydow (s), konstitutionsutskottets ordförande Berit Andnor (s) och vice ordföranden i utrikesutskottet Urban Ahlin (s) underlåta att delta i omröstningen i dessa grundläggande konstitutionella frågor?

Hur kunde partiledaren Lars Ohly (v) och folkpartiets rättspolitiske talman Johan Pehrson - tillika ledamot i justitieutskottet och i utrikesnämnden - vara frånvarande från denna omröstning?

Hur motiverar de före detta statsråden Pär Nuder (s) och Ibrahim Baylan (s) att de inte har givit sin röst till känna i dessa frågor?

Kan KU-ledamöterna Cecilia Wigström (fp) och Yilmaz Kerimo (s) förklara varför de inte var närvarande i torsdags?

Har arbetsmarknadsutskottets ledamöter Eva Flyborg (fp), Luciano Astudillo (s), Lars Lilja (s), Désirée Pethrus Engström (kd) och Annika Qarlsson (c) samt ledamoten i EU-nämnden Sofia Arkelsten (m) någon bra motivering till varför de uteblev?

Fanns det något skäl till att ledamoten i utrikesutskottet Bodil Ceballos (mp), kvittningsmannen Ingemar Vänerlöv (kd), suppleanten i konstitutionsutskottet Rossana Dinamarca (v) och övriga trettiofem av platsskäl ej namngivna ledamöter skolkade från omröstningen, och därmed avgjorde såväl grundlagarnas som Lissabonfördragets öde?

Hur ska vi väljare kunna utkräva politiskt ansvar av dem vid nästa riksdagsval, när de har vägrat att bokföra sina röster i kammaren i dessa konstitutionella frågor?

Härmed fortsätter den närmast surrealistiska politiska och konstitutionella mardrömmen om Lissabonfördraget.

Misstanken gror om att huvudparten av de 54 frånvarande riksdagsledamöterna hemförlovades av sina respektive partiledningar, för att säkerställa att kammaren skulle uppnå de kvalificerade majoriteter som krävdes för att riksdagen skulle kunna godkänna Lissabonfördraget den 20 november 2008 med ett beslut.

Enligt uppgift i Aktuellt i politikens nätupplaga var många ledamöter utkvittade, och oron spred sig inför voteringen att majoriteten var för få för att säkra fem sjättedelars majoritet.

Men någon kvittning var över huvud taget aldrig aktuell, eftersom alla röster inte väger lika tungt vid tillämpningen av de aktuella bestämmelserna med kvalificerade majoritetsförfaranden.

Eller kvittade man en mot tre riksdagsledamöter, eller en mot fem?

Vad kan vi göra för att få ett slut på den soppa som regeringen och en majoritet av kammarens ledamöter har försatt Sverige i?

Situationen är allvarlig, tilltron till våra institutioner står på spel och mörka krafter försöker slå mynt av detta konstitutionella haveri.

Paradoxalt nog vore det bästa att regeringen går vidare och snarast fattar ett regeringsbeslut om att ratificera Lissabonfördraget.

Även om det främst är medborgarnas rösträtt som har åsidosatts genom att förfarandet för grundlagsändringar inte har tillämpats, går det inte heller att utesluta att Lissabonfördraget, och den maktöverföring som därmed sker, även kan innebära inskränkningar i våra civila rättigheter och skyldigheter.

I vart fall anser uppenbarligen 39 av riksdagens ledamöter att så kan bli fallet. EG-domstolens dom om det bristande rättighetsskyddet vid frysningen av stiftelsen Al-Barakaats tillgångar ger för övrigt ett entydigt svar på frågan.

Regeringens ratifikationsbeslut bör därför prövas enligt lagen (2006:304) om rättsprövning av vissa regeringsbeslut.

Regeringsrätten kan då bestämma att ratifikationsbeslutet tills vidare inte skall gälla, vilket vore rimligt med hänsyn till att Tysklands förbundspresident, på begäran av den tyska författningsdomstolen, redan har beslutat att inte ratificera fördraget, i avvaktan på författningsdomstolens prövning.

Skulle Regeringsrätten finna att riksdagens ledamöter har brutit mot regeringsformen, bör regeringen och talmannen dra de nödvändiga konstitutionella konsekvenserna därav.

Skulle Regeringsrätten däremot komma till slutsatsen att riksdagens hantering av Lissabonfördraget var helt förenlig med våra grundlagar, bör regeringen omedelbart ge nya direktiv till grundlagsutredningen för att förhindra att denna situation kan uppstå på nytt.

Hur vi EU-förespråkare ska lyckas lappa ihop medborgarnas förtroende för den demokratiska processen i samband med framtida fördragsändringar får vi fundera på en annan gång.

Ulf Öberg, advokat
Gunnar Persson, juris doktor