Merit Wager, kolumnist på SvD, om valsystemet i Sverige:
"I Sverige är valet inte fritt"
Publicerad 26 november 2009 - 10:15 Uppdaterad 26 november 2009 - 14:38
I september 2010 är det riksdagsval i Sverige. Massor av partipolitiskt engagerade vill kandidera till de 349 platserna och både kampen och kampanjerna börjar redan nu. "Fria, demokratiska val", brukar de kallas. Demokratiska är de, i den meningen att alla svenska medborgare över 18 år har rätt att rösta. Men fria är valen i Sverige inte.
Folket får inte rösta fritt, det är partierna som bestämmer vilka som ska stå på valbara platser. Det svenska valsystemet och riksdagsarbetet har blivit allt mer toppstyrt. Partiledningarna bestämmer som vore de chefer på stora företag i stället för ledare för politiska partier. Knivar sticks i ryggar, silkessnören dras åt och favoriter kan segla upp och förbi gamla trotjänare. Revir bevakas, skvaller och manipulation pågår och hemliga samtal förs. "Chefens" ord och åsikter väger tungt.
Riksdagslistorna sammanställs i hårt styrda interna partiprocesser. I vissa fall hålls provval där de egna medlemmarna får rösta för att man ska få en indikation om hur respektive kandidat ligger till. Därefter fastställs listorna. Men långtifrån alltid så, som provvalen utföll.
Någon som fick många röster i ett provval kanske inte gillas av ledningen eller andra starka figuranter. Då petas han/hon långt ner så att man ska vara säker på att vederbörande inte får en riksdagsplats när det riktiga valet är avgjort. Och observera: "folket" har inte haft ha ett enda ord med i laget.
Så ser det svenska valsystemet ut. Först när listorna är fastlagda efter en hel del dramatik, presenteras de kandidater som folket får rösta på. Och hela tiden vakar partiledning, strateger och tongivande politiker över alltihop och rycker i trådar för att matcha fram dem de tycker passar bäst i mixen av personer som ska utföra ledningens order och som man kan räkna med är "lojala". Inte nödvändigtvis med sin egen innersta uppfattning utan med "partiiits" (vare sig det gäller S, M eller något annat parti).
När man talar om både demokratiska och fria val kan man rikta blickarna österut. Svenskarna vet ytterst lite om sitt östra grannland. Alla känner till Nokia, att den finska skolan är bland de bästa i världen och att det går kryssningsfartyg mellan Sverige och Finland med dignande smörgåsbord och välfyllda barer. Det finska valsystemet är mindre känt.
Riksdagsvalet i Finland är både demokratiskt och fritt. 200 ledamöter väljs av folket, inte av partiledare och andra etablerade "företagsledare". Det är lättbegripligt, alla kan förstå hur det fungerar och hur den egna rösten påverkar.
I ett valsystem med slutna listor (Sverige) delas riksdagsplatserna ut i den ordning som de satts upp på kandidatlistan. I ett valsystem med öppna listor (Finland) delas riksdagsplatserna ut efter det antal röster som kandidaterna faktiskt fått. På en finsk kandidatlista är alltså alla jämbördiga. Om man överför det finska systemet till svenska förhållanden, så betyder det att om jag beslutar mig för att kandidera för ett parti, låt oss säga det största partiet Socialdemokraterna, så går jag före Mona Sahlin om jag får fler röster av folket.
I Finland gäller, för både enskilda och föreningar, att de som vill registrera sig i justitieministeriets partiregister som politiska partier, måste ha minst 5 000 i riksdagsval röstberättigade anhängare. I princip vem eller vilka som helst som kan visa att den har 5 000 anhängare kan alltså grunda ett parti, också en enskild person. En enda person kan därmed sitta ensam, på eget mandat, i Finlands riksdag.
En riksdagsledamot i Finland styrs inte med järnhårda händer av andra inom sina partier, som svenska riksdagsledamöter. Deras frihet men också deras personliga ansvar är stort. De kan inte gömma sig ibland de övriga 200 ledamöterna eller påstå att "partipiskan viner".
Det finns stora fördelar med det finska valsystemet som uppenbarligen fungerat väl under mycket lång tid. Och att kändisar ställer upp i riksdagsval och blir invalda är knappast något problem (vilket man tycks tro i Sverige) - de är ju demokratiskt valda, d.v.s. av folket. Och så länge folket vill ha dem i sin riksdag så har de en rättmätig plats där.
Merit Wager fri skribent, kolumnist på Svenska Dagbladets ledarsida m.m. meritwager.wordpress.com
Debatt är SVT:s sajt för samhällsdebatt. Det är platsen där de viktigaste och mest angelägna samhällsfrågorna diskuteras. Debattartiklar mejlas till debatt@svt.se, och vi vill gärna ha ensamrätt.
Följ oss på Twitter
Var först med att få veta det senaste! Följ våra uppdateringar och vår microblogg på Twitter.