Riksdagsledamöterna tar av allt att döma inte sitt förtroendeuppdrag på allvar. Detta måste få konstitutionella konsekvenser, skriver Ulf Öberg och Gunnar Persson idag. Foto: Scanpix.

Öberg/Persson: Riksdagsledamöternas antal måste minska

I princip råder det närvaroplikt i riksdagen tre dagar i veckan, utom då kammaren tar uppehåll under sommaren, julen och påsken och var fjärde sammanträdesfri vecka. Endast de ledamöter som har ett giltigt skäl får vara frånvarande.

Av riksdagens hemsida framgår att giltiga skäl exempelvis är sjukdom eller uppdrag i Förenta nationerna (FN). För att FN-uppdrag och influensaepidemier inte ska påverka maktbalansen i riksdagen, har partierna kommit överens om ett kvittningssystem. En ledamot kan kvittas ut genom att en ledamot från det motsatta blocket avstår från att närvara vid omröstningen.

Det borde vid det här laget stå klart för envar att riksdagsledamöternas kvittningssystem håller på att undergräva tilltron till vår demokrati. Kvittningsförfarandet missbrukas systematisk av våra folkvalda, för att de ska slippa redovisa sin uppfattning i kontroversiella frågor.

När 54 ledamöter skolkat från mandatperiodens konstitutionellt sett viktigaste omröstningar om Lissabonfördraget, och ytterligare 67 ledamöter var frånvarande vid riksdagens beslut om FRA-lagen, är det inget mindre än medborgarnas förtroende för den institution som förutsätts representera dem som står på spel.

Av några av de frånvarande riksdagsledamöternas snarstuckna reaktion att döma, är det uppenbart att vi trampat på en hel del ömma tår i denna fråga. Vad vet vi dagsläget?

Riksdagsledamoten och tillika partiledaren Lars Ohly (v) befann sig tillsammans med en delegation från Vänsterpartiet i Kurdistan/Norra Irak. Riksdagsledamoten Bodil Ceballos (mp), tillika föreslagen kandidat till Europaparlamentet, förmodar vi var på väg till de katalanska grönas kongress, som började på fredagen den 21 november i Barcelona.

Riksdagsledamoten Rossana Dinamarca (v) föredrog att delta i en direktsänd TV-debatt i SVT Skolfront med riksdagsledamoten Mats Gerdau (m) om skriftliga omdömen i skolan. Eftersom Gerdau, till skillnad från Dinamarca, var åter i kammaren vid riksdagens voteringar senare på kvällen, är Dinamarca svaret skyldigt hur hon på allvar kan hävda att hon hade "giltig frånvaro".

Hur ska Rossana Dinamarca och övriga frånvarande ledamöter med någon som helst bibehållen trovärdighet kunna tala om problemet med skolk i skolan i framtiden, när de själva skolkar från det finaste och viktigaste förtroendeuppdrag som finns - att företräda sina väljare?

Riksdagsledamoten Luciano Astudillo (s) besökte Broby Struts, västra Sveriges största strutsfarm.

Riksdagsledamoten Sofia Arkelsten (m) "representerade Sveriges riksdag" i en debatt i Sao Paolo på intet mindre än "en mycket officiell inbjudan av den brasilianska regeringen".

Till sitt försvar framhåller hon sin motion om att riksdagen bör undersöka möjligheten att genomföra omröstningar på ett ännu modernare sätt, helt elektroniskt via nätet, eftersom "det är både rätt och bra att riksdagsledamöter inte tillbringar för mycket tid inne i riksdagshusen utan hellre är ute bland väljarna".

Detta trots sammanträdesfria dagar och veckor, fasta voteringstider, och att det uppenbarligen endast är i undantagsfall som omröstningarna är schemalagda till efter debattens slut.

Riksdagsledamoten Desirée Pethrus Engström (kd) hävdar giltigt skäl för sin frånvaro, eftersom hon tillsammans med en icke namngiven socialdemokratisk riksdagsledamot från arbetsmarknadsutskottet deltog i en konferens om jämställdhet i Haag som Sveriges ambassad och parlamentet i Nederländerna höll tillsammans.

