Ali Esbati, frilansskribent och bloggare om SD och FrP:

"Det är inte överraskande att ett väletablerat parti som Frp inte vill förknippas med SD"

Två representanter för det främlingsfientliga norska Fremskrittspartiet (Frp) distanserar sig i en artikel från Sverigedemokraterna. "SD har ingenting att lära av oss", skriver de.

Det är inte särskilt överraskande att ett framgångsrikt och numera väletablerat parti som Frp, som i valet till Stortinget nyligen fick 22,9 procent, inte gärna vill förknippas med ett marginaliserat och ganska misslyckat parti som Sverigedemokraterna.

Frp och SD kommer inte från samma partitradition. Om inte Ny Demokrati hade kollapsat - på grund av en kombination av gott yttre motstånd och inre organisatorisk inkompetens - hade det varit Frp:s svenska systerparti idag.

Medan SD har sina rötter i renodlat rasistiska och nazistiska miljöer, kommer Frp från en högerpopulistisk tradition där skattekverulans och allmänt missnöje med myndigheter har varit bärande. Främlingsfientlighet har visserligen aldrig varit främmande för partiet, men den har skickligt skruvats upp och ned beroende på läget.

Det betyder inte att SD inte har anledning att se upp till Frp. Frp har förskjutit ramarna för den politiska debatten i Norge. I valrörelsen har partiet framfört förslag om massinternering av dokumentlösa asylsökande, och om att sända alla flyktingar i väntan på besked till läger i Afrika.

Partiledaren och statsministerkandidaten Siv Jensen kunde sitta i tv och säga att "det vi nu ser är att Oslo översvämmas av kriminella asylsökare som säljer knark och våldtar tjejer utan anledning". Det är oklart hur det sista ska tolkas, men det är klart att debattläget ligger närmare det SD skulle önska sig, än vad som ännu är fallet i Sverige.

Men det viktigaste med Frp-företrädarnas artikel, är att de fångar en reell rörelse i tiden, när de istället själva associerar sig med traditionella borgerliga partier som danska Venstre, eller Folkpartiet i Sverige.

Fremskrittspartiet är en framgångsrik representant för en ny europeisk höger, som paketerar en politik för långtgående privatiseringar, kraftiga nedskärningar i gemensamma intäkter och osäkra anställningar, i grälla färger: hets mot muslimer, konspirativ asylpanik och rop om hårdare straff.

Fremskrittspartiets program i ekonomiska frågor ligger alltså nära den svenska högeralliansens politik ? eller vad Timbrohögern driver på för. Den politiken blir lätt ett sänke när den nagelfars. Därför är det nyttigt att istället kunna skärpa hetsretoriken, eller iscensätta sig själv - i alla kanaler - som tystad av en självgod, mäktig kulturelit.

Att man kan komma långt med det visar sig i Frp:s väljarframgångar, men också i att mer eller mindre organiserade kapitalintressen börjat välja sig den här typen av nya, "häftigare" favoriter för att säkra sina samhällspositioner: Frp har blivit det dominerande borgerliga partiet i Norge, och fått mer och mer av de pengar som landets rikingar tidigare gett till Moderaternas systerparti Høyre. Och Høyre öppnade inför valet upp för regeringssamverkan med Frp.

Detta är en central tendens i samtida europeisk politik. Den traditionella högern närmar sig den med främlingsfientlighet kryddade högerpopulismen - dess partipolitiska uttryck, men ännu viktigare dess ståndpunkter och retorik.

I Danmark har Dansk folkeparti - som Frp numera vill placera i samma fack som SD - länge utgjort regeringsunderlag för "anständiga" och framgångsrika Venstre. Och framför allt har hela debattklimatet i Danmark förändrats.

När socialdemokraternas förre ledare Poul Nyrup Rasmussen kritiserar det brutala tillslaget mot en kyrka dit utvisningshotade irakiska asylsökare sökt sig, är kommentaren från Venstre, att han vill ge "asyl till en pedofil våldtäktsman". Och medan det närmast finns en besatthet med "de fremmede", fortsätter högern regera, och sakta nedmontera välfärden.

Och i Sverige? Det är visserligen inte ointressant att Fredrik Reinfeldt verkar beredd att regera med SD som en del av sitt parlamentariska underlag. Men det är betydligt viktigare att högeralliansen själva prövar högerpopulistiska grepp.

Kristdemokraternas självpåtagna underdogposition i det senaste, utspelet om "verklighetens folk" (ett begrepp hämtat från Ny Demokrati) som inte får vara i fred för abstrakta konstnärer och mäktiga genuspedagoger, kunde ha skett på direkt ordination från Frp.

Att det flankeras av Timbros medieinstitut, som slår ett slag för hemmafrun och sedan gnäller över "intolerans" från "tyckareliten", kompletterar bilden. Moderaternas medvetet misstänkliggörande utspel om "kontrakt" för "svenska värderingar" kommer som ett brev på posten när den ekonomiska politiken inte direkt gett resultat att hänga i julgranen.

Och det är inte så konstigt att Frp-företrädarna i sin artikel hyllar Nyamko Sabuni för hennes integrationspolitik, när den har byggt på dubiös rapportskrivning och stigmatiserande ryktesspridning.

Det är viktigt att inte stirra sig blind på SD. Det är Alliansen som förstått att den har saker att lära av Frp.

Men det har också vi som önskar möta högerpopulismens framsteg. Som andra liknande partier har Frp kunnat växa när de politiska blocken uppfattats som alltför lika, och viktiga ekonomisk-politiska frågor "avpolitiserats" och lyftats ut från den demokratiska processen.

Att ta klassklyftorna på allvar och erbjuda ett tydligt alternativ till högerns ekonomiska politik är det bästa sättet att möta en allt mer obehaglig höger - också i Sverige.

Ali Esbati
Frilansskribent och bloggare, bosatt i Oslo.

• Tweet