Kenneth Hermele, ekonom på Forum Syd, om tillväxthysterin:

"Fortsatt ekonomisk tillväxt bäddar för fortsatt miljöförstöring"

När den finansiella krisen bröt ut för ett år sedan förväntade jag mig inte att vi så snart skulle återgå till "business as usual" utan att världens politiska ledare faktiskt skulle gripa tillfället att samtidigt angripa den trippelkris vi står inför: klimatkris, fattigdomskris och nu också finanskris.

I det läget borde det ligga nära till hands att försöka kombinera det som måste göras för att rädda ekonomin med det som behöver göras för att rädda klimatet.

Så har det inte blivit, av de biljoner som krisdrabbade länder satsat för att rädda sina egna ekonomier har blott 15 procent gått till områden som kan sägas vara kopplade till miljö- och klimatfrågor, som energieffektivisering, kollektiva trafiklösningar och miljöanpassning av hus och byggnader.

Här ligger Sydkorea i topp, hela 85 procent av det sydkoreanska krispaketet är åtminstone svagt grönfärgat, medan de europeiska länderna ligger på under 10 procent och Sverige på noll. (Inte heller fattigdomskrisen har fått särskilt mycket uppmärksamhet, blott 3 procent av den biljon USD som G20 satsat för att stärka länder i Syd har gått till de minst utvecklade länderna, de fattigaste av de fattigaste).

Det här missade tillfället är ett tecken på att världssamfundet inte är moget att lägga om kursen, att ens försöka förena ekonomisk tillväxt med hållbar utveckling.

Ett annat tecken är att det går dåligt i klimatförhandlingarna, inga bindande utfästelser från Nord (annat än EU om att minska växthusgaserna med 20 procent till 2020; 80 procent är vad som behövs om klimatet ska stabiliseras), inga löften om stora penningflöden från Nord till Kina och Indien för att de inte ska fortsätta att öka sina utsläpp.

Ingenting tyder därför på att tillväxtekonomierna Kina och Indien kommer att slå in på en tillväxtväg som skulle kunna vara "växthusgasneutral".

Här skulle ett ökat bistånd, om det riktades klokt, kunna spela en roll. Fattiga länder behöver "köpas" så att de inte avverkar sina skogar; ny teknik behöver subventioneras för att bli konkurrenskraftig med den gamla fossilbaserade; och fattiga länder behöver stöd så att de kan anpassa sig till de klimatförändringar som ändå till slut kommer att drabba dem hårdast.

Det låter kanske lite som äpplen och päron, men det är realistiskt att se anpassning till klimatförändringar som nödvändigt, den fortsatta ekonomiska tillväxten garanterar fortsatta miljöproblem.

Runt 100 miljarder dollar går ett sådant kalas på, inte så mycket jämfört med de jättestora räddningspaket som trummats ihop under finanskrisen.

Ändå är det att hoppas på för mycket, i krisens efterföljd ser de rika länderna till sina egna behov i första hand, de längtar efter vanlig traditionell tillväxt, vilket inte precis kommer att bidra till att stabilisera klimatet.

Även en ekonom som Nicholas Stern, som gjort sig känd för att förespråka skarpa åtgärder idag för att minska växthusgaserna, vill ha mer tillväxt.

Det är inte riktigt så motsägelsefullt som det låter om ? och det är ett stort "om" - man som Stern tror på tekniska lösningar, som att avskilja koldioxiden från kolkraften och sedan pumpa ner den under jorden för evinnerliga tider.

Det är visserligen en teknik som vi kanske aldrig kommer att få se i verkligheten, och det är därför ett riskabelt kort att bygga sitt hopp på, men traditionella ekonomer menar att ekonomisk tillväxt driver på den tekniska utvecklingen.

Frågan är nu om det är ekonomernas kärlek till tillväxten som är problemet eller om hindren finns på den politiska nivån. Jag tror att nyckeln finns hos politikerna, och här är problemet att kostnaderna för att stabilisera klimatet kommer att drabba oss här och nu, medan vinsterna kommer först långt in i framtiden, vilket gör det synnerligen svårt för kortsynta politiker att fatta de nödvändiga besluten.

Därför känns den sydafrikanske biskopen Desmond Tutus varning för en global apartheid som ganska realistisk, tyvärr, Den rika världen klarar av att anpassa sig till de oundvikliga klimatförändringarna som kommer att komma, samtidigt som de fattiga som drabbas hårdast har minst att sätta emot. Tutu varnar för hopplöshet, ilska och terrorism i klimatkatastrofernas spår. Det är tyvärr ingen osannolik framtidsbild.

Kenneth Hermele, ekonom, verksam vid Forum Syds enhet för globala utvecklingsfrågor.

• Tweet