Johan Frick, tankesmedjan Konflikt, svara Jimmie Åkesson:

"När det brinner i förorterna röjs viktiga konfliktmönster i samhället"

Att skriva om förorterna som brinner har inte förrän nu känts framåtsyftande eller meningsfullt. Aldrig att Sverigedemokraterna (SD) ska tillåtas göra billiga poäng av det som nu sker, för att därmed ge assimilationstanken mer muskler.

Det här med brinnande containrar och bilar har nämligen lika lite att göra med etnicitet som förövarnas kulturella bakgrund och arv. Därför är Jimmie Åkessons debattinlägg på SVT Debatt den 7/9 helt missriktat.

Vi har alla sett det på TV, upploppen, bränderna och skadegörelsen. Det är alltsammans vårdslösa uttryck, oförsvarligt och kriminellt. Men det är alltjämt uttryck för något. Att upplopp av den här digniteten enbart sker i socialt utsatta stadsdelar innebär att orsakerna till upploppen måste ha att göra med sociala och ekonomiska maktförhållanden - vilka förövarna är rent personlighetsmässigt eller etniskt spelar alltså ingen roll. Bränderna och upploppen är systemkritik - underifrån.

Men det är en kritik som inte ska förstås som en medveten politisk markering från ungdomarna, vilket många tycks tro att det är. Tvärtom sker det spontant.
Man brukar säga att organiserat våld i toppen skapar spontant våld där nere. Det är ett uttryck som visat sig vara förvånansvärt aktuellt i fallet med de förortsupplopp som vi nu ser runtom i landet, det har visat sig öka förståelsen för det som nu sker.

Något som det däremot talas mycket sällan om, är att det i vårt segregerade land finns två olika sorters förorter. Den ena sortens förort är stigmatiserad och har ett dåligt rykte. Det är den vi traditionellt sett menar när vi diskuterar förorter. Den andra sorten, däremot, är helt fri från utpekanden, fördömanden och förutfattade meningar. Det är också så, att den första sortens förort, den stigmatiserade förorten, hittar vi också ofta i socialt utsatta stadsdelar samtidigt som den andra sortens förort, den klanderfria förorten återfinns i välbärgare områden och vars invånare sällan utgörs av särskilt många invandrare.

När det gäller de rikare förorterna diskuterar man aldrig de problem som finns där i socioekonomiska termer. Det nämns inget om exkludering och diskriminering, även om det på samma sätt som i de stigmatiserade förorterna förekommer problem och kriminalitet som i hög grad har med invånarnas materiella förutsättningar, och därmed maktposition i samhället, att göra.

När det till exempel svindlas miljontals kronor på toppnivå, eller när en landshövding bryter mot lagen men ändå kan bibehålla en stadig inkomst, så ser andra det och frågar sig: "Kan de så kan väl jag?". Oavsett om man svindlar eller kastar sten, så ska förövarna lagföras men jämförelsen är högst relevant.

Det som nu sker resulterar i krigsrubriker och ett ifrågasättande av svensk migrationspolitik, tack vare en dåligt skött debatt. När Skandiacheferna svindlade pengar för ett antal år sedan ursäktades det med människans felbarhet och att "svin finns väl i alla branscher". Men när det brinner i förorterna påtalas omedelbart den starkt ifrågasatta termen "massinvandring" och får skuld för allt. Då mobiliseras den politiska energin till att formulera reformer såsom "språktest" och "svenskkontrakt". Det liksom görs till enbart en integrationsfråga, när det egentligen är så mycket större. Jag skulle säga att det är två sidor av ett och samma mynt vi ser: svindlare i toppen och stenkastare i botten.

Samhället vägrar se det sambandet. Man gör faktiskt tvärtemot vad man borde göra. Men det är en annan fråga. Jag kan åtminstone säga, att om det är något som skulle få mig att reagera så kraftfullt att stenar ska kastas, så vore det i så fall det sätt på vilket den svenska invandringspolitiken är beskaffad. I så fall skulle det ske som en spontan reaktion, inte vara planerat.

Att kasta sten är nämligen inte en del av en politisk strategi. Stenkastning i sig är alltså helt ointressant att debattera, såsom debatten förs i dag. En sådan debatt uttrycker ingenting annat än att vårt samhälle, precis som alla tidigare samhällen, präglas av konflikter mellan människor vilka det alltid kommer att utspela sig betydelsefulla strider om.

När jag säger att bränderna i förorterna är uttryck för något, frågar man mig: "Vad för uttryck? Vad vill ungdomarna säga?". En del skulle nog svara att de unga vill få sagt: "Förstå oss unga, uppmärksamma oss, diskutera oss". Men istället tycker jag att de skriker rakt ut: "Åt helvete med allt". Och när bränderna släckts viskas en sanning om vårt samhälle och det motstånd som alltid kommer att finnas mot det, så länge den rådande ordningen består, den strukturella rasismen.

Vad vi ser här är en kraftfull reaktion underifrån, som riktar sig mot toppen i samhället. Det är en reaktion som kommer sig av försämrade levnadsvillkor i allmänhet samt trakasserier, stigmatisering, hets och förtal i synnerhet. Det är en fråga om makt, inte om etnicitet eller mångkultur.

Antingen vänder vi kinden till och diskuterar detta som vore det ett invandrarproblem, eller så överger vi omedelbart den hårda linjen och inser att här behövs en konkret politisk strategi, som vågar erkänna konflikter i samhället som något grundläggande och faktiskt.

Johan Frick
Tankesmedjan Konflikt