Louise Hallin svarar F!:

"Beklagligt att offentlig politisk feminism inte står för det unikt kvinnliga"

Intressant hur F! kan lägga till ett litet oansenligt ord i sin text, "först", och därmed förändra ett innehållet i vad jag menar. Pappan är viktig redan innan barnet föds. Hans närvaro bidrar till trygghet och omsorger runt mor-barn, skriver Louise Hallin.

Ibland undrar jag om det finns något mer provocerande ämne än moderskapet i detta land. Att påtala brister runt barns behov kopplat till det biologiska moderskapet är som att sätta ner foten i ett bålgetingbo, alltså måste jag vara på rätt väg eftersom förändringar är nödvändiga.

Det hedrar SVT att de har kurage nog att våga tala för sin största skattebetalande föräldragrupp som inte skulle komma på tanken att separera mödrar och barn vid 6 månaders ålder.
Ett bemötande av gårdagens artikel känns nödvändigt och förhoppningen om att argumenten skulle nå avsändarna obefintlig.
Allmänheten brukar dock visa intresse.

Jag urskiljer två påståenden som, i sedvanlig ordning, har justerats.

1. Barn mår bäst av att vara med sin mamma de två första åren.

Här är två olika argument sammansatta till ett. Dels har jag uttalat mig om tidpunkten för barnomsorgsstart och också om att som mamma börja yrkesarbeta när barnet är sex månader och därmed separera från barnet större delen av dagen.

Folkhälsoinstitutets text är helt korrekt. Anknytningsforskningen sedan 50-talet gör ingen skillnad på vårdaren eller anknytningspersonerna.

Vi har för närvarande ingen kunskap om hur barn av vår tid ? där papporna har varit närvarande i den utsträckning de är idag ? kommer att må, bete sig eller leva i sina familjebildningar. Det finns all anledning att tro att detta nya levnadssätt kan komma att innebära mer positiva utvecklingsmöjligheter än negativa.

Parrelationer kan också göra stora vinster eftersom vi idag inte har särskilt starka eller närvarande nätverk i alla familjer till vardags.
Ur ett barnperspektiv är det viktigt att inte separeras från sina viktigaste nära för tidigt. I min kunskapsvärld är det önskvärt runt tvåårsåldern för att ha säkerställt en trygg anknytning som sen kommer att prägla min kommande utveckling och hur jag ser på världen. Hur jag mäktar med att längre fram i livet knyta an i kärleksrelationer, familj och egna barn.

För att detta förhållningssätt skall vara möjligt för dagens föräldrar behöver varje föräldrapar få bestämma över de ca 12000 kronor som varje månad betalas till barnomsorgen för varje barn av våra skattemedel. Det vill säga en realistisk ekonomi om man inom familjen ska kunna klara av att skjuta på separationer mellan barn och föräldrar. En reform som inte skulle kosta staten en krona eftersom dessa pengar redan finns. Idag finns 80-90 procent av Sveriges alla ett- till tvååringar inom barnomsorgen. Närmare hälften av dem i barngrupper med 17 barn eller fler. 25 procent av dem spenderar 36 timmar i veckan eller mer inom barnomsorgen, 13 procent eller mer än 13 000 barn är där 39 timmar.

Mindre än hälften av personalen är förskollärare och personalomsättningen är hög vilket innebär förlust av anknytningsperson och att sjukskrivningsfrekvensen är hög. Möjligheter för ett barn att kunna knyta an till en alldeles särskild vuxen är med andra ord mycket små.

Att vara med sin mamma på heltid längre än 6 månader hänger förstås distinkt samman med amningen. För att lägga ner en amning utan att drabbas av komplikationer behöver man anslå cirka två månader till nedtrappning. Det betyder att mamman måste påbörja en aktiv separationshandling med barnet strax efter att de två påbörjat och fördjupat sin anknytning.

Mycket få spädbarn går med på det med enkelhet, störningar uppstår. Även om detta betraktas som något bra för föräldrarna eller samhället så är det inte bäst för spädbarnen. För att "alla gör" eller "alla vill" blir det inte bättre för barnen, de har ingen egen röst.

Det är dock inte så långsökt att utvecklingen kommit till detta. Den nuvarande generationen småbarnsföräldrar är barn till min 40-talistgeneration som vann kampen om dagis till alla. 1972 ammades sex procent av västvärldens barn , två procent av Stockholms spädbarn. Tidiga separationer var därför helt möjliga och det var inte helt ovanligt att sätta barnen på dagis redan i 8-10 månaders ålder.