Av programmet att döma stod riksdagsledamöterna inte upptagna på talarlistan. Desirée Pethrus Engström försöker dock, liksom Rossana Dinamarca, lägga ansvaret för sin frånvaro på sin gruppledare respektive kvittningsman.

Riksdagsledamoten Catharina Bråkenhielm (s) valde istället att träffa 300 pensionärer på PROs höstmöte i Bohuslän. Av hennes e-postkorrespondens med en nyfiken medborgare att döma, verkar Catharina Bråkenhielm inte ha förstått den fulla innebörden av sitt förtroendeuppdrag.

Riksdagsledamoten Cecilia Wikström (fp) i Uppsala åkte till Luleå och Skellefteå, där hon tillsammans deckardrottningen Åsa Larsson valdes in i Norrbottensakademien.

Alla som någon gång har skolkat från skolan vet vikten av att i efterhand kunna komma med en någorlunda trovärdig bortförklaring. Med mindre än att någon av de ovanstående riksdagsledamöterna har agerat på uppdrag av FN, har vi mycket svårt att se att de inför sina väljare har redovisat giltiga skäl för sin frånvaro.

Vi väntar fortfarande på upplysningar om var de resterande 45 av de 54 frånvarande riksdagsledamöterna befann sig, och undrar vad de hade för skäl att inte närvara vid riksdagens omröstningar om Lissabonfördraget den 20 november 2008.

Mer allvarligt är att riksdagsledamöterna Lars Ohly, Rossana Dinamarca och Bodil Ceballos fortfarande inte har insett vikten av sina egna röster vid tillämpningen av beslutsförfarandena i 2 kap. 12 § 3 st respektive 10 kap. 5 § regeringsformen, och att någon kvittning över huvud taget inte var möjlig under de aktuella beslutsformerna.

Det är inte fråga om några vanliga omröstningar, där en nej-röst kan kvittas mot en ja-röst.

Istället har en röst för återförvisning av ärendet till konstitutionsutskottet, respektive en nej-röst till Lissabonfördraget, krävt fem respektive tre ja-röster för ett omedelbart godkännande av Lissabonfördraget den 20 november 2008.

Det är detta som är själva poängen med minoritetsskyddet, när grundlagen ställer upp krav om kvalificerade majoriteter (5/6 respektive 3/4 av de röstande) vid omröstningar i avgörande konstitutionella frågor. Minoriteten ges i dessa fall en starkare röst än den annars har.

Riksdagsledamöternas inbördes kvittningssystem saknar uttryckligt stöd i vår författning. Det kan inte användas i de fall där det krävs kvalificerade majoriteter av de röstande, med mindre än om man på förhand vet vilken uppfattning de utkvittade ledamöterna skulle ha haft vid en omröstning.

Eftersom riksdagen under kvällen den 20 november 2008 använde sig av tre olika omröstningsformer, måste tre olika kvittningslistor ha upprättats, där de frånvarande ledamöternas inställning i respektive omröstning finns uppställda.

Det är inte möjligt att kvitta ledamöter som tänkt lägga ned sin röst mot ledamöter som också de tänkt lägga ned sin röst. Det finns ju i dessa fall helt enkelt ingenting att kvitta vare sig med eller mot.

Så frågan kvarstår: mot vem eller vilka kvittade de 54 frånvarande ledamöterna ut sig från omröstningarna, och hur många nej-sägare fanns det i denna skara?

Det går inte att övervältra ert personliga ansvar för er frånvaro i kammaren på gruppledaren och på partiets kvittningsmän, eller hävda att det inte blev någon skillnad i utfallet, Rossana Dinamarca och Desirée Pethrus Engström.

