OBS: Personerna på bilden har inget med texten att göra. Foto Jurek Holzer / SvD / SCANPIX

Religiösa friskolor hotar demokratin

Barn far illa i religiösa friskolor! Skolan ska alltid vara en neutral plats! Religion och stat, tro och skolundervisning, måste hållas strikt åtskilda i ett sekulärt demokratiskt samhälle.

Religions- och livsåskådningsfriheten är en självklarhet i en demokrati och just därför ska barn slippa stark påverkan från en speciell lära eller ideologi under den obligatoriska skolgången, som ju är ämnad att garantera objektiv kunskapsförmedling.

På det privata planet kan man som vuxen följa den anda man själv väljer, men skolan ska alltid vara en neutral plats. Där ska alla barn kunna möta olika åsikter och kulturer, som alla underkastas samma kritiska blick och bedöms efter sina konsekvenser för individ och samhälle.

Ingen tro eller livsåskådning bör ha företräde, endast idealen om demokrati och likställdhet mellan alla raser, kön, olika sexuell läggning etcetera ska tillåtas ha en framskjuten plats.

Den skrivna svenska läroplanen är helt utmärkt i sin demokratiska värdegrund. Den är också befriande tydlig i sitt ställningstagande mot religiös indoktrinering: "skolan skall vara icke-konfessionell". Den Europeiska konventionen och föräldrarätten ställer dock till problem i och med att den anses gå före svensk lag. Därmed försvagas barns rättigheter till en objektiv, allsidig och kritisk undervisning om religion och livsåskådning.

Detta är dock en tolkningssak och alla borde i stället lyfta fram Barnkonventionens skrivning om barns rätt till tankefrihet och religionsfrihet.

Det är en märklig feghet om man inte lyckas hävda detta mot föräldrars motvilja att ge sina barn möjligheten att möta andra åsikter än de egna. För varför finns konfessionella skolor? Det är knappast för att kunna ge samma allsidiga och sakliga, vetenskapsbaserade undervisning som i andra skolor.

Det krävs inte mycket fantasi för att inse att glidningar i formuleringar, vinklad historieskrivning, bönestunder och ritualer, samt det blotta faktum att hela miljön av föräldrar, imamer, präster, lärare och barn av troende med samma syn, totalt sett gör det mycket svårt att tillägna sig alternativa uppfattningar än den som dominerar under kanske hela uppväxten.

Barn bör få en chans att slå upp ett fönster mot världen utanför. Hur ska de annars som vuxna kunna fungera väl i en mångfaldigt samhälle, där alla förväntas respektera varandra och tolerera vitt skilda uttryck och livsval? Kan en religiöst segregerad skola ge goda förutsättningar för detta?

Hur uttrycker man sig om jämställdhet, hur behandlar man flickor och pojkar i skolor med starkt konservativa religiösa värderingar hos lärare och huvudmän? Vad säger man i HBTQ-frågor, betraktas alla människor fullt ut som lika mycket värda? Man tillåter sig att tvivla.

Är kontrollen av dessa skolor tillfredsställande? En tidigare sakkunnig på skoldepartementet har till och med tillstått att man inte vågade undersöka och kritisera muslimska skolor av rädsla för att bli anklagade för rasism.

Precis som Abdirisak Waberi, ordförande i Sveriges Islamiska Skolor, försöker skrämma svenskar med rasiststämpel när han saknar argument i sin artikel (30/3). Så mycket för den kontrollen av vårt obligatoriska skolsystem.

Hur ser man på HIV och preventivmedel i katolska skolor? Vad lär sig eleverna om evolutionsteorin i Plymouthbrödernas skola? Hur ser man på krav om intakt mödomshinna och självbestämt sex före äktenskapet eller på förekomsten av barnäktenskap på de Islamiska religiösa friskolorna? Frågorna och farhågorna är många.

Vem kan säkerställa barnens rätt till den kunskapsförmedling och demokratiska fostran, som är själva meningen med en obligatorisk skolgång? Den Islamiska symbolflaggan för kvinnoförtrycket (slöjor) på skolflickor är ytterligare en sak som är svårförenlig med lika syn på könen, eftersom själva den religiösa motiveringen bakom slöjan är att kvinnor ska dölja sig för män - en dubbelt fördomsfull sexism (kvinnor är enbart sexobjekt, män är okontrollerade könsvarelser), djupt olycklig för vårt samhälle att upprätthålla.

Som vuxen kan man välja de kläder man önskar att bära, men det kan få konsekvenser för vilka yrkesbanor som är möjliga. Uniformer är till exempel skapade för att ge ett neutralt och förtroendegivande intryck inför allmänheten av den som ikläder sig rollen. Därför är politiska, sociala, kulturella eller religiösa markeringar direkt olämpliga i sådana sammanhang.

Poliser under sin maktutövning, kan inte vara styrda av något annat än lagen. Deras eventuella tro ska inte kunna störa relationen till medborgarna och är absolut inte något de ska skylta med (oavsett vilka andra eventuella fördelar för integration man kan tro sig vinna med det).

Vi hänvisar Abdirisak Waberi att titta på Evin Rubars dokumentär film om Islamiska skolor "I skolans våld", där man (via dold kamera)i programmet kan se och höra rektorerna för olika Islamiska skolor öppet stödja barnmisshandel, könsstympning och kvinnofientliga könsroller och annat som strider mot både skollagen, socialtjänstlagen, anmälningsplikten och andra allmänna lagar.

Ett rent produktionscenter för hedersrelaterat våld. Evin Rubar verkligen har lyckats på ett skickligt och kirurgiskt sätt genomskåda dubbelmoralen, spelet under bordet och att visa upp hela det stora hyckleriet till beskådning för etablissemang och allmänhet.

Religiösa friskolor är just det som riskerar att leda till splittring i samhället. Om inte barn med kristna, judiska, muslimska och ateistiska föräldrar sitter bredvid och lär känna och respektera varandra redan under skoltiden, när ska de då få tillfälle att göra det? Senare kan det vara för sent.

Det är uppenbart att i stället "vi-och-dom-känslan", främlingskapet inför människor med annan tro och bakgrund, kan komma att dominera. Vi bör alla med samma förtroende kunna skicka våra barn till samma slags skolor, fristående eller kommunala, men aldrig konfessionella till sin inriktning.

Det är då man stärker en allmänmänsklig identitet hos alla barn, utan att de drabbas av varken någon påtvingad religiös eller falsk etnisk tillhörigheter. Alla barn bör få utvecklas till fria och självständiga medborgare.

Sara Mohammad
Ordförande för Glöm aldrig Pela och Fadime Riksföreningen och Styrelseledamot i Humanisterna.
Staffan Gunnarson
Förbundssekreterare i Humanisterna.