FOTO: AP Photo/Fars News Agency, Hamed Malekpour/Scanpix

Stöd den verkliga demokratirörelsen i Iran

Mycket snabbt efter att vallokalerna stängt förkunnade den andlige ledaren i Iran, ayatolla Khamenei, att president Ahmadinejad omvalts. Enbart utifrån detta tidiga utropande av segraren borde allvarliga misstankar om valfusk väckas.

En annan typ av valfusk var de omfattande åtgärder den sittande presidenten vidtog redan före omröstningen i form av utdelning av pengar och olika förmåner för att göra sig populär inom den fattigaste delen av Irans befolkning. Vad det handlade om var ett omfattande röstköp.

Styret ger sig själva beröm för att ha genomfört allmänna val i landet. Problemet är att de inte är demokratiska, eftersom det allt överordnade väktarrådet med ayatolla Khamenei i spetsen fastställer vilka som får ställa upp i valet till presidentposten och till andra ledande församlingar och organ i Iran.

Det borde alltså egentligen vara onödigt med alternativa kandidater till den redan sittande presidenten. Det borde egentligen också vara onödigt med politiska val överhuvudtaget.

Orsakerna till att man ändå genomför val med alternativa kandidater är att man inför omvärlden vill ge sken av att man är en demokrati. Vad det handlar om är ett kosmetiskt knep, med klumpig och illa lagd make-up.

Att det förhåller sig på det viset vet naturligtvis en stor del av den iranska befolkningen. Men det hårda och grymma förtrycket under Ahmadinejad gör att många i desperation griper det tunna halmstrå som den alternativa kandidaten Mousavi idag utgör.

I själva verket utgör han dock inget alternativ. Det är till sist inte han som bestämmer. Det gör väktarrådet och Khamenei. De utgör alltid sista instans.

Det iranska folket har erfarenhet av detta. De valde för tolv år sedan ayatolla Khatami, som framställdes och framstod som liberal och reformvänlig. Men under hans åtta år vid makten hände absolut ingenting.

Inget i regimens politik förändrades. Förtrycket fortsatte. Khatami blev endast en kuliss att uppvisa för omvärlden ? ett falskt, radikalt alibi.

Och Ahmadinejads huvudmotståndare Mousavi är själv islamist och var under Iran-Irakkriget premiärminister på 1980-talet. Det var även han som efter fredsslutet var iblandad i och ansvarig för avrättningen av tusentals politiska fångar.

Hade han vunnit valet nu hade ingenting positivt hänt under den kommande mandatperioden. Han hade hamnat i samma situation som den tidigare presidenten Khatami; ständigt stoppad av väktarrådet och den adlige ledaren.

Med största sannolikhet är han inte ute efter någon djupare förändring av regimens praktik när det gäller brott mot mänskliga rättigheter utan för att stärka sin maktposition.

Varför då dessa omfattande demonstrationer mot att Ahmadinejad valts till president med åtföljande hårda sammanstötningar mellan polisen och demonstranterna?

Var det enbart "reformvänners" besvikelse över att Mousavi inte valdes till president som gav upphov till demonstrationerna - att det smala halmstrået försvann?

Knappast. Visserligen blev kanske en del av hans anhängare rasande över valfusket. Den skaran har demonstrerat mot ett resultat som inte gynnade dem.

Men de som drog ut på gatorna för att demonstrera var i första hand inte Mousavis reformvänner utan människor som inte vill veta av den islamistiska regimen överhuvudtaget. De som protesterar vill se en skilsmässa mellan moskén och staten. De vill ha en verklig demokrati.

Förhåller det sig på det viset handlar det om mer politiskt avancerade grupper i Iran, och inte om islamistiska "reformvänner" eller fattiga och troende människor som är lätta att korrumpera genom röstköp på varsin sida.

Då handlar det om en fiende mycket farligare för de sittande makthavarna än en sådan figur som Mousavi. Och det är den verkliga oppositionen som utgör den stora faran, inte "reformvännerna". Det framgår av hur makten brutaltt slagit ned all verklig rörelse för demokrati, social och ekonomiska rättvisa, samt mänskliga rättigheter såsom de små förstamajdemonstrationer som regimen fullständigt krossat. Sedan har organisatörerna dömts till långa fängelsestraff.

Den har en mer svårhanterig opposition än den "reformvänlige" men politiskt impotente och i praktiken maktlöse Mousavi som president.

Det förfärliga är att den nu sittande regimen under Ahmadinejad bara känner till ett sätt när det gäller att hantera en sådan opposition - ökad förföljelse och brutalare förtryck.

I media i Väst talas det nu mycket enögt om "refomvännerna" och Mousavi-anhängarna som opposition mot Ahmadinejad. Det är kanske inte är så konstigt. Iran har under de senaste dagarna varit helt avskuret från omvärlden.

Det har varit svårt för utländska korrespondenter att få ut några nyheter, Internet har varit praktiskt taget helt blockerat liksom en stor del av landets telefonkontakter med utlandet. Just därför är diskussionen ännu viktigare eftersom rapporteringar av det slag vi sett de senaste dagarna gynnar ett system som framkallar sin egen opposition inom ramen för det tillåtna.

Ett sådant synsätt är ett svek mot all genuin vilja till demokrati, det vill säga den vilja vi ser på gatorna och inte den propaganda iranier kunnat höra Mousavi förkunna i valrörelsen

Ekim Caglar, frilansskribent
Amineh Kakabaveh, riksdagsledamot för Vänsterpartiet