Självklart uppfattar den generationen som idag är föräldrar att det är ett naturligt tillstånd att vara på dagis. Barngrupperna var dock mindre, personalen fler och halvtidsarbete mycket vanligt.

Om konsekvenserna av otrygg anknytning finns det hyllmeter av såväl nationella som internationella studier. Och visst får man ångest av att läsa denna information. Frustrationer utgör dock en bra kraft till förändring och det är helt nödvändigt att påbörja en omvärdering av våra nuvarande system där barnen kommer i kläm.

I mitt dagliga arbete träffar jag ofta kvinnor som vill men finner det svårt med tidiga separationer från sin baby även om föräldrarna tillsammans har planerat detta. Vi pratar sällan om att mammorna upplever den ångesten och stressen. De upplever inte sällan att de sviker ett ideal, särskilt om de inte fullföljer.

I min kunskapsvärld och långa erfarenhet är det en udda tanke att det skulle vara likartade processer att som barn skilja ut sig ur sin mamma och pappa.

Graviditeten och amningen är fundamentalt unika feminina funktioner med biologiskt ytterst välfungerande beteenden styrda av hormoner.
Det är intressant och beklagligt att den offentliga politiska feminismen inte representerar det unikt kvinnliga och värnar om det - vilken kvinnofälla.

2. Pappor blir viktiga först efter två år.

Intressant hur man kan lägga till ett litet oansenligt ord "först" och därmed förändra ett helt innehåll. Pappor är viktiga redan innan man föds. Hans närvaro bidrar till trygghet och omsorger runt mor-barn och han visar barnet med en gång att det finns en värld utanför mamma/amning/symbios. En värld dit barnet genast faktiskt påbörjar en utforskande resa för att 20 år senare stå redo att klara sig helt själv. Vi har ovanligt sena avkommor.

Båda föräldrarnas närvaro och förmåga att bemöta barnets primära behov av omvårdnad gör att anknytning sker. I amningens närvaro är pappa parallell och viktig. Mamma representerar något helt annat.
De flesta barn blir extra fokuserade på pappan ? och kanske han på dem - i tvåårsåldern.

Det vore önskvärt att fler barn fick möjlighet att vara med sina pappor i den åldern, till exempel genom val av senarelagd pappaledighet. Vilka barn får överhuvudtaget träffa sina pappor eller män på dagtid i Sverige i den åldern? Inte många. Jag finner det anmärkningsvärt att så många kvinnor tror att pappan inte kan få en fullödig kontakt med sitt barn om han inte är vårdare på heltid och hon arbetar heltid.

Det är verkligen att underskatta pappors kompetens och kapacitet. Pappor i vårt land är fantastiskt närvarande med sina barn samtidigt som de heltidsarbetar. Tidpunkten för spädbarnet att ha en heltidsomsorg av pappa utan mammas närvaro är dock inte optimal ur amningssynpunkt. Det har ingenting med pappans stora kompetens att göra, ammar gör han dock inte. Ännu.

Det är intressant att så pass få föräldrapar genomdriver den 50-procentiga föräldraledigheten. Vad kan styra det? Bara gamla inkörda nedärvda, mönster eller kan det finnas andra förklaringar?
För de kan väl inte alla vara omedvetna, oupplysta, opolitiska, konservativa eller fega?

Om man upplever en fundamental trygghet under sina första småbarnsår så följer det oss som en modell inombords utifrån vilken vi ser på världen resten av vårt liv.

Björn Wrangsjö är en klok psykoanalytiker som i ett förord till en bok om anknytning säger:
"För alla oss som arbetar med barn och deras utsatthet är det ett mysterium att inte politiker och beslutfattare inser att säkrandet av gynnsamma uppväxtvillkor är den i särklass mest lönsamma investering som kan göras i ett samhälle".

Att vara ställd jämte, lika lön, lika arbete, samma möjligheter ska vara en självklarhet.

De resterande stegen i kampen ska ske hos arbetsgivarna. Inte på bekostnad av småbarns tidiga behov av trygga utvecklingsmöjligheter. Två-tre år av deras liv!

Graviditeter ska vara pensionsgrundande, ge löneförhöjning, ingå i anställningsplanering som en självklarhet, ge statushöjning i yrkeslivet, vara karriärsbefrämjande och ge garanterat återinträde i jobbet med uppdatering i kunskaper!

Louise Hallin, leg barnmorska, leg psykoterapeut

• Tweet