Sören Sanz, vårdchef på Södersjukhuset, är oroad för det ökade våldet bland unga. Foto: Henrik Montgomery / SCANPIX

"Våldet kryper snabbt ned i åldrarna"

Under årets första sex månader har 112 personer anmälts som mördade eller misshandlade till döds i Sverige. Läser man dagstidningarna så verkar det inte ha dämpat ned sig på något sätt.

Även att tonåringar dödar tonåringar som anses så ovanligt verkar ha centrerat sig denna sensommar. En del av de som ingår i statistiken kommer efter polisutredningar konstateras döda pga olyckor, självmord eller genom naturlig död.

Detta till trots betyder det att siffrorna för antalet våldsdödade i Sverige, redovisade av BRÅ, antagligen kommer ligga på > 200 personer i år. Tidigare hade det en nedåtgående trend till och med ned till 100-talet personer, vad har hänt i år?

Varje våldsdödad person har minst fem nära anhöriga och många, många vänner. Dessa siffror är en kall verklighet trots alla goda insatser och förebyggande antivåldsarbete som utförs av mängder av engagerade människor, drabbade människor, människor inom många olika yrkesområden och frivilliga organisationer.

Som vårdchef på Södersjukhusets akutmottagning, initiativtagare till sjukhusets Antivåldsgrupp (som bland annat arbetar förebyggande mot gatuvåld) samt ny ordförande i RAV, Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade, blir jag förskräckt av att läsa de nya siffrorna från BRÅ och läsa den dagliga rapporteringen i dagstidningarna.

RAV fyller en stor lucka av det som samhället och omvärlden inte kan bistå anhöriga och närstående till våldsdödade med. Nämligen frånvaron av erfarenheten att mist någon nära i ett våldsbrott och genomgå hela vägen genom alla både praktiska och emotionella processer, sorgereaktioner, byråkrati både i Sverige och utomlands där övergreppen skett.

Situationerna är hur komplicerade som helst! Familjer där det finns både offer och även gärningsman, där offren fortfarande är saknade, offer som blivit våldsdödade utomlands både där det finns gärningsman/män och där det bara finns misstankar, också där bevis sopas under mattan när brottet skett i annat land och hamnar på det landets icke prioriterade brott, eftersom det handlar om en icke landsfrände.

Ja, situationerna är många och hela tiden kommer flera svåra situationer fram som efterlevande måste stå ut med och där livskvalitén försämras kraftigt.

Här har vi inom RAV en möjlighet att hjälpa till med det stora steget att gå vidare, återskapa livskvalitet i så stor omfattning som är möjligt trots det som hänt. Men också skapa handlingskraft i den mer akuta och svåraktiverade situationen anhöriga befinner sig i.

Förhoppningsvis blir vi, trots det orätta och tragiska livsöde många av oss varit tvungna att genomgå, många, många fler medlemmar och stödmedlemmar som är beredda att ytterligare bidra med kompetens, erfarenheter, gemenskap och medlemskap.

Att hålla debatten vid liv tror jag är ett effektivt sätt att bedriva ett förebyggande arbete. Inte minst när det gäller att bryta attitydstränder som exempelvis att lösa konflikter med hot och våld, eller än värre när det inte ens finns en orsak eller provokation utan enbart kall ondhet som resulterar i att övergrepp från en eller flera människor gentemot andra människor sker.

Debatten kan naturligtvis ske genom såväl statistik men också genom att inte blunda för våldets konsekvenser som genom att opinionsbilda och hitta plattformer för gemenskap och ta fram behov för dem som drabbas.

Under åren 2000 till 2008 kan man se stora förändringar när det gäller gatuvåldsskadade. Framför allt att det krupit ned i åldrarna både när det gäller våldsskadade och gärningsmännen. Före år 2000 redovisade inte Antivåldsgruppen på Södersjukhuset våldsskadade mellan 15 till 18 år därför att den gruppen var så obetydligt liten, bara decimaler, för att plötsligt år 2000 vara 8 procent av samtliga ca 2200 gatuvåldsskadade som inkom till Södersjukhusets akutmottagning.

I senaste undersökningen från Antivåldsgruppen (Storstadsvåld 2) har den summan fördubblats och är nu 16 procent. Den som löper störst risk att utsättas för det så kallade gatuvåldet är en pojke som är mellan 15 och 24 år som våldskadats utomhus på offentlig plats natten mot lördag och söndag mellan klockan 23.00 och 04.00.

