Hanna Wagenius, förbundsledamot i CUF, om SMS-lånfällan:

"Pappa Staten ska inte läxa upp vuxna människor"

Diskussionen kring SMS-lån har pågått ända sedan den första reklamen dök upp i TV-rutan. Då och då höjs röster för att förbjuda dem helt och hållet. Man hävdar att de förstör människors ekonomi.

Visst kan det kännas enkelt att bara förbjuda dem också. Man kan klappa sig för bröstet och säga att man minsann är handlingskraftig och står på "de svagas sida". Men någonstans måste man ändå stanna upp och tänka efter.

De som får ta SMS-lån är vuxna människor. De får själva välja vilka de ska leva med, om de ska ha barn eller inte, vad de ska äta till middag; de får dricka alkohol, snusa och röka, de får köpa platt-TV-apparater och semesterresor till andra sidan jordklotet.

De får pierca sig på allehanda ställen, täcka kroppen med tatueringar, cykla utan hjälm, delta i både Robinson och Paradise Hotel. De får fatta beslut om sina egna liv, vare sig de är bra eller dåliga - ja, faktum är att de till och med får bestämma vilka som ska styra hela landet. Menar man alltså att människor är kapabla till allt det, men inte själva ska få avgöra om de vill låna pengar?

Debatten visar tydligt på vilket trygghetsnarkomant samhälle vi faktiskt lever i. Allt som inte till hundra procent är säkert ska förbjudas. Eftersom många hamnar hos kronofogden efter att de tagit SMS-lån de inte kan betala tillbaka, blir det lätt att plocka politiska poäng genom att kräva förbud.

Ingen verkar stanna upp och fråga sig om det verkligen är så att politikerna ska ha något med det att göra - och vad som händer i ett land där medborgarna aldrig behöver tänka över konsekvenserna av sina val, eftersom Pappa Staten tagit bort de val i livet som gör att man måste göra det.

Dessutom ignorerar man fullständigt att också SMS-lån kan ha positiva effekter. För den med prick i registret, trasigt kylskåp, lite pengar på kontot men betalningsförmåga nästa månad kan ett SMS-lån faktiskt vara räddningen.

Jaja, hävdar kritikerna, må så vara, men många av dem som tar SMS-lån är ungdomar som hamnar hos kronofogden! Det ligger förvisso en sanning i det, men vad är egentligen problemet? Är det att låneformen existerar, eller är det att många ungdomar inte verkar ha den blekaste om hur man hanterar en privatekonomi?

Det senare kommer man definitivt inte till rätta med genom ett låneförbud - tvärt om. Genom att staten curlar får ungdomar aldrig en chans att faktiskt bli vuxna, att faktiskt lära sig att ta ansvar för sina liv, att faktiskt inse att handlingar får konsekvenser. Många lär sig av sina misstag, men ingen lär sig när misstag är förbjudna.

Vissa hävdar att lånen ges mot en ockerränta. Det är förvisso sant att procentsatserna blir ohyggliga när man väl räknar ut dem, men då det rör sig om så pass små summor som i SMS-lånens fall är det ändå de faktiska summorna som ger en rättvisande bild av vad det kostar att låna.

Hade det dessutom varit ockerränta hade avtalen ogiltigförklarats genom paragraf 31 i avtalslagen. Man bör också hålla i minnet att det i Sverige redan är förbjudet med vilseledande marknadsföring - men inte heller på denna punkt tycks någon skugga ha fallit över SMS-låneföretagen.

Till syvende och sist handlar det om vuxna människor och deras myndighet. I ett demokratiskt samhälle måste de ha rätt att också fatta beslut som uppfattas som dåliga. Och anser man att det inte borde ankomma på myndiga medborgare att sätta sig in i de avtal de ingår, då har man en mycket underlig syn på myndighet.

Hanna Wagenius
Förbundsstyrelseledamot CUF