För att vara kontrafaktisk: låt oss anta att riksdagsledamöterna Dinamarca, Ohly och Ceballos bemödat sig om att närvara vid voteringarna om Lissabonfördraget - och att de övriga sex borgerliga ledamöter som aviserat att de avsåg att bryta mot partilinjen, liksom riksdagsledamoten Sven Bergström (c), följt sitt samvete och röstat för en återförvisning av ärendet till konstitutionsutskottet.

I så fall krävdes det minst 240 ja-röster för att anta Lissabonfördraget, för att köra över en sådan minoritet om 48 riksdagsledamöter.

Inte undra på att partipiskorna ven, och att oron spred sig i partiledningarna och i kammaren på kvällen den 20 november 2008, när marginalen om fem sjättedelar av de röstande i princip hängde på en ytterst skör tråd om högst två eller tre röster.

Att kristdemokraternas kvittningsman Ingemar Vänerlöv valde att vara frånvarande från omröstningarna, trots att han både skrivit skrivit motion i grundlagsfrågan och aviserat i dagspressen att han avsåg att rösta mot partilinjen, säger egentligen allt.

Om ärendet återförvisats till konstitutionsutskottet, hade utskottet kunnat kräva en mer ingående lagrådsgranskning av Lissabonfördraget, vilket även riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson (m) efterlyste i kammardebatten - innan hon övergav sin principfasta hållning och röstade ja till riksdagens med all sannolikhet grundlagsstridiga godkännande av Lissabonfördraget med ett enkelt beslut.

Sanningen är nämligen den, att ett slappt lagråd (före detta regeringsrådet Rune Lavin, regeringsrådet Nils Dexe och justitierådet Lars Dahllöf) inte har gjort någon självständig granskning av Lissabonfördraget i förhållande till våra grundlagar, vilket Anne-Marie Pålsson mycket riktigt påpekade i kammardebatten.

I stället valde lagrådet att göra till sitt ett tidigare, och med all sannolikhet grundlagsstridigt sammansatt, lagråds (före detta regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist, justitierådet Torgny Håstad och dåvarande regeringsrådet Göran Schäder) kontroversiella yttrande över Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa från år 2005.

Vi har under de senaste åren varit några av riksdagens och folksuveränitetsprincipens främsta förespråkare i den konstitutionella debatten om vårt förhållande till EU.

När riksdagen med ett enkelt beslut söker överlåta en betydande del av sina konstitutionella befogenheter till EU, vilket innebär att vår författning ändras utan att det kommer till uttryck i grundlagstexten, måste det få konstitutionella konsekvenser.

Det i synnerhet som riksdagsledamöterna av allt att döma inte tar sitt förtroendeuppdrag på allvar.

Eftersom flertalet partistrateger dessutom på allvar verkar överväga att avskaffa sina partimedlemmar, för att i stället inrikta sig på att bli renodlade kampanjorganisationer, har vi medborgare inte längre några skäl att värna den ytterst starka konstitutionella ställning som 1974 års författning ger de politiska partierna.

Vi måste återupprätta den egentliga grundtanken i vår författning, nämligen att riksdagens ledamöter är folkets främsta företrädare.

För att återställa förtroendet för en riksdag som är på god väg att upplösa sig själv, borde regeringen snarast ge grundlagsutredningen nya direktiv.

Vi bör minska antalet riksdagsledamöter i riksdagen, införa ett mer renodlat personvalssystem, och höja de kvarvarande, och förhoppningsvis framdeles i kammaren närvarande, riksdagsledamöternas löner.

Vi skulle kunna utnyttja de besparingar som följer av ett minskat antal riksdagsledamöter, till att förse våra folkvalda med en personlig stab av assistenter, för att fungera som folkets motvikt till en alltmer allsmäktig regering och EU-lagstiftare.

I en allvarlig tid då besked om varsel avlöser varandra för vanliga medborgare, finns det ingen anledning att vänta till år 2018 innan vi gör riksdagen smalare och vassare.

Ulf Öberg, advokat
Gunnar Persson, juris doktor

• Tweet