Skadorna på våldsskadade är oftare än tidigare enligt våra undersökningar åsamkade av tillhyggen och vapen av olika slag. Det trubbiga våldet som exempelvis sparkar har en dramatisk ökning, från 7 procent år 2000 till 49 procent år 2008 vilket också är en anledning till att skadorna kategoriseras och är grövre samt åsamkas av fler än en gärningsman.

De allra flesta våldsskadade har skador i ansiktet och huvudet, de två kroppsområden som ligger närmast hjärnan. För att visualisera det skadepanoramat brukar jag säga att en 17-åring som har en hjärnblödning är inte friskare än en 70-åring med en stroke. Förutom det allvarliga tillståndet det innebär så är det dessutom den vanligaste dödsorsaken bland våldsskadade av så kallat gatuvåld.

Kunskap om kroppens sårbarhet verkar skrämmande nog vara helt obefintliga både hos gärningsmän och våldsskadade, unga som äldre. Ligger det i skolans ansvarsroll att åtgärda dessa brister?

Många situationer liknar varandra men man slutar aldrig att förvånas och förskräckas över hur många fullkomligt meningslösa bakgrunder det finns som utlöser många våldssituationer. Så drastiskt livet kan förändras på några sekunder både för den drabbade, närstående, arbets- och skolkamrater, flickvänner och deras familjer, med flera. Men också för gärningsmannen/männen och deras närstående.

Vem vågar tänka på vad våld och våldskador kostar samhället förutom allt detta mänskliga lidande? För några helger sedan hade vi 28 våldsskadade på akutmottagningen. Av dem hade 18 huvudskador. Den lägsta behandlingskostnaden låg på drygt 1 424 kronor, den högsta behandlingskostnaden var över 241 000 kronor.

Årets första 5 månader vårdades 178 skallskadade patienter, orsakad av misshandel, på Södersjukhuset. Totalantalet skallskadade av alla orsaker är under samma period drygt 600 patienter vilket motsvarade en behandlingskostnad av 6 797 019 kronor för Södersjukhuset. Då fattas fängelsestraffskostnader för gärningsmännen, förlorad arbetsinkomst för båda och deras anhöriga och andra samhällskostnader.

Konstateras kan att fanns inte våldsskadade överhuvudtaget så skulle vårdgarantier, köer, väntetider inte vara något som helst problem att åtgärda med dagens budgeterade kostnader. Knappast skulle något svenskt sjukhus mer behöva höra ordet sparbeting! Det är en mycket logisk slutsats att dra.

Lika logisk som att varenda kostnad som är en resurssatsning i antivåld är förstås inte en kostnad på lång sikt - enbart en investering.

Inte att förglömma igen, allt mänskligt lidande för både de våldsdrabbade men också för den mycket stora grupp anhöriga och närstående vars liv aldrig mer kommer att bli detsamma. Antagligen har vi också en stor mängd anhöriga och närstående till gärningsmännen som också far mycket illa.

En akutmottagning är en arbetsplats som fungerar mycket som ett känselspröt av hur samhället mår och verkar. En ytterst lämplig plats att mäta saker på samtidigt som det då är viktigt att redovisa dessa resultat. Inte minst för att hålla debatten vid liv, det är för oss ett sätt att förebygga våld.

Det framgår väldigt tydligt hur viktigt det är att arbeta med helheter istället för bara med det som redan hänt. Då först märker man hur det plötsligt spirar fram en meningsfullhet mitt i allt det meningslösa. Det i sig ger en sann och äkta känsla om att vi verkligen hjälper till med att så frön, så att det GODA får en ärlig chans att övervinna det ONDA.

Skulle vi gemensamt kunna sträva efter att visa hur tufft det är att lösa konfrontationer, konflikter genom att tänka till före näven åker i luften skulle mycket gagna både enskilda personer och samhället.

Visst, det kan kosta en slant, men om igen varje krona ger flerdubbelt igen, det är ju enbart logik så varför inte satsa mer långsiktigt på alla goda initiativ som faktiskt redan finns förslag till.

Södersjukhusets Antivåldsgrupp gemensamt med RAV kommer att arbeta vidare i samverkan för att så frön till en sådan attitydförändring. Det kanske tycks naivt att ha sådana mål, men gör man ingenting så blir heller ingenting gjort, även om man inte får uppleva det i ex. min livstid, men kvalitén av människors trygghet och även där trauman redan inträffat får en så bra start som möjligt på sorger och besvär är en hjärtesak som vi som drabbade är beredda att bistå med.

Sen handlar det framledes om makthavare och beslutsfattare är beredda att ta emot den här generöst utsträckta handen med den kompetens vi kan bistå med.

Antivåldsgruppen SÖS och RAV genom
Sören Sanz
Vårdchef och Ordförande

• Tweet