"Vi tar för seriöst på våldtäkter"

Jag har skrivit en del om våldtäkt och varje gång är det massor av män som blir arga. De pratar om fulla kvinnor som ångrar sig, otrogna kvinnor som ångrar sig, risken för att bli oskyldigt dömd.

Jag förstår inte alls den där rädslan. Herrejösses, har ni sett statistiken över hur många åtal som leder till fällande dom? Ni behöver inte oroa er för att åka dit på okynnesanmälningar, jag lovar.

Och det där med att en del tänder på hårdare tag och går igång på att balansera på gränsen, "så hur skall man veta?", det är väl för fan ingen ursäkt. Tvärtom innebär det att man måste vara ännu mer lyhörd.

Såhär enkelt är det: Brukar ni ha sex med brudar som säger och menar "nej" och "men lägg av" och "fast du, jag vill inte" och som sedan bara ligger där helt stelt och stirrar i taket medan ni torrjuckar i dem? Det är våldtäkt i sådana fall. De flesta kanske inte vill kalla det för det, och det skulle bli svårt att bevisa i en domstol, men faktum kvarstår: Det är våldtäkt.

Visst finns det grader i helvetet. Men ytterst handlar det om allas rätt till sin egen kropp och sin egen sexualitet, och därför är det våldtäkt också om offret inte skriker och gråter och slåss, ja även om offret inte blöder och blånar och försvarar sin sexuella heder med sitt liv är det våldtäkt.

Om någon inte vill och man "kör ändå" så är det våldtäkt. Och det här kanske är en billig poäng men jag undrar hur dåliga somliga är i sängen egentligen om de inte ens kan fatta något så grundläggande som att om det inte är uppenbart ömsesidigt så är det inte sex utan våldtäkt.

Jag har överhuvudtaget funderat mycket på hur det kommer sig att folk är så ovilliga att ta seriöst på våldtäkter, och min slutsats är att det - motsägelsefullt nog - helt enkelt beror på att vi tar alldeles för seriöst på våldtäkter.

Det är så stigmatiserat att våldta att vi inte vågar se förövarna bland oss. I våra ögon är våldtäkt ett av de grövsta brott man kan begå mot en annan människa, och därför har vi svårt att ta till oss alla de där fallen som inte är "riktigt ruggiga våldtäkter" (läs: invandrargäng som helt oprovocerat slänger sig över en vanlig, nykter jeanstjej i en skogsdunge).

Odramatiska onsdagsvåldtäkter i tevesoffan gör oss osäkra. Vi vågar inte riktigt säga ordet rakt ut.

Då känns det bättre att prata om fresterskan och slampan, horan. Det är lättare att prata om hur många hon legat med innan och vad hon gjorde och sade och hade på sig just den här kvällen och hur full hon var och hur skamlöst hon flirtade med honom och hur hungrigt hon kysste honom.

Det är lättare att tänka sig att det bara handlade om någon sorts missförstånd och hon-kom-väl-på-efteråt. Det är lättare att tänka så än att tänka att någon är en våldtäktsman, helt enkelt. Jag är inte värre hycklerska än att jag kan medge att jag också åtminstone skulle tänka för mig själv att hon kanske ljuger, hon som säger sig ha blivit våldtagen, ifall en av mina vänner stod anklagad.

Fast det som verkligen skrämmer mig på riktigt är inte att vanligt folk inte fattar, utan tanken på hur många hillegrenska åklagare som sitter runtom i landet och slänger våldtäktsärenden i papperskorgen för att de personligen inte tycker att det är något att ta på allvar.

Jag har full förståelse för att allt inte kan kallas våldtäkt i laglig mening. Jag har full förståelse för att beviskraven är höga. Det är skitsamma. Vi behöver släpa vår vridna, sjuka jävla syn på sex hela vägen in i rättssalen och göra upp med den där gång på gång på gång tills vi lär oss.

Lisa Magnusson
skribent och bloggare

• Tweet