Mikael Almén, Genusverket och Alexander Chamberland, aktiv i feministiskt initiativ om

"Dags att skilja kyrkan från staten"

I april röstades det historiska beslutet om könsneutrala äktenskap igenom av en i princip enig riksdag. Kristdemokraterna var det enda parti som försökte, men misslyckades, att agera bromskloss för HBT-personers rättigheter.

Förra veckan röstade kyrkomötet ja till att behålla vigselrätten och att viga samkönade par i Svenska kyrkan. Låt oss nu fira dessa nyvunna rättigheter och kärleken i alla dess tänkbara former, men låt oss för all del inte glömma bort att kampen fortsätter. Vi har visserligen med det könsneutrala äktenskapet kommit ytterligare ett steg närmare lagar som inte diskriminerar HBT-personer, men det finns fortfarande lagar, attityder och normer som behöver förändras. Det politiska målet är naturligtvis jämlikhet, men vi är inte framme ännu.

Den stora vinsten av den nya lagen är att riksdagen har fastställt att begreppet "äktenskap" ska gälla alla, oavsett sexuell läggning. Kristdemokraterna har velat att detta begrepp ska strykas ur lagstiftningen vilket skulle innebära att motståndare till könsneutrala äktenskap skulle kunna fortsätta att förneka samkönade par begreppet och att man genom detta särskiljande skulle kunna fortsätta att värdera hetero- och homosexuella förhållanden olika. Argumentet att man skulle få samma rättigheter, men tilldelas olika benämningar är därför djupt orättvist. Denna risk är dock eliminerad genom den nya lagen.

Ett giftermål handlar som bekant inte enbart om ett ceremoniellt firande. Giftermålet är också en juridisk handling som avgör ens civilrättsliga ställning och medför konsekvenser för arv och annat civilrättsligt. Möjligheten att förrätta vigslar är ett myndighetsutövande som har delegerats från stat till präster och andra religiösa vigselförrättare.

Den nya äktenskapslagen är ett stort framsteg såtillvida att den ger alla tillgång till begreppet "äktenskap". Problemet är att den ger myndighetsutövande personer rätten att efter eget tycke kunna välja att vägra att viga vissa par, exempelvis par av samma kön.

Denna lagstadgade rätt att diskriminera motiveras i den fullt rimliga tanken att ingen ska tvingas uträtta handlingar som går stick i stäv med dennes religiösa övertygelse. Något sådant kan man inte i ett samhälle där religionsfrihet värderas högt tvinga någon annan till, men vi kan naturligtvis inte heller acceptera att myndighetsutövande personer får lagstadgad rätt att diskriminera HBT-personer.

Lösningen är därför att på allvar skilja kyrkan och de religiösa samfunden från staten genom en civilrättslig registrering. Man går helt enkelt till en myndighet, exempelvis skattemyndigheten för att klara av den juridiska biten av äktenskapet och sedan bestämmer man själv efter eget tycke om man vill fira med en ceremoni i en kyrka, moské, synagoga, rådhus eller på någon annan plats.

Den civilrättsliga lösningen bör dessutom skilja på romantiska relationer och ekonomiskt och juridiskt skydd. Vi moderna människor lever våra liv på otaligt olika sätt och alla som har en gemensam ekonomi borde ha möjlighet att få hjälp av staten genom en god lagstiftning.

Det kan handla om människor som bor i ett kollektiv, syskon eller vänner som bor tillsammans, personer som lever polyamoröst, eller (hetero- eller homosexuella) kärlekspar. Staten ska inte ha synpunkter på hur eller med vilka vi ska leva tillsammans och ska inte premiera vissa men inte andra samlevnadssätt. Staten bör snarare hjälpa människor som har gemensam ekonomi till en ekonomiskt och juridiskt trygg tillvaro. Av dessa angivna orsaker bör den civilrättsliga samlevnadsbalken inte enbart vara könsneutral utan även bli antalsneutral.

Nu när giftermål och äktenskap är begrepp som ligger i mångas munnar förespråkar vi alltså fler skilsmässor, nämligen dessa: Skilj kyrkan från staten och kärlek och romantik från juridiskt och ekonomiskt skydd!

Mikael Almén, Genusverket
Alexander Chamberland, aktiv i feministiskt initiativ och tidigare språkrör i Grön ungdom