Anders Schröder, Grön Ungdom, skriver om miljöpolitiken:

"För hög levnadsstandard leder till miljöns död"

I somras under EU-valkampanjen satt jag i en debatt mellan de olika partierna. Inför debatten diskuterades det vilka frågor som vore intressanta att lyfta. Moderatorn föreslog miljöfrågorna, varpå en av representanterna menade att dessa var helt ointressanta eftersom alla ändå vill lösa miljöproblemen.

Detta är talande för miljöpolitiken idag, människor tror att debatten bara handlar om siffror, men i grunden är alla överens. Det är långt ifrån sanningen. I grunden handlar debatten om huruvida det överhuvudtaget är möjligt att skapa en hållbar värld inom ramarna för det nuvarande ekonomiska systemet.

Jag menar att det samhälle vi lever i nu inte är långsiktigt hållbart, och att lösningen inte kommer att komma i form av någon grön kapitalism, som borgarna och socialdemokraterna förespråkar. Det är nämligen det ekonomiska systemet som är problemet. Dagens system bygger på evig tillväxt, och grundproblematiken är att vi inte kan ha evig tillväxt i en begränsad värld. För ju mer vi konsumerar, ju mer släpper vi ut, sambandet är väldigt tydligt.

Det är ingen slump att USA är ett av de länder som släpper ut mest per person. De har mest pengar, och har således råd att köpa mest prylar, vilket orsakar utsläpp. Samma samband gäller för övrigt även inom länder, ju rikare en person är, ju större belastning utgör personen på miljön.

Det framstår alltså som att rikedom i sig är ett miljöhot. Argumenten emot detta brukar vara två olika. Dels grottargumentet "ni vill att alla ska flytta ut i skogen och leva i grottor". Det stämmer såklart inte, men det är rätt att jag tycker att vi kan minska vår materiella standard. För materiell standard är trots allt inget självändamål.

Vi vill ha det bra materiellt, för då mår vi bättre. Så tänker vi åtminstone, men forskningen visar att sambandet mellan välmående och tillväxt upphörde redan på 70-talet. Alltså finns det inget självändamål i att öka tillväxten.

Det andra motargumentet är frikopplingsargumentet. Tanken är att genom att satsa på grön teknik så ska vi kunna ha tillväxt och samtidigt minska utsläppen av koldioxid. Argumentet låter bra, problemet är att inget tyder på att det fungerar i verkligheten.

Många liberala debattörer brukar visserligen påpeka att Sverige har brutit sambandet mellan ökade utsläpp och tillväxt, det stämmer, men bara om du tittar på produktionen, studerar vi konsumtionen så är sambandet fortfarande helt tydligt, och det är konsumtionen som är problemet eftersom produktionen är direkt beroende av konsumtionen. Att vi har minskat våra utsläpp i produktionen beror bara på att vi har exporterat våra tunga industrier till Kina, utsläppen har inte försvunnit, bara flyttat på sig.

Ett annat problem med frikopplingsargumentet är att klimatet befinner sig i ett så akut läge. Vi måste minska utsläppen snabbt. Tim Jacksson, professor i hållbar utveckling gjorde förra året en utredning åt den engelska regeringen där han räknade på om det var möjligt att ha både tillväxt och lösa klimathotet samtidigt.

Hans uträkningar visade att för att detta skulle vara möjligt måste energieffektiviseringarna ske tio gånger så snabbt som idag, och hålla den takten varje år i åtminstone 50 år framåt.
Oavsett hur stor teknikoptimist någon är, och oavsett hur mycket pengar någon vill avsätta till satsningar på grön teknologi så borde vem som helst förstå att det inte är realistiskt.

Men ändå, trots dessa tydliga indikationer på att tekniken ensam inte kommer kunna lösa klimatproblemen, så står i stort sett hela det politiska etablissemanget bakom den tanken. Det behövs att någon ifrågasätter partierna och den hegemoni som tillväxttanken utgör. Här är jag kritisk inte bara mot "de grå" partierna, utan även mot mitt eget parti, som visserligen håller med mig i sak, men som jag tycker i allt för liten utsträckning har lyft upp frågan.

Det behövs en debatt om tillväxtens gränser, och jag hoppas att den här artikeln kan hjälpa till att skapa en sådan.

Anders Schröder