Philip Wendahl, Förbundssekreterare, Liberal Mångfald och fp-kandidat i valet 2010 om SD:

SD och V - samma andas barn

Sedan Jimmy Åkessons omtalade debattartikel går det inte en dag på Facebook utan att jag blir inbjuden till pagen "Sverigedemokraterna i riksdagen - nej tack". Jag håller med och röstar därför inte på dem - men jag undrar varför inte motsvarande engagemang, grupper, artiklar och debatter anordnas mot att Vänsterpartiet kan få platser i vår regering efter nästa val?

Varför väcker nationalisterna i Sverigedemokraterna sådan masshysteri medan det blundas för kommunisterna i Vänsterpartiet?

Vi tar det från början. Vänsterpartiet bildades av den revolutionär-kommunistiska oppositionen inom Socialdemokraterna och uteslöts när de ryska kamraterna revolterade 1917. Sverigedemokraterna bildades långt senare men som en fortsättning på den rasistiska kampanjorganisationen Bevara Sverige svenskt. Å ena sidan ett gammalt parti med rötter i revolutionär socialism eller på ren svenska, kommunism och å andra sidan ett nytt parti med rötter i nationalsocialism. För mig som liberal är de ideologiska rötterna samma andas barn.

Efter att partierna grundats har bisarra citat från ledande företrädare förvisat dem tillbaka till politikens träskmark. Sverigedemokrater har kläckt ur sig dumheter om massutvisning och om det äckliga med utomeuropeiska adoptivbarn mellan vita föräldrar. Vänsterpartisterna har å sin sida i tal och telegram hyllat massmördaren Josef Stalin och stoltserat med Leninporträtt på partiexpeditionerna.

Som alla politiska partier vill både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna nå inflytande och tvingas därför vädra ur garderoberna för att bli rumsrena. Vänsterpartiet började under Gudrun Schymans ledning ta avstånd från kommunismen och hängde undan Lenins porträtt. I Sverigedemokraterna talade man sig blå mot nazismen samtidigt som man kände sig tvungna att förbjuda just nazistiska uniformer vid partiets sammankomster.

Bland vänsterpartiets företrädare finns det än idag de som slirar på frågan huruvida Kuba är en diktatur eller om Lenin var en massmördare eller inte. På Sverigedemokratiska valsedlar hittar vi kandidater med bakgrund i eller koppling till den nynazistiska rörelsen. Ska det verkligen vara så svårt att anamma tankarna om demokrati?

Om man sedan tittar på partiernas samhällsanalys idag - påminner de inte oväntat om varandra. Istället för att bygga sin politik på idéer om hur samhället ska utvecklas bygger sverigedemokrater och vänsterpartister sin politik på dualistiska motsättningar mellan människor och grupper. För Vänsterpartiet är det motsättningar mellan rika och fattiga, kvinnor och män som gäller medan Sverigedemokraterna fixerar sig vid infödd eller invandrare, religion och etnicitet.

Rent sakpolitiskt säger man sig stå så långt ifrån varandra samtidigt som man förenas i en nitisk misstro mot det europeiska samarbetet, motstånd mot marknadsekonomin, den monetära unionen och mer arbetskraftsinvandring. När lettiska byggnadsarbetare arbetar i Sverige är det de antirasistiska socialisterna från bland annat Vänsterpartiet som skriker "Go home" och från samma grupp stämplar man gärna ut liberaler med invandrarbakgrund som husnegrer.

Trots dessa både historiska och nutida likheter har de båda partierna lyckats träda in i de politiska finrummen. I ett gäng kommuner runt om i landet har Sverigedemokraterna fått kommunfullmäktigestolar och inför valet 2010 har Lars Ohly som slutade kalla sig kommunist först 2005 blivit legitimerad genom det rödgröna samarbetet.

Om ett år kan vi ha kommunister i regeringen och nationalister i riksdagen. Som liberal står jag upp mot båda dessa partier. Kollektivism, ekonomisk reglering och motstånd mot arbetskraftsinvandring och globaliseringen luktar inte mindre för att det presenteras i ett rött paket.

Philip Wendahl
Förbundssekreterare, Liberal Mångfald och fp-kandidat i valet 2010

• Tweet