Johan Ingerö, pr-konsult och debattör, om integritetsdebatten:

"Integritetsvänner får inte bli brottslighetens livvakter"

Medan jag skriver detta pågår debatten om uppdateringarna i FRA-lagen, kallade FRA 2.1, i riksdagens kammare. Ett och ett halvt år har gått sedan frågan först kom att dominera alla nyhetssändningar och löpsedlar.

De absolut värsta integritetshålen i den ursprungliga lagtexten har sedan dess lappats över i någon utsträckning. Viktigast är att den så kallade FRA-shoppen stängs, att den tillåtna lagringstidningen begränsas, att endast tre myndigheter får ta del av eller använda den insamlade informationen och att en domstolsprövning, övervakad av en integritetsombudsman, måste föregå spaningsinsatserna.

Detta är knappast någon storseger för oss FRA-kritiker. Förändringarna satt långt inne, har tragglats i långa förhandlingar, urvattnats av tjänstemän och utgör alldeles säkert ingen garanti för att missbruk inte kommer ske.

Men förbättringar är de likafullt. Mindre uppmärksammad än bloggares och piratpartisters kamp mot den svenska kabelspaningslagen är den skånska länsstyrelsens kamp mot övervakningskameror som redskap mot brott.

Det senaste exemplet är alldeles färskt. Räddningstjänsten i Skåne hade ansökt om att få installera två övervakningskameror i den brandbil som används i Rosengård. Att de bara ansökt om tillstånd för just denna brandbil beror naturligtvis på att de andra fordonen inte har samma skyddsbehov.

Det är i Rosengård som räddningstjänstens personal och utrustning angrips av stenkastande gäng.

Det finns alltså en avgörande skillnad mellan räddningstjänsten i Skåne och upphovsmännen bakom den ursprungliga kabelspaningslagen. Där Sten Tolgfors, Mikael Odenberg och Thomas Bodström helst ville avlyssna allt som kunde avlyssnas, lagra allt som kunde lagras, föredrog de skånska brandmännen att sätta in insatserna där de bevisligen behövdes.

Det var denna mycket begränsade punktinsats, framkallad av faktiska angrepp, som Skånes länsstyrelse valde att stoppa i integritetens namn.

Jag påstår att de flesta av oss som under sommaren 2008 protesterade mot FRA-lagen gjorde det på grund av dess uppenbara brist på urskiljning. De som motsatte sig all signalspaning och underrättelseverksamhet var nog ganska få.

Kruxet var just massavlyssningen, den tydliga om än outtalade uppfattningen att all information i första hand tillhör staten. Att privatliv är något man kan kosta på sig när allt annat är betalt, som det där restaurangbesöket eller insättningen på semesterkontot.

Dessa inslag har tonats ned i den nya lagstiftningen, och därför når protesterna inte samma stormstyrka nu som för ett drygt år sedan. Men samtidigt som FRA-lagen blivit mer balanserad saknas motsvarande balans på våra gator och torg. När den skånska räddningstjänsten ber att få installera kameror i ett fordon är det knappast för nöjes skull.

Det handlar om att skydda personalen, och i förlängningen de som behöver räddningstjänstens insatser, från kriminella gäng. Ändå säger den skånska länsstyrelsen nej. På just den här punkten behöver integritetsskyddet uppenbarligen urvattnas, på samma sätt som FRA:s integritetskränkning nu har urvattnats.

Det finns ett antal integritetskränkningar som snart sagt alla accepterar. Dit hör att den som begår vissa brott grips och fängslas och att staten granskar våra inkomster för att kunna ta ut en viss andel i skatt. Personligen tror jag att en majoritet skulle acceptera att brandbilar som regelmässigt utsatts för stenkastning skyddas med kameror. Däremot tror jag inte på motsvarande acceptans för ett kamerasamhälle efter brittisk modell.

Om striderna runt kabelspaningen lärt oss något så är det att varje åtgärd måste omgärdas av såväl minimi- som maxgränser. Annars blir debatten obegriplig och meningslös.

För mig finns det en tydlig skillnad mellan att slå på en kamera när man färdas i ett riskområde och den teoretiska möjligheten att läsa alla e-posttrafik inom landets gränser. Det förra är närmast omöjligt att missbruka eller vända mot oskyldiga människor. Det senare inte bara kan missbrukas, det vore så frestande att tillfället med största sannolikhet skulle räcka för att göra tjuven.

Integritetsdebatten har varit välgörande, vilken urvattningen av kabelspaningslagen visar. Ska den vara välgörande även i framtiden gäller det att den inte blir den systematiska brottslighetens personliga livvakt.

Utvecklingen i Skåne antyder att det är där vi är på väg att hamna, och om så sker kommer det att bli svårare att trumma ihop ett integritetsuppror nästa gång Sten Tolgfors går över gränsen.

Johan Ingerö
pr-konsult, bloggare och